knasrattan

http://ivasblogg.blogg.se

Så blev det äntligen av – två dagar med min kärlek.

Efter incheckning på Furunäsets Hotell & Konferens åkte vi en sväng in till Piteå – gick på stan och åt middag.

Hotellet är ett före detta mentalsjukhus. I min barndom kallad för ”Pite fem fem”.  Från Luleå till Piteå är det 55 km och på vägskylten stod det allstå; Piteå 55.

Jag har svårt att bestämma mig för om byggnaden är vacker eller hemsk. Hur som helst är det en imponerande arkitektur.

Byggnaden har tjocka väggar och eftersom det var lugn och ro vi ville ha var hotellet ett perfekt ställe att få det på.  

Synd bara att vi inte tog med badkläder så vi kunnat nyttja den fina Relax och Spa-avdelningen. Stillheten kändes både underbar och skrämmande – abstinensen efter barnen avhjälptes av oregelbundna sms från telningarna. Hon är dum eller han är dum och hon har sagt och han har sagt… Undrar om mobilen får stanna hemma nästa gång?

 

TV’n var i minsta laget men det medhavna vinet (Riesling) gott och sällskapet det bästa.


Efter frukost och utcheckning fick jag min vilja igenom och vi åkte till den enda riktiga stad som finns norr om Umeå; min hemstad Luleå. Kändes bra att bryta stillheten mot lite stadsliv och tyvärr hinner man inte få mycket av stadskänsla i lilla Piteå även om den har sin charm.

Fortsatte gotta oss i de gemensamma intressena; arkitektur och konst. Konstutställning i Kulturens hus i Luleå och till min glädje var det riktigt bra konst den här gången. Installationer och helt fantastiska foton av Michael Johansson och glaskonst av Peter Hermansson. Vasen jag bara VILLE HA! kostar inte mer än 12 000 kr. Absolut värt sitt pris och ett litet tips ifall någon undrar vad den ska ge mig när jag fyller år..!

Till min sorg är Luleå-profilen Fritz Olsson nu död och begraven – visserligen för ett år sedan men jag kan inte låta bli att sörja huset som inte längre finns.

Det blev en liten shopping-runda – i dubbel mening. Ett besök i Shopping är alltid obligatorisk men vi hann även med Smedjan och Strands. Har en känsla av att det alltid är liv och rörelse i Luleå och idag var det extra mycket av den varan; Luleåmaran gick av stapeln och det kändes bra att se andra röra på sig när löparna drog genom stan.

Luleåbesöket avslutades hos farbror Yngve i Bälinge. Kaffe och trav i vardagsrumssoffan. Sedan hem genom regn och närapå storm. Undrar hur många sekundmeter det blåste?

Hemma fick vi oss en överraskning; växthuset hade lyft och rullat omkring tills den stannat vid grannens hus. Bara till att plocka glas och skruva isär delarna som nu får vänta i garaget på att bli ihopsatt igen. Men i sommar blir det nog inga plantor i växthuset.

Nu blir det kvällspromenad och ytterligare en natt utan barnen. Det får inte bli för mycket av stillhet – det är klart att jag längtar efter dem!

Knasråttan ;)

Jobbat 10-23 lördag, 10-23 söndag, ledig måndag, kurs 8-16 och jobb 16.30-22 igår -- och ändå har jag hunnit skriva lite på min bok!

Men de långa arbetspassen och senare tidens stress har satt sina spår i kroppen och tröttheten känns onaturlig. Dessutom värker varje muskel i kroppen.

Vågar nästan inte hoppas på att våra planer kommer att gå att genomföras; barnen är ledig torsdag och fredag. Och på fredagen ska de forslas till Flarken för att stanna där till på söndag. Jag och min man har bokat hotell i Piteå och har tänkt tillbringa två hela dygn tillsammans. När hände det väl senast? Eller undrar om det någonsin hänt?

Lite dåligt samvete har jag för att sonen missar en fotbollsmatch men är det inte nyttigt att känna sig riktigt egoistisk ibland?

Idag bjöd min fina chef på förmiddagsfika på Stigs café.

