knasrattan

Den 8 september skrev jag ”Om att ge upp!” men att det kan vara en befriande känsla och att:

Jag kommer att fortsätta göra det som jag tycker är roligt att göra och förväntansfullt ge mig in i nya äventyr – för att det är vad jag vill.
Jag kommer att fortsätta önska att jag hade fler vänner och att jag hade vänner som bjöd in mig till en bokklubb men också vara glad över de vänner jag har och de som jag träffar alldeles för sällan men tycker mycket om.
Och jag kommer fortsätta skriva om min bakgrund – fast den är helt fel - men jag kommer ändå att vara stolt över dem som gjort mig till den jag är.

 

OCH NU HAR DET HÄNT! Bokklubben! Min önskan har gått i uppfyllelse för att någon annan som burit på samma önskan mitt i ett litet sällskap ställde frågan; ÄR DET NÅN SOM VILL VARA MED I EN BOKCIRKEL!

 

Turligt nog och förmodligen av lite olika anledningar ville alla vara med. Så nu är jag en av fem medlemmar i en ännu namnlös bokcirkel bestående av kvinnor med barn (ja barnen är ju inte med) från bebisar till en bra bit över 20-årsåldern. Finfina kvinnor – och så jag!

 

En gång i månaden ska vi träffas och diskutera en bok, äta lagom gott, lite vin ibland och bara ha det jättetrevligt! Längtar..!

Men igår var det tjejmiddag som gällde fast på det lite manliga stället  http://www.allstarbar.se/Default.aspx?CMSLanguageID=1&ArticleID=92. Gott var det i alla fall och trevligt sällskap! 

 

Knasråttan ;)

 

 

Fick ett mail från finaste Karin som höll reda på mig när jag gick  läste till undersköterska på Vårdlinjen i Torsbergsskolans gymnasium, Bollnäs på 80-talet. På den tiden hade man armbandsur och mobiltelefonerna var stora svarta lådor som visserligen gick att ringa från men det var inte precis var mans egendom. Skulle man ringa fick man allt leta reda på en telefonkiosk. Glasögon hade jag redan då men tyckte varken att de var snygga eller sköna. Har heller aldrig tyckt om armbandsur och tog ofta av mig både klocka och glasögon och Karin höll reda på mina saker som jag jämt och ständigt glömde.

I natt hade jag behövt Karin. Jobbade till 23.00 men blev lite sen från jobbet -- vilket är en historia för sig men höljd i sekretessens dunkel. Hade på min rast handlat mat, presenter till pappan på farsdag och Farsdagstårta som stod i bagageutrymmet längst bak i bilen.

Beredskap på natten innebär att jag brukar koppla jobb-telefonen till min mobil -- jag har ju en sån nu för tiden och behöver inte ha ett armbandsur som kliar för att veta vad klockan är. När jag sent omsider kom hem lastade jag varorna ur bilen, gjorde upp en brasa i kaminen och satt i fåtöljen för att smälta det sekretessbelagda. Eftersom jag ändå hade beredskap och någon i teorin skulle kunna ringa, hade jag inte bråttom i säng. Åt upp lite pizzasallad som fanns i kylen och borstade tänderna innan jag kvart över ett var på väg att lägga mig bredvid den långa pappan som i praktien redan hade farsdag.

Trött och disträ hittade jag inte mobilen. Tänkte att jag kanske redan lagt den bredvid sängen, medveten om att min trötthet förmodligen kopplat ur några ledningar redan. Ingen mobil på sängbordet! Mobiler kan man ringa till -- till skillnad från armbandsur och glasögon -- och jag slog numret från den fasta telefonen men ingenstans hördes U2:s "Sometimes you can't make it on your own". Iklädd långkalsonger, kofta och pappans skor ringde jag numret igen och gick ut till bilen. Ingen Bono där heller!

I mitt trötta tillstånd försökte jag nu lösa situationen. Vad var värst -- att jag inte hade mobilen ifall någon skulle ringa från jobbet eller att min mobil med allt som finns i den var försvunnen? Framför mig såg jag mobilen ligga i snön på parkeringen -- kanske hade den ramlat ut när jag drog ur sladden till motorvärmaren? 

