Jordhögen och jag
Jag tror det var hösten 2002. En vän ringde och frågade om vi ville ha lite matjord eftersom de grävt bort jord för att få plats med nytt dubbelgarage. Barnen var små och jag hade just börjat skola igen – läste in tredje gymnasieåret på Solviks folkhögskola.
Det var en regning kväll när mannen i huset åkte till vännen för att lasta matjord på släpet. När han återvände var det redan mörkt och de två frusna och blöta männen lastade av jorden där det var närmast och enklast – i hörnet av tomten nere vid vägen.
Där låg jordhögen när barnen nästa morgon inlämnades på dagis och där låg jordhögen när första snön kom. På våren tittade den frusna bruna jordhögen fram och jag tittade tillbaka på den och tänkte att jag kände mig som jordhögen såg ut. Men jag hade bestämt mig för att kämpa mot värk och dåligt självförtroende och samtidigt som jag jobbade med jordhögen, jobbade jag med mig själv.
Jordhögen fick ligga där den låg för det fanns inte tid i ett par småbarnsföräldrars värld till att hinna skotta bort jordhögen och placera den någon annanstans. Under våren stannade jag minibussen när jag såg stenar lämpligt stora för att orka bära in dem i bussen. Allt eftersom byggde jag en mur runt jordhögen – lite högre på ena sidan än den andra. Högen var bredare mot hörnet och var nästan kilformad. Högen var också högre där den var bredare och smalnade sedan av.
Sedan började jag plantera i jordhögen; sådant som redan fanns i rabatter på gården och som jag fick av vänner eller köpte på Ove’s trädgård i Ersmark. Vissa plantor tog sig bra medan andra dog omedelbart. Taklök lyckades jag aldrig få att övervintra.
Mitt självförtroende förbättrades i takt med jordhögen. Den låg där nere vid vägen fullt synlig för alla förbipasserande. När den låg där som en stor oformlig brun klump, var den inte vacker att se utan snarare något att skämmas för. Men den blev bättre med tiden – riktigt nöjd blev jag dock aldrig med den.
Förutom ett par år då den skötte sig riktigt bra och jag också mådde riktigt bra. Den blommade med primula och stenväxande marktäckare som hängde ner över ”stenpartiet” på våren och fortsatte blomma med gullviva, nävor, vallmo, den vita jag inte vet vad den heter, alunrot, klippstånds, liljor och olika marktäckande växter. Och så den där växten som ser så underlig ut som bara växt till sig och blivit bättre med åren. Där har också planteras sommarblommor och en kärleksört som sakta tagit sig.
Längst ner i ett hörn var en liten knäckepil planterad – idag är den stor och ger skugga åt stenpartiet. Vid foten av pilen växer daggkåpa.
Jag tror att jordhögen följt mitt mående. I våras var den vackert blommande med de hängande marktäckarna men sedan var det slut med det vackra. Ogräset tog över och de växter jag inte vill ha där – var de enda som växte. Några av de tidigare planterade plantorna fanns visserligen kvar; som den underliga växten, klippstånds och kärleksörten. Men högen började lida brist på skötsel och näring.
Då övertog min drastiska sida och i veckan har jag slitit och rivit och tagit bort allt det som fanns där men som jag inte vill ha. Kal blev den stackars högen men i mina ögon blev den finare. Sedan körde jag dit tre skottkärror fulla med jord för att ge den gamla jordhögen näring för kommande sommar. Jag har sparat kanten där de vilda smultronen slagit sig ner – bara begränsat dem lite. Liljorna, marktäckarna, primulan, gullvivan, alunroten, daggkåpan, klippstånds och kärleksörten finns kvar. Kärleksörten har hunnit få rosa blommor men snart övergår de i rött.
Så där ser jag alltså ut; gammal men fortfarande delvis blommande. Kärleksörten tar sig allt mer. Det underliga finns kvar men det som jag inte vill ha, har jag rensat bort. Det vilda växer kvar där vid kanten – det objudna jag ändå välkomnar.
Jag är inte vackrast och har sett bättre ut men skäms ändå mindre än tidigare när åskådare drar förbi. Jag har sett många komma och jag har sett många gå och alltför få har stannat för att se hur jag egentligen ser ut.
Knasråttan ;)
Jordhögen/stenpartiet från två olika vinklar
Närbild på kärleksört