Gofika blev det på eftermiddagen med sonen. Döttrarna var hos kompisar och när sonen kom hem åkte vi till ICA i Kåge och köpte fikabröd. Hade tänkt sitta på altanen men solen hann gå i moln och regnet börja falla. Så istället gjorde jag upp en brasa i kaminen och så fikade vi tillsammans vid köksbordet. En fin stund med världens bästa kille!

Och nu börjar det blomma både ute och inne:

Tack Maria för din kommentar igår:

Tvivla aldrig på dig själv, Du är en fin och väldigt trevlig människa. Du är ett av skälen till att era barn är så fina. Sträck på dig! Kram

Det värmde! Kram tillbaka till dig!

Utvecklingssamtal med andra dottern idag; och än en gång fick jag känna mig stolt. Inte bara för att det går bra i skolan – jag har en modig dotter! Mer än så kan jag inte skriva men jag skulle önska att jag kunde berätta för hela världen.

Dagen började med att jag hann skriva lite – började jobba 10.00. Lite tajt om tid men annars skriver jag bäst mellan 7.30-9.00.

Arbetsdagen har ägnats åt metodutvecklingen vi håller på med. Innebär också skrivarbete men nu är vi inne på att lägga upp presentationen för metoden på två utbildningsdagar i början av juni. Mycket att tänka på – inte minst det pedagogiska vilket kan vara lite klurigt när man bara har utbildning i social pedagogik. Men det blir väl vad det blir.

Fick ett fint sms av någon som tackade för att jag finns! Det värmde också i hjärtat!

Tack alla ni som läser det jag skriver – är glad att ni finns!

Knasråttan ;)

Bokcirkel hos mig i måndags. Den valda boken var ett tips från en svägerska. Lärare och allt – henne kan man lita på… trodde jag. Och det kan jag förmodligen fortsätta göra, men boken – Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann – var inte min typ av bok.

Jag inser att jag tillhör en minoritet än en gång. Det här är en storsäljare. Med ett stort lidande tog jag mig igenom boken. Herregud, hur kan man skriva sånt här! Språket – emellertid och ehuru – och en story som skulle passa i en buskis eller en barnbok. Speciellt skildringarna i den parallella historien när huvudpersonen träffar all världens betydelsefulla personer, var helt osannolika. Hela boken var osannolik och när jag kommit till elefanten blev det bara för mycket.

Känner mig stolt över att jag ändå tog mig igenom den. Visserligen genom en hel del skumläsning men på så sätt blev pinan kortare.

Nej, jag skrattade inte en enda gång men är trots allt glad över bokcirkel-vännerna – saknade de två som inte kunde komma. Och glad över att det fanns andra som skrattat högt när de läst den och som verkligen skulle kunna rekommendera den här till andra. Boken fick betyg från underkänt till en 4:a och själv gav jag den en 2:a men kände mig då väldigt generös.

Den bästa jämförelse jag har av bok-upplevelsen är att det kändes som att tvingas sitta och lyssna på Tomas Ledin. Då förstår ni va..?

Knasråttan ;)

Längst in i förrådet - som det snart är dags för att vårstäda igen - står de troget kvar och väntar. Påminner om en tid då dagarna ägnades åt skisser, avstånd, perspektiv, blanda färger, tvätta penslar i diskmedel, hitta motiv, torrnålsgravyr, etsning, vilken gräng som passar bäst till just den här akvarellen, billigt papper att öva på, dyr med bomull för det man önskar ska bli ett bra resultat, tusch, akryl, olja, gouache, kolteckningar, hållare till kolet, suddmaskin för att få rätt effekt, fingrar att måla med, blåsa med sugrör, sand att måla in i tavlan, skrot från soptippen att göra ett konstverk av och det mest tröttsamma man då kunde ägna sig åt - kroki.





Jag lyfter på locket till målarlådan och doften som slår emot mig är full av minnen. Jag vill, jag vill så gärna dra fram stativet men vet inte var jag ska ställa det. Vill så gärna sitta och titta på den tomma duken för att sedan börja skissa med kolpennan. Vill blanda färger och kan mycket väl tänka mig att byta oljefärgerna, linoljan och terpentinet mot akryl. Men doften är inte samma.









Men när?
Det finns inte plats.
Det finns inte tid.
Men det finns en längtan...





Knasråttan ;)

Hela karusellen runt elitseriens slutspel och kampen mellan två hockeylag att ta sig vidare mot final, har fått mig att fundera över min egen identitet.