Väckte pappan för att säga att jag måste åka tillbaka till jobbet och att jag behövde låna hans iPhone. Tog på mig jeans och mina egna skor satte mig i bilen och åkte ensam vintervägen mellan Kåge och stan. På parkeringen fanns ingen mobil, klev ut ur bilen och ringde med pappans mobil till min -- men kunde varken höra eller se den någonstans. Gick in och larmade av kontoret, programmerade om så att telefonen vidarekopplades till en jobbmobil som jag tog med mig -- även om min mobil var borta så hade jag ju beredskap och kunde nås. Larmade på kontoret igen och gick ut i bilen. 

DÅ -- provade jag ringa min mobil igen och från bagaget hördes den ljuva melodin! Mobilen hade slinkit ur fickan när jag lastade ur varorna och signalerna måste ha tagit slut från det att jag ringt från den fasta telefonen och innan jag kommit ut till bilen! In på kontoret, larma av, programmera om vidarekopplingen till min egen mobil, larma kontoret och låsa och sedan hem. Kvart över två kom jag i säng.

Tänk om Karin varit med mig -- då hade det aldrig hänt! Eller om jag ringt från pappans mobil innan jag åkte hemifrån!

Urtrött som jag var av nattens äventyr fick pappan kliva upp halv sju för att skjutsa dottern som har helgjour i stallet, hämta henne kvart i nio och sedan gå och lägga sig så fru och barn kunde kliva upp ur sängarna och komma och uppvakta honom på farsdagen! Med tårta och presenter!

Grattis alla bra pappor på Farsdag!



Knasråttan ;)



... ochh på tal om telefonkiosk upptäckte jag att en av dem vid Televerket i Bollnäs fungerade mer än den skulle -- för en krona kunde man ringa hur länge som helst! Ja, i alla fall i ett par månader tills de lagade den.


Vad pappan helst av allt ville ha i farsdagspresent:

http://www.expert.se/Product/Product.aspx?id=4985497

Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet – dessa tre och störst av dem är meningsfullheten!

 

Har under veckan arbetat med att i skrift forumlera min arbetsplats arbetsmetoder som bygger på ett salutogent/lösningsfokuserat förhållningssätt.

Jag har nästan på ett religiöst sätt anammat den salutogena modellen och har för snart ett år sedan träffat – och till och med suttit och fikat med – min salutogena idol/guru Stefan Hult som driver Salutogenbyrån i Lund och finns på http://www.salutogenes.com/hem.html. Inser att det kan verka lite mossigt men jag är bara helt tagen av den teoretiska modellen och så fascinerad över den forskning i Aaron Antonovskys fotspår som bedrivits här i Sverige! 

Och så slog det mig idag när jag satt på kontoret och skrev att dessa tre ord som styr KASAM påminner mig om tro, hopp och kärlek – dessa tre och störst av dem är kärleken. Tre komponenter som är förenade och påverkar varandra. Som treenigheten – den helige ande, Jesus (sonen) och Gud (fadern) och störst av dem är väl fadern om jag inte minns fel.

 

Dottern hade bibelkunskap i läxa och jag som vuxit upp med denna kunskap insåg att nu när jag inte längre måste känna till vad står där så har jag glömt. Ville imponera på dottern men mindes helt fel. Men fråga mig om salutogena individ- eller omgivande faktorer och jag kan hålla ett helt långt föredrag! Vilket min stackars kollega fick erfara i eftermiddag innan jag gick hem då han fick lyssna på mitt engagemang över att man i så många situationer i vårt arbete kan ställs sig frågan utifrån denna treenighet; är detta begripligt, hanterbart och meningsfullt – för klienten eller för mig? Om inte (och här kommer den fantastiska lösningsfokuseringen in) fråga dig – vad kan vi göra på ett annat sätt? Som en magisk formel som kan användas nästan var som helst i vilken situation som helst!

 

Begriper du? Kan du hantera detta? Känns det här meningsfullt? Eller ska vi göra något annat nu? Som att gå och ta lite fruktsallad med grädde? 

 

 

 

Knasråttan ;

Vintervitt ute och 15 minusgrader när jag vaknade i morse. Luftvärmepumpen fungerar bra men det var ändå skönt att göra upp en brasa.

Morgontrötta barn -- jobbigt att går upp tidigt efter att ha haft en veckas skollov. Ena tonåringen fick ett utbrott eftersom mamma tvingade henne ta på sig långkalsonger och smällde dörren efter sig utan att ge mamma den vanliga kramen -- sa inte ens "Hej då!". Det är hårt att vara tonårsmamma... Älskar dig lillgumman!

