Perfekt eller intressant?
Känner du någon som är perfekt? Eller önskar du att du vore?
Det fanns en tid när barnen trodde att mamma och pappa var perfekta – men tonåringarna har genomskådat de perfekta och gått från att betrakta föräldrarna som ofelbara till att skärskåda dem. Tonårsföräldrars enda goda egenskaper är att de finns kvar och står ut och låter sig granskas.
Om man tänker efter så var man inte heller perfekt för de små bebisarna. Inte kunde man förstå vad de ville, inte ge dem mat i rätt tid eller på rätt sätt. Inte var man så ofta den väl utvilade leende mamman som hade all världens tålamod och alltid bytte blöja i tid. Ifall små bebisar kunde prata skulle de nog låta precis som tonåringar och tala om vad man missar att se och missar att göra.
Önskar jag var den perfekta mamman och den perfekta frun. Önskar till och med att jag var den perfekta socionomen som alltid visste hur jag skulle agera och reagera vid alla tillfällen och alltid gjorde alla nöjda och glada – både klienter, kollegor och betraktare.
Eller… kan det vara så att ingen är perfekt? Att det inte går att vara perfekt? Att det bara är en utopi och en dröm och de personer man själv anser vara perfekta – är tyvärr inte det?
Ja, ja – ålder och visdom för väl med sig insikten att den man önskar var perfekt kanske har en och annan skavank. Det är väl dessa skavanker som gör oss intressanta? Om jag vore perfekt skulle jag inte vara så intressant! Hur intressant jag nu vill vara och hur bra det nu är att vara intressant?!
Du ser; jag har redan betraktat mig själv som mer intressant än perfekt! Som om de vore motpoler! Oj, så intressant jag känner mig helt plötsligt – fast jag känner mig gammal och grå!
Grå och grå, än finns inga gråa hår på mitt huvud och hårfärgen är min egen! Men kan man hitta mer intressanta personer än den som levt ett långt liv och bär märken på kroppen och i själen på grund av att han/hon levt?
Vill jag verkligen vara perfekt eller duger det att åtminstone ibland vara lite intressant?
Knasråttan ;)