Jag föddes en varm julidag vid randen av Lule älv. En bit uppströms låg mitt första barndomshem; en skola med ansiktet vänt mot älven och blicken över vattnet mot Gammelstad kyrkotorn, byggt på 1400-talet.

Ända sedan tonåren har Skellefteå AIK varit det lag jag hållit på. Då tog sig AIK till slutspel men det var långt innan Luleå hade ett lag i elitserien. Kan man separera ett lag från den stad den kommer ifrån? Kanske inte.

Luleå har ett förflutet som industristad där militärer, järnmalm, timmerflottning och lastfartyg och mycket annat har passerat. Märkt av en historia med stora motsättningar mellan blåaste borgerlighet och rödaste arbetarklass. Det är ingen slump att det som räknas som det största politiska attentatet i vårt land, inträffat i Luleå. I min högstadieklass fanns elever vars föräldrar var engagerade moderater och kommunister och emellanåt gick diskussionerna högt i klassrummet.

Skellefteå är förvisso också en industristad uppvuxen kring Skellefte älv. Märkt av sin historia som ett samhälle byggt kring kyrkans makt. Ett samhälle som fungerat bra på grund av att man lärt sig inte sticka ut för mycket, lärt sig hålla ihop, lärt sig vara lagom. Idag är kyrkans makt inte stor men det som samlar skelleftebor är idrotten och främst ishockeylaget. Templet är ishallen på berget där man istället för att tillbe Gud, tillber hockeylaget. Hela samhället samlas kring att heja fram sitt lag och det är det som är så fascinerande med ishockeyn i den här staden.

Min bild är att i Luleå hyllas de individuella prestationerna; det är din plikt att stå upp för dig själv och att alltid göra ditt bästa – men tro inte att du är något för det. Slåss för dig själv och det du tror på för ingen annan kommer att göra det åt dig.

I Skellefteå är det lite farligt att sticka ut om man inte innan dess har försäkrat sig om att man har tillräckligt många supporters. Det är teamet som räknas men gör du som individ bra ifrån dig får du gärna tro att du är något så länge du har personer på rätt nivå som tar dig i försvar.

Man skulle kunna säga att lulebor är dryga individualister som på ett opassande sätt framhäver sig själva. Och att skelleftebor är töntiga lantisar, rädda för att sticka ut och säga ifrån. Men jag skulle aldrig säga så!

Eller också är det så att enda anledningen till att jag skriver som jag gör är för att jag bor utanför en stad där det finns en kultur som jag aldrig någonsin kommer att förstå. Aldrig kommer att älska men ändå valt bo i för att jag tror att det är en bra miljö för mina barn att växa upp i. Jag skulle emellanåt – på grund av mitt utanförskap – kunna säga att jag hatar Skellefteå men jag skulle aldrig kunna säga att jag hatar Luleå.

Tala om kluvenhet och identitetskris. Där jag känner mig som mest hemma, staden jag älskar – där vill jag just nu inte bo. Laget jag håller på tillhör en stad jag från bardomen minns som vacker och blommig men där mina egna rötter bara är ytliga och där jag aldrig kommer att känna mig som hemma.

Får mig att tänka på alla rotskadade ungdomar jag jobbar med. Som inte kan bo i det land de älskar och som ska försöka rota sig i ett land och en kultur de inte förstår. Men mitt i allt detta kan vi i alla fall samlas kring ett ishockeylag vi håller på och som vi önskar ska vinna hela elitserien detta år 2011!

Knasråttan ;)

Idag har dagen kommit då jag äntligen kan vara egoistisk och tänka på mig själv! Ledig idag och imorgon. Ute rumsterar snön om i naturen och imorgon tänker jag utnyttja den. På med längdskidorna och ut i spåret! Jag älskar det!

Funderar på varför det är viktigt att känna att det finns människor man kan lita på. Egentligen litar jag inte på någon till hundra procent – men ändå gör jag det. Tror att tillvaron känns mer förutsägbar om man kan lita på några människor någorlunda.

Hade en sömnlös natt för ett par nätter sedan. Sömnlösheten grundade sig i ett par personers opålitlighet och manipulerande spel. Sömnlöshet är annars inte vanligt för mig.