Börjar jobba 12.00 idag och har satt mig för att skriva på boken. Har inte skrivit på två veckor. Det fungerar inte så bra att skriva när barnen har lov men jag har hunnit åka upp till mor i Moskosel och hjälpt henne tapetsera köket (min man och bror gjorde väl mesta jobbet), varit med sonen och en brorson till Piteå Äventyrsbad, till frisören med en dotter på tisdag morgon och den andra fredag morgon. Träffat finaste Sofia en förmiddag på Waynes, jobbat en och en halv dag. Fixat tanden hos tandläkaren och ätit god middag hos kusinen på fredag kväll. Förutom det har jag svarat på en annons på Blocket och köpt en fin MIO-möbel -- tv-bänk med tillhörande vitrinskåp. Ett riktigt fynd för 1000 kr. Har städat och gått på stan och avslutade veckan med att hjälpa den i morse arga tonåringen göra middag och baka muffins som hon fått i läxa att göra. Tog seda en promenad med den andra dottern till stallet där det finns en ponny hon är medryttare tilloch som hon sköter två dagar i veckan.

Men nu måste jag skriva innan jag tar reda på disken och åker och jobbar!

Bild som den fotograferande dottern tog igår på lillebror och hunden.



Knasråttan ;)

 

Känner du någon som är perfekt? Eller önskar du att du vore?

 

Det fanns en tid när barnen trodde att mamma och pappa var perfekta – men tonåringarna har genomskådat de perfekta och gått från att betrakta föräldrarna som ofelbara till att skärskåda dem. Tonårsföräldrars enda goda egenskaper är att de finns kvar och står ut och låter sig granskas.

 

Om man tänker efter så var man inte heller perfekt för de små bebisarna. Inte kunde man förstå vad de ville, inte ge dem mat i rätt tid eller på rätt sätt. Inte var man så ofta den väl utvilade leende mamman som hade all världens tålamod och alltid bytte blöja i tid. Ifall små bebisar kunde prata skulle de nog låta precis som tonåringar och tala om vad man missar att se och missar att göra.

 

Önskar jag var den perfekta mamman och den perfekta frun. Önskar till och med att jag var den perfekta socionomen som alltid visste hur jag skulle agera och reagera vid alla tillfällen och alltid gjorde alla nöjda och glada – både klienter, kollegor och betraktare.

 

Eller… kan det vara så att ingen är perfekt? Att det inte går att vara perfekt? Att det bara är en utopi och en dröm och de personer man själv anser vara perfekta – är tyvärr inte det?

 

Ja, ja – ålder och visdom för väl med sig insikten att den man önskar var perfekt kanske har en och annan skavank. Det är väl dessa skavanker som gör oss intressanta? Om jag vore perfekt skulle jag inte vara så intressant! Hur intressant jag nu vill vara och hur bra det nu är att vara intressant?!

 

Du ser; jag har redan betraktat mig själv som mer intressant än perfekt! Som om de vore motpoler! Oj, så intressant jag känner mig helt plötsligt – fast jag känner mig gammal och grå!

 

Grå och grå, än finns inga gråa hår på mitt huvud och hårfärgen är min egen! Men kan man hitta mer intressanta personer än den som levt ett långt liv och bär märken på kroppen och i själen på grund av att han/hon levt?

 

Vill jag verkligen vara perfekt eller duger det att åtminstone ibland vara lite intressant? 

 

 

Knasråttan ;)

”Det är sällan någon egentligen vill någon annan ont!” sa en klok person när vi satt i ett av dessa evinnerliga samtal mitt arbete med ungdomar innehåller. Tonåringar som råkar i luven på varandra och på vuxna i omgivningen.

 

Men när man dagen efter sitter där som vuxen och hamnar i en dispyt med en annan vuxen är det svårt att tro att personen mitt emot inte vill mig ont. Alldeles nyligen rubbades en av mina egna tonåringars världsbild då hon undrade vad vi gjorde på vår personaldag och jag talade om att vi bland annat tog upp saker vi var oense om. ”Ofta att vuxna kan bråka på jobbet!” var hennes kommentar.

 

Som vuxen känner jag mig ibland som en tonåring och känner att jag skulle vilja lufta mina lungor som tonårsdottern (som liknar mig vid samma ålder) när hon knappt hemkommen från skolan upprörs över små och ännu mindre saker.

