knasrattan -

Mitt tak är en annans golv - eller inte mitt ju...vi bor ju i eget hus...

Underbart jobb jag har och sista samtalet för kvällen handlade om Nils Ferlin och en ungdom som drabbades av samma insikt som den store diktaren en gång gjorde:

INFALL (ur Barfotabarn (1933))

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Knasråttan ;)

2011-02-17 @ 23:53:24 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Till minne...

Tio år sedan pappa dog och två år sedan svärfar gick bort.

Här en dikt jag skrev till svärfar, Hans, minne;

Det är inte sant som de säger,

att männskor för alltid går bort.

De avtryck Du gjorde i livet,

i litet såväl som i stort,

kan aldrig försvinna, och orden,

Du andades, allt vad Du gjort;

av godhet och kärlek Du givit,

finns kvar vid Din nyss stängda port.

(Iva Lundström 2008-10-14)

2010-10-07 @ 20:52:16 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bortom månen och mars

Sitter och skriver om dem som inte längre finns - de utan vars existens jag inte heller skulle finnas. Jag tror inte på himmel och helvete och ett liv efter döden men jag tror att det människor gjort finns kvar och lever vidare i dem som ännu lever. Att det finns samlat i universum och att vi påverkas av dem som inte längre är här. Tycker att Per Persson i Perssons Pack beskrivit det så bra, speciellt i näst sista stycket:

Jag satt ensam härom kvällen
Ifrån radion som stod på
Hördes Presley, Eddis Cochran,
Curt Cobain, Dee Dee Ramone

Ja, de hjälpte mig där i mörkret
Med att nånstans se ett ljus
Men jag tänkte "Det är sorgligt
Att de inte finns här nu"

Så jag höjde mina glas där jag satt
Mot en plats bortom månen och mars

Så drog de ner musiken
Och en radioröst bröt in
En stämma som var sprucken
Läste innantill

Om ett rödljus vid en järnväg
Och ett tåg som spårat ur
Med en massa unga själar
Vars resa nu var slut

Så jag höjde upp min blick där jag satt
Mot en plats bortom månen och mars

Ifrån kyrkorna på söder
Upp till fängelset i norr
Där faller tusen tårar
I den djupaste av sorg

Men fastän stjärnorna har slocknat
Kan jag lova de finns där
Och de hjälper oss att leva
I en hård oc grå kall värld

Så jag höjer mina glas nu i natt
Mot en plats bortom månen och mars
Mot en plats bortom månen och mars
Mot en plats bortom månen och mars

2010-05-23 @ 11:06:31 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ja visst gör det ont...

"Ja visst gör det ont när knoppar brister..." var Karin Boyes sätt att beskriva processen när det som varit skyddat kommer fram i ljuset, spricker ut och blir till något vackert. Den skälvande ängslan att släppa taget och göra det svåra i att samtidigt vilja stanna där man är och kasta sig ut i en okänd värld...

Med dikten vill jag hylla de vänner som hört min historia men fortfarande ger mig värme och finns kvar. Som kan se skönheten bakom det bruna höljet och som ger mig trygghet och har min tillit. De som får mig att vilja fortsätta och våga släppa taget...

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades på färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye

2010-05-19 @ 23:17:10 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()