Allt som behövdes för att jag nästa natt skulle sova som ett barn var en träff på ett av stadens caféer med en av de viktigaste personerna i mitt liv, som inte är en del av min familj. Känslan av att ”jag kan lita på dig” och att tillsammans lägga tillbaka problemet dit där det hör hemma – nämligen hos de som spelar spelet – fick mig att slappna av och senare känna mig glad igen.

Tror att känslan av att kunna lita på några personer gör mig mindre sårbar. Jag behöver inte strida för min sak, jag kan slappna av och veta att jag är trygg i den här lilla delen av världen. Det kommer alltid att finnas de som tycker att jag borde vara något annat än det jag är, som tycker att det jag säger och gör är fel oavsett vad jag säger eller gör, men det finns också de som ser mig i ögonen och säger: ”Du har gjort ditt bästa – det räcker! Du är bra som du är! Du har ingen skuld i det här!”.

Övertygad är jag om att dessa positiva möten gör mig till en bättre medmänniska. Gör mig mer avslappnad och överseende. Gör att jag kan förmå mig till att lägga min energi på annat än det som är destruktivt och förstör.

Färdig blir man aldrig som människa och lite förutsägbarhet behöver vi alla. En tro på att det finns goda krafter i livet och att vi själva kan bidra med något gott.

Knasråttan ;)

Inatt är det 32 år sedan mitt personliga köldrekord inträffade i Hälsingland (-43) och sammanföll med natten då en gift vuxen man och predikant ansåg sig ha större rättigheter över min kropp än lagen ger rum för.

Men den här natten ska jag tillbringa, som så många andra, i värmen bredvid min käre make. Jo, natten som var blev också svettig. Febrig och med en fruktansvärd huvudvärk har jag halvsovit och när jag på morgonen var närapå att kräkas insåg jag att jag måste ge upp och sjukanmäla mig. Vilket nederlag! Har inte haft en enda sjukdag sedan 2003.

Fram till halv två låg jag i sängen och sov eller halvsov. Det finns en fördel med barn – det är svårt att vara sjuk! Tvingade mig upp för att ta reda på disk och se till att det blev något till middag. Sedan sängen igen.

Följer hockeymatchen (jo, det finns bara en) halvhjärtat via http://live2.hockeyligan.se. Luleå hockey – Skellefteå AIK. Bortamatch och båda lagen har legat i topp länge. Mest Luleå men just nu leder SAIK matchen.

Ser mycket fram mot det nya året! Känns som att det här blir ett bra år.

Önskar er alla det bästa av det nya året!

Och så här inför nyår vill jag passa på att tacka några av de som gett mig ett bra år och som är del av att jag känner tillförsikt inför det nya.

TACK!

Mina barn Linn, Julia och Kevin och min man Torbjörn!

Min mamma, broder Åke, Jon och Sam.

Farbror Yngve.

Alla bebisar som sett dagens ljus i år och deras mammor – då särskilt tre: Jenny-Li med lilla Ida, Sofia med lille Alve och lilla mamman med lilla bebisen som står mig speciellt nära.

Lilla chefen och stora chefen och kollegor som låter mig få vara med om en spännande utveckling av vårt arbete och som står ut med mig. Jag vet att jag kan vara rätt jobbig ibland!

Ja, och så alla ni andra som finns där och gör mina dagar soligare än de varit.

GOTT NYTT ÅR!

Men den som kom med kylan den natten i  Hälsningland lyckades inte frysa mig för all tid. Och till alla er som haft kyliga stunder i livet – det finns värme som kan tina upp det mesta.

Knasråttan ;)

Skinkan är griljerad, julgranen pyntad, köttbullarna blev fina, steken är klar, revbensspjällen gjorda.

Julafton imorgon men jag har allt jag önskar mig!

Önskar er alla en riktigt fridefull jul!

Kroppen orkade inte mer idag. Först ihållande kyla och sedan omslag till milt snöoväder och redan igår hade värken intagit hela kroppen.

Ledig idag och då kraschade kroppen totalt. Men efter ha legat i sängen halva dagen har jag tagit mig upp och fixat mat till familjen och även lillebror -- som panikslagen ringde från jobbet på Metso här i Ersmark och hade glömt sin matlåda hemma.