 

Jag skulle önska att jag på dagens personalmöte hade kunnat – högljutt – bråka över minsta lilla detalj och dessutom tycka att jag hade rätt. Helt utan samvete och tanke på att någon annan skulle tycka att det var jobbigt. ”Ofta att vi måste sitta här – tråååkiiit – och va glor du på?!” Jag skulle ta fram mobilen och skicka sms och sedan sitta och fnittra högt till de svar jag fått. Och när någon krävde min uppmärksamhet skulle jag förvånat titta upp och säga ”Vá! Vaddårå –  ärenåfel?!” Och när det var min tur att säga min mening kunde jag rycka på axlarna och säga ”Orka bry sej!”

 

Det skulle inte se bra ut – jag vet och inte hålla i längden. Det skulle nog kunna bli ganska många personaldagar av ett sådant beteende. Som vuxen sitter jag och lägger band på mig själv; är hyfsat trevlig fast jag egentligen vill skrika, ler fast jag vill gråta. Och här hemma finns tonåringar och nästan en tonåring som INTE är vuxna och inte har förstått att man ska lägga band på sig. När de kommer innanför dörren skriker de fast de kanske vill vara trevliga, gråter fast de kanske vill le. Och jag fortsätter vara vuxen och lägger band på mig själv.

 

Så går det en halvtimme och nästa tonåring kommer innanför dörren; skriker fast hon kanske vill vara trevlig, gråter fast hon kanske vill le. När nummer tre kommer innanför dörren och gör samma sak är jag helt plötsligt inte längre vuxen – jag luftar mina lungor som en tonåring, skriker men gråter ännu inte.

 

Hela dagen känns som en slaskig vårvinterdag – meningslös och oändlig. Ingenting är bra, har någonsin varit bra och kommer aldrig att vara bra. Jag är vuxen och skriker men pekar med hela handen så barnen får finna sig i att det blir som mamma säger. Så det så! Punkt och slut och försök inte komma med några egna förslag! NU HAR JAG FÅTT NOG!

 

En timme senare är vi lugnare – både barnen och jag. Och de är de underbaraste som finns och jag är världens bästa mamma igen! Livet är som en vårdag – den slaskiga snön har smält, blommorna blommar och träden skiftar i grönt. En härlig dag som tyvärr kommer att ta slut! För snart är underverken vuxit upp och jag kommer att sakna de här dagarna när vi kunde bråka och sedan bli sams.

 

Och det är klart att ingen egentligen vill mig ont. Vi har bara olika sätt att se på världen men vill väl bara leva och arbeta i lugn och harmoni. Så klok han var den mannen och så kloka vi blir när vi klarar av att lösa saker tillsammans.

Vilken tur jag har som fått världens finaste familj och världens bästa jobb!



Knasråttan :)

 

 

Det finns kunskap som kunskap för med sig som man inte räknade med när man sökte efter den. I mitt förra yrke var status något helt annat än i den värld som min universitetsutbildning öppnade.

 

Den inre drivkraften att komma vidare i livet och söka mer kunskap, har lett mig till ett ständigt klättrande – framåt till nästa steg. Som att vandra upp mot en fjälltopp – steg efter steg – har jag tagit mig längre och längre upp och varit fast besluten att nå mitt mål. Men när jag närmade mig målet såg jag hinder jag inte sett när jag befann mig längre ner.

 

Där fanns pass som hette resa till rätta resmål, köpa de rätta sakerna, bära de rätta kläderna, göra de rätta sakerna, säga de rätta sakerna, ha den rätta bakgrunden och umgås med de rätta personerna.

 

 
Som ett stort mörkt orosmoln närmar sig dessutom kvinnans åldrande – oundvikligt – och utgör ett hinder för mig att ta mig till mitt mål.

När jag sitter och lyssnar till personer jag känner, som jag inte skulle känna om jag inte haft min utbildning – men som aldrig skulle tänka sig att umgås med en sådan som mig som inte tagit mig igenom de svåra passen; att resa till de rätta resmålen, köpa de rätta sakerna, bära de rätta kläderna, göra de rätta sakerna, säga de rätta sakerna, ha den rätta bakgrunden och umgås med de rätta personerna… När jag sitter och hör dem tala om att de känner till rätt saker, varit på rätt ställen och köpt det som det förväntas att de ska köpa, så inser jag att personen som sitter framför mig inte gör något annat än jagar status för statusens egen skull. Och jag inser att jakten på status egentligen är jakten efter sitt eget värde.

 

Man duger som man är för att man har vandrat genom passen som måste vandras för att få statusen som tillåter att man tar sig mot målet. Och målet var något helt annat än vad jag trodde – målet var det egna värdet.

