Hål, platt TV och oönskade samtal
Kommentarer från upprörda västerbottningar – tar för givet att den som tar hål i öronen på ett litet barn antingen är en ung och dum svensk mamma eller utlänning