Men skam den som ger sig. Ikväll har finchefen fixat en överraskning i form av personalfest. Kan jag ju inte missa. Så nu hoppar jag in i duschen och om en timme ger jag mig av till stan. Medan familjen får äta det jag lagat hoppas jag bli bjuden på något riktigt gott.

"Klädsel: träningskläder" skrev chefen på inbjudan. Men, vad tror han? Klart jag tar på mig klänning! Det är ju fest!



Knasråttan ;)

Hänne vare söm ja sto å vänte på bussen, serru. Ja bodde då på Anneforsvägen i Alfta och gick på Torsbersskolans gymnasium.





Å prate alfta-måle -- de gjocht ja -- fast jag inte kan språka på dänne vise nu inte ä. För sanne äre, serru, att de var inte riktigt i jonst ä. Nä nåre årch sen vare allt.
Å på bussen var han, Per Persson -- han Perssons Pack http://perssonspack.com -- men inte väran då ensam inte om å hete de han ä. De va en liten å mörk en åsså, som var snyggare, å han hette sanne han å. Men inte satt ja lamä nån av dom ä.
Längcht framme sutte han från Vichan, han som höll reda på om de kömme nån från höger när bussen svängde från Runnmovägen upp på vägen som geck te Bollnäs ä. "Klart höger" röpte han när tittat dittene och sett att de inte kömme nå bilar.
Inte äre vackert inte, järnvägshuset i Alfta ä, och finnes de kvar så harä säkert vurte fullt med dörglar och dörgvagel. Men ett å annet vackert minne har man ju från den tiden ä. Fast de inte var i jonst.

Nu läll lärer ja allt dona på här hämme å inte vare båchta hele tin ä.

Å sluta tro att ja kan alfta-målet -- för det har jag glömt!

---

Åcken då -- den öganå?




Knasråttan ;)

Kommer hem sent från jobbet. Barnen sover i sina sängar, maken sover i soffan. Lägger mer ved i kaminen och sätter mig på golvet framför. TV’n är avslagen och från högtalarna vid taket strömmar behaglig musik.

Lägger armarna om knäna och blundar. Trött i huvudet och borde vilja lägga mig och sova – men vill inte. Känner att jag suttit så här för länge sedan. På parkettgolvet med armarna om knäna och musiken behagligt strömmande från högtalarna.

33 kvadratmeter på Anneforsvägen 7 i Alfta.

Nyinköpt stereorack från Oves Radio och TV i Bollnäs.

Från radion hörs Leif "Smoke Rings" Anderson.

Huvudet är trött men lägenheten behaglig.

TV’n är köpt begagnat i en affär som ligger i en före detta ladugård i Runemo.

Videobandspelaren likaså.

VHS-band är moderna och nästan ingen av mina kompisar har en video.

Det är dyrt att hyra filmer men går man ihop ett helt gäng blir det bara några kronor på en var.

Micke Leijnegard – som ännu heter Johansson – ringer och ber mig spela in en ishockeymatch. Kommer sedan och ser på den tillsammans med Anders ”Ossan” ”Bimpen” Olsson. Ointresserat dricker jag te under tiden de spolar hockeyscener fram och tillbaka.

Själv har jag spelat in ”Nord och Syd” och lika intresserad som jag är av Patrick Swayze är Micke och Ossan av Lesley-Anne Down. Kvällen är sen när de lämnar lägenheten.

--- 

Längst ner i huset bor ett äldre par. De bjuder mig på fika när jag för tredje gången har låst in min nyckel i lägenheten. Med road min hämtar mannen stegen ännu en gång och klättar in på balkongen innan han öppnar balkongdörren som inte går att låsa. Han brukar också se till så min cykel är hel och fin och välsmord. Utan att fråga innan. Jag märker det när jag ska iväg – lyset fungerar helt plötsligt ”Jag såg att det var trasigt” säger han nästa gång vi träffas i trappen.

--- 

Där på parkettgolvet i min egen lägenhet på Anneforsvägen i Alfta sitter jag och lyssnar på musik och vet inte det om livet som jag vet idag.

Men känslan är likadan – där som nu.

Parkettgolv.

Behagligt låg radiomusik.

Trött och borde lägga mig – men vill inte.

Dagen är slut och den har varit rätt bra.

Knasråttan ;)