 

Insikten om detta får mig att vackla – är det värt mödan att fortsätta vandra och klättra upp för fjället, om målet är känslan av att vara något värd?

 

Som den dagen förra hösten när jag med min man och två goda vänner tagit mig upp för Syterfjället men på god väg mot toppen, hindrades av oväder att fortsätta. Var det värt att riskera hälsan för att nå toppen eller skulle vi vända och känna oss nöjda med att vi kommit så långt vi kommit och fått njuta av utsikten på väg upp? Vi vände med ett litet sting av missnöje av att inte ha bestigit toppen men ändå nöjda och glada över att vi kommit så långt.

 

Och jag inser att det kanske är för sent att nå det mål jag strävat mot. Det kvinnliga åldrandets ovädersmoln har lagt sig som dimma omkring mig. Min bakgrund går inte att ända på och jag kommer aldrig att umgås med dem som kan förhöja min status – för det kommer aldrig att vara status för dem att umgås med mig. Vår lilla stad är en ankdamm och jag är den fula ankungen – som inte ens blivit en svan.

 

Det här är en text som handlar om att ge upp, att förlora tron och drivkraften på att ha tillräcklig kraft för att ta sig mot målet. Att inse sina egna begränsningar och vad som inte går att ändra på. Men det är också en text om att ta vara på det som är livet och att känna sig nöjd med att ha nått dit man når.

 

Jag kanske inte duger – men jag är den jag är och tänker tro på mitt lika värde oavsett om jag tar mig upp på toppen eller inte. Och jag lovar att hädanefter se på min omgivning på ett annat sätt och värdera utifrån det som finns på insidan och inte utifrån jagandet efter status.

 

Det här är också en text om befrielse. Frihet och befrielse från statusjakt. Så här ser jag ut och jag gör det som faller mig in.
Jag tänker resa när jag har råd och resa dit jag vill.
Jag tänker köpa det jag kan betala och som jag själv tycker om.
Jag kommer att fortsätta se till så mina barn får de kläder de vill ha och behöver innan jag själv köper mina. Jag kommer att fortsätta köpa mina kläder där det är billigt och våndas i provrummet men glädjas åt när jag hittar något jag tycker om.
Jag kommer att fortsätta göra det som jag tycker är roligt att göra och förväntansfullt ge mig in i nya äventyr – för att det är vad jag vill.
Jag kommer att fortsätta önska att jag hade fler vänner och att jag hade vänner som bjöd in mig till en bokklubb men också vara glad över de vänner jag har och de som jag träffar alldeles för sällan men tycker mycket om.
Och jag kommer fortsätta skriva om min bakgrund – fast den är helt fel - men jag kommer ändå att vara stolt över dem som gjort mig till den jag är.

 

 

 

Knasråttan ;)

Jag tror det var hösten 2002. En vän ringde och frågade om vi ville ha lite matjord eftersom de grävt bort jord för att få plats med nytt dubbelgarage. Barnen var små och jag hade just börjat skola igen – läste in tredje gymnasieåret på Solviks folkhögskola.

Det var en regning kväll när mannen i huset åkte till vännen för att lasta matjord på släpet. När han återvände var det redan mörkt och de två frusna och blöta männen lastade av jorden där det var närmast och enklast – i hörnet av tomten nere vid vägen.

Där låg jordhögen när barnen nästa morgon inlämnades på dagis och där låg jordhögen när första snön kom. På våren tittade den frusna bruna jordhögen fram och jag tittade tillbaka på den och tänkte att jag kände mig som jordhögen såg ut. Men jag hade bestämt mig för att kämpa mot värk och dåligt självförtroende och samtidigt som jag jobbade med jordhögen, jobbade jag med mig själv.

Jordhögen fick ligga där den låg för det fanns inte tid i ett par småbarnsföräldrars värld till att hinna skotta bort jordhögen och placera den någon annanstans. Under våren stannade jag minibussen när jag såg stenar lämpligt stora för att orka bära in dem i bussen. Allt eftersom byggde jag en mur runt jordhögen – lite högre på ena sidan än den andra. Högen var bredare mot hörnet och var nästan kilformad. Högen var också högre där den var bredare och smalnade sedan av.

Sedan började jag plantera i jordhögen; sådant som redan fanns i rabatter på gården och som jag fick av vänner eller köpte på Ove’s trädgård i Ersmark. Vissa plantor tog sig bra medan andra dog omedelbart. Taklök lyckades jag aldrig få att övervintra.

