Om att ge upp
Det finns kunskap som kunskap för med sig som man inte räknade med när man sökte efter den. I mitt förra yrke var status något helt annat än i den värld som min universitetsutbildning öppnade.
Den inre drivkraften att komma vidare i livet och söka mer kunskap, har lett mig till ett ständigt klättrande – framåt till nästa steg. Som att vandra upp mot en fjälltopp – steg efter steg – har jag tagit mig längre och längre upp och varit fast besluten att nå mitt mål. Men när jag närmade mig målet såg jag hinder jag inte sett när jag befann mig längre ner.
Där fanns pass som hette resa till rätta resmål, köpa de rätta sakerna, bära de rätta kläderna, göra de rätta sakerna, säga de rätta sakerna, ha den rätta bakgrunden och umgås med de rätta personerna.
Som ett stort mörkt orosmoln närmar sig dessutom kvinnans åldrande – oundvikligt – och utgör ett hinder för mig att ta mig till mitt mål.
När jag sitter och lyssnar till personer jag känner, som jag inte skulle känna om jag inte haft min utbildning – men som aldrig skulle tänka sig att umgås med en sådan som mig som inte tagit mig igenom de svåra passen; att resa till de rätta resmålen, köpa de rätta sakerna, bära de rätta kläderna, göra de rätta sakerna, säga de rätta sakerna, ha den rätta bakgrunden och umgås med de rätta personerna… När jag sitter och hör dem tala om att de känner till rätt saker, varit på rätt ställen och köpt det som det förväntas att de ska köpa, så inser jag att personen som sitter framför mig inte gör något annat än jagar status för statusens egen skull. Och jag inser att jakten på status egentligen är jakten efter sitt eget värde.
Man duger som man är för att man har vandrat genom passen som måste vandras för att få statusen som tillåter att man tar sig mot målet. Och målet var något helt annat än vad jag trodde – målet var det egna värdet.
Insikten om detta får mig att vackla – är det värt mödan att fortsätta vandra och klättra upp för fjället, om målet är känslan av att vara något värd?
Som den dagen förra hösten när jag med min man och två goda vänner tagit mig upp för Syterfjället men på god väg mot toppen, hindrades av oväder att fortsätta. Var det värt att riskera hälsan för att nå toppen eller skulle vi vända och känna oss nöjda med att vi kommit så långt vi kommit och fått njuta av utsikten på väg upp? Vi vände med ett litet sting av missnöje av att inte ha bestigit toppen men ändå nöjda och glada över att vi kommit så långt.
Och jag inser att det kanske är för sent att nå det mål jag strävat mot. Det kvinnliga åldrandets ovädersmoln har lagt sig som dimma omkring mig. Min bakgrund går inte att ända på och jag kommer aldrig att umgås med dem som kan förhöja min status – för det kommer aldrig att vara status för dem att umgås med mig. Vår lilla stad är en ankdamm och jag är den fula ankungen – som inte ens blivit en svan.
Det här är en text som handlar om att ge upp, att förlora tron och drivkraften på att ha tillräcklig kraft för att ta sig mot målet. Att inse sina egna begränsningar och vad som inte går att ändra på. Men det är också en text om att ta vara på det som är livet och att känna sig nöjd med att ha nått dit man når.
Jag kanske inte duger – men jag är den jag är och tänker tro på mitt lika värde oavsett om jag tar mig upp på toppen eller inte. Och jag lovar att hädanefter se på min omgivning på ett annat sätt och värdera utifrån det som finns på insidan och inte utifrån jagandet efter status.
Det här är också en text om befrielse. Frihet och befrielse från statusjakt. Så här ser jag ut och jag gör det som faller mig in.
Jag tänker resa när jag har råd och resa dit jag vill.
Jag tänker köpa det jag kan betala och som jag själv tycker om.
Jag kommer att fortsätta se till så mina barn får de kläder de vill ha och behöver innan jag själv köper mina. Jag kommer att fortsätta köpa mina kläder där det är billigt och våndas i provrummet men glädjas åt när jag hittar något jag tycker om.
Jag kommer att fortsätta göra det som jag tycker är roligt att göra och förväntansfullt ge mig in i nya äventyr – för att det är vad jag vill.
Jag kommer att fortsätta önska att jag hade fler vänner och att jag hade vänner som bjöd in mig till en bokklubb men också vara glad över de vänner jag har och de som jag träffar alldeles för sällan men tycker mycket om.
Och jag kommer fortsätta skriva om min bakgrund – fast den är helt fel - men jag kommer ändå att vara stolt över dem som gjort mig till den jag är.
Knasråttan ;)