Mitt självförtroende förbättrades i takt med jordhögen. Den låg där nere vid vägen fullt synlig för alla förbipasserande. När den låg där som en stor oformlig brun klump, var den inte vacker att se utan snarare något att skämmas för. Men den blev bättre med tiden – riktigt nöjd blev jag dock aldrig med den.

Förutom ett par år då den skötte sig riktigt bra och jag också mådde riktigt bra. Den blommade med primula och stenväxande marktäckare som hängde ner över ”stenpartiet” på våren och fortsatte blomma med gullviva, nävor, vallmo, den vita jag inte vet vad den heter, alunrot, klippstånds, liljor och olika marktäckande växter. Och så den där växten som ser så underlig ut som bara växt till sig och blivit bättre med åren. Där har också planteras sommarblommor och en kärleksört som sakta tagit sig.

Längst ner i ett hörn var en liten knäckepil planterad – idag är den stor och ger skugga åt stenpartiet. Vid foten av pilen växer daggkåpa.

Jag tror att jordhögen följt mitt mående. I våras var den vackert blommande med de hängande marktäckarna men sedan var det slut med det vackra. Ogräset tog över och de växter jag inte vill ha där – var de enda som växte. Några av de tidigare planterade plantorna fanns visserligen kvar; som den underliga växten, klippstånds och kärleksörten. Men högen började lida brist på skötsel och näring.

Då övertog min drastiska sida och i veckan har jag slitit och rivit och tagit bort allt det som fanns där men som jag inte vill ha. Kal blev den stackars högen men i mina ögon blev den finare. Sedan körde jag dit tre skottkärror fulla med jord för att ge den gamla jordhögen näring för kommande sommar. Jag har sparat kanten där de vilda smultronen slagit sig ner – bara begränsat dem lite. Liljorna, marktäckarna, primulan, gullvivan, alunroten, daggkåpan, klippstånds och kärleksörten finns kvar. Kärleksörten har hunnit få rosa blommor men snart övergår de i rött.

Så där ser jag alltså ut; gammal men fortfarande delvis blommande. Kärleksörten tar sig allt mer. Det underliga finns kvar men det som jag inte vill ha, har jag rensat bort. Det vilda växer kvar där vid kanten – det objudna jag ändå välkomnar.

Jag är inte vackrast och har sett bättre ut men skäms ändå mindre än tidigare när åskådare drar förbi. Jag har sett många komma och jag har sett många gå och alltför få har stannat för att se hur jag egentligen ser ut.



Knasråttan ;)

Jordhögen/stenpartiet från två olika vinklar


Närbild på kärleksört

Det började i juni med att f.d. fin-grannen kom och hämtade växterna som tillfälligt botaniserat i mitt trädgårdsland, sedan grannen för ett par år sedan sålt sitt hus och – i väntan på nytt objekt – placerat sina växter i min vård för att efter nytt husköp, kunna ta med dem till sin nya trädgård. I landet hade de stått och grott tillsammans med vilt växande jordgubbar och allehanda ogräs.

Vänligt nog lämnade ex-grannen kvar lite växter som tack för förvaringen. Och det var alltså efter detta det började, men inte egentligen förrän semestern där i slutet av juli.

Då skulle dessa fin-växter få komma till rabatten på framsidan av huset – men innan detta kunde ske skulle det rensas i rabatten. Knäan – som ibland stått där och emellanåt knäat ordentligt – fick först stryka på foten. In i skottkärran och ner till skogen. Av okänd anledning hade hallon slagit rot i rabatten och det krävdes en hel del för att få den att förstå att den var oönskad.  

Lavendel luktar gott och låter fint men den jag för flera år sedan fått av en välvillig svägerska var av den fröspridande sorten. I år hade den invaderat hela rabatten och tillhörde dem som jag tålmodigt placerade i skottkärran för vidare transport ner till skogen, mot älven till.

Lammöronen hade tagit stryk av invasionen och de enda rester som fanns kvar, var de som vuxit från frön i år. Varsamt försökte jag få dem att känna sig välkomna och vilja stanna kvar.

Efter rensande av rabatten placerades ex-grannens fin-växter ut tillsammans med ny och fin jord.

Där grannens växter stått var nu en grop och från en annan del av landet flyttades den lilla krusbärsbusken som allt mer kommit i skuggan av den ständigt växande svarta vinbärsbusken. Nu kom de att stå i var sitt motstående hörn av landet. I ett annat hörn fanns – sedan året innan – rabarber.

Jordgubbarna fick finna sig i att bli omplacerade. Och nu var jag less på ogräset och inköpte slutligen en matta som fick omge de 54 plantorna. Stort jordgubbsland blev det men inga jordgubbar i år.

Komposten som stått i flera år fick till slut vändas och användas som jord och gallret togs bort. Därefter var det dags för borttagandet av kaninhagen, den stora hagen där tre kaniner hoppat och den sista slutat skutta under för-vintern. Här var mannen i huset mer aktiv än mig och rev hage och burar. Nätet – som legat under jorden för att ge kaninerna möjlighet att gräva gångar (men omöjligt att gräva upp hela gräsmattan) – grävde vi tillsammans upp och skottkärran fick sällskap av cykelkärran för att vi gemensamt skulle kunna göra våra vändor ner till skogen. Det som av kaninspillning, hö och spån förvandlats till finaste jord sparades i högar i landet och i säckar för att senare användas på andra ställen i trädgården.

Av bara farten åkte den lilla röda vinbärsbusken upp (som stått för nära björken och inte orkat växa) och hamnade i fjärde hörnet i trädgårdslandet. Matkomposten (som varit trasig i flera år) monterades bort och fick vänta bland det som skulle till soptippen. Bredvid växte en pepparrot som nu fick ett lämpligare tillhåll i kompostjord men mellan den svarta och den röda vinbärsbusken i landet.

Och alla dessa moment krävde naturligtvis sina vändor till skogen mot älven till. Rabatten på södersidan fick en genomgång innan det var dags att gräva upp rosenspireorna som under alla dessa år kantat trädgårdsplattorna på framsidan av huset. Därefter grävdes en stor grop dit den vita rosenbusken – som levt en undanskymd tillvaro bakom kaninhagen och mellan rönnbären i det mörkaste hörnet på gården – varsamt flyttades och grävdes ner med en liten mängd rosenspireor. Resten av spireorna och skott av rosenbusken samt en nyponbuske som inte heller den ville växa då den stod alltför nära poppeln, fick göra en resa till Skråmträsk och avlämnades i svägerskans och lillebrors vård. Lite pepparrot hängde också med.

Hålet som rosenspireorna lämnat efter sig fylldes igen med jord från kaninhagen och jorden räckte även till för att plantera den vita rosenbusken och en rönnspirea som fick överta plats efter den lilla pilen som drogs upp med hjälp av bil och krok.

Jorden räckte även till för stenpartiet nere vid vägen som blev det sista av detta projekt som gjordes - förutom jordhögen bakom rönnarna som också ska skottas bort.

Har du nu hängt med på alla turer? Och på tal om turer – det skulle vara intressant att veta hur många turer med skott- och cykelkärra som gick ner till skogen mot älven till…



Knasråttan ;)

Rabtten har sett bättre ut men nästa sommar hoppas jag nyplanteringarna tagit sig.


Där kaninhagen, komposten, den vita rosenbusken och rönnspirean stått...
Bakom syns jordhögen som också ska bort.

Jag hoppas pepparroten och den röda vinbärsbusken ser bättre ut nästa år. Många jordgubbar lär det i alla fall bli.

Rabatten på södersidan med liten rosenbuske framför som hamnade där då jag ifjol fick den som värdinnegåva. Kaprifolen planterades också ifjol och kämpar för att ta sig uppför väggen. Framför växer egna uppdragna månadssmultron. De vilda växer i stenpartiet vid vägen.


Den vita rosenbusken med rosenspirea framför och vid stenplattorna visar den kala marken var resten av rosenspireorna växte.


Rönnspirean ser ut att vara lite chockad över flytten.

Nej, det blev inte något skrivet i helgen – datorn glömde jag hemma! Men det var en upplevelse att vara på Piteå Summer Games och inte gjorde det så mycket att det blev en del förluster…

Helt okej var det också att tälta och dela den 120 cm breda madrassen med maken.

Nu längtar jag efter semester och slutar inte hoppas på att få tid till skrivandet!

Födelsedagar, skolavslutningar, en förlossning, tjejfest och midsommar! Och inte en enda rad skriven på min bok. Ända till igår!
Idag jobb från 12-23 och beredskap i natt. Halva dagen i morgon och 10-22 på torsdag. Sedan bär det av till Piteå för fotboll från fredag till söndag - Piteå Summer Games. En dotter och en son spelar och andra dottern stannar hemma för att ta hand om sin sommarhäst.
Jag och maken ska sova i tält två nätter - mysigt! Blir det för jobbigt har en bror en husvagn i närheten och en kusin hyr en stuga.
Datorn följer med och har jag tur hinner jag skriva lite mellan matcherna.

Knasråttan ;)

De relationer man värderar mest är de till dem som visar sin omtänksamhet genom att både ge beröm men även kan prata om det man borde ändra på. Att inte bara få höra att man är klok och duktig utan även klumpig och provokativ och borde tänka efter lite mer, är något jag uppskattar.

 

Att vara en konstnärssjäl mer än något annat, kan kanske förstås av en annan konstnärssjäl, men måste vara ganska obegripligt för den som är mer jordnära. Trots att min hjärna till stor del är upptagen av konstnärssjälens kreativitet, finns ett stort behov av det jordnära och eftertänksamma. Det gäller väl att låta den högra hjärnhalvan släppa in den vänstra för att ibland kritiskt granska den kreativa delen och då kan det vara bra att ha hjälp av andras klokhet.

 

Klokheten finns där dina tankar möter mina – och så blir vi båda lite klokare. Men att låta tankarna möta varandra kräver också en hel del ödmjukhet och insikt om var gränserna går. Något som inte alltid är så lätt.

 

Knasråttan ;)

Snart är kapitlet som handlar om min farfar och farmor, färdigt. När jag skriver börjar jag själv förstå hur historien hänger ihop och inser att 1890 är inte så länge sen.
I morgon bär det av med jobbet till Finland och min svägerskas svenskspråkiga hemtrakter. Själv var jag en hel del i Vasa i tonåren och minns det strävsamma paret Valdemar och Hulda. Valdemar som deltog i andra världskriget och fortfarande på ålderns höst plågades av våldsamma drömmar varje natt. Det påverkade mig trots att jag var så ung, för att tänka sig att denna snälle gamle man med sin söta fru och sina katter, hade tagit livet av många "fäder och söner" som han själv sa - det var så otänkbart.
Jag tycker om Finland och mina barns farmor kom därifrån - fast från Helsingfors och kunde inte ett ord svenska när hon endast fem år gammal sattes på tåg till Sverige och hamnade hos en familj i Boviken. Men den historien är värd en bok för sig!
Nu ska vi ha ett par trevliga dagar, hoppas jag. Upp med tuppen i morgon!

Knasråttan ;)

Försöker få ihop alla delar av mitt liv. Just nu engagerar mitt arbete en hel del.
Funderar på hur det skulle vara att åka upp till mor i Moskosel en månad - sitta på övervåningen och skriva och bli bjuden på mat och sällskap när jag tar paus från skrivandet. Tänk vad mycket jag skulle hinna. Men familjen engagerar också. Tror nog att de skulle klara sig ett tag utan mig men skulle jag klara mig utan dem?
Börjar jobba klockan 12.00 idag och morgonen har sett ut så här: vaknade 06.20, klev upp och satte en deg. Åt frukost och kokade kaffe. Satte igång hjärnan med lite soduku medan kaffet dracks halvsittandes i sängen. Sedan bakade jag ut degen till frallor och har suttit och skrivit på min bok. Riktigt nöjd faktiskt och funderade på om jag ska lägga ut texten på bloggen men tror att jag måste fundera lite mer på det eftersom det kan finnas vissa juridiska spörsmål som måste klarläggas innan den publiceras.
Klockan är nu snart 09.00 och bredvid mig i sängen ligger mannen som fortfarande verkar ha sovmorron.
Nu har nog bullarna jäst färdigt. Dags att grädda dem så familjen får nybakade frallor till frukost.

Knasråttan ;)

Min nya kärlek sponsrad av mitt livs kärlek. Båda ser rätt manliga ut!

Slutet på en intensiv vecka. Har nästan bara varit hem och sovit sedan tisdag morgon. Veckan avslutades med valborgsfirande i Ersmarks kyrka och majbrasa på IP. Gästerna åkte halv tolv men lämnade kvar en dotter.

Sovit gott i natt och haft sovmorron till 8.30.  Dagen ska ägnas till städning, matlagning och att fortsätta skriva på boken. En promenad med hunden kan det väl också bli.

Facklig utbildning idag och imorron. Jobb till 21.00 två dagar den här veckan.
Skrivandet får vänta till helgen.

Knasråttan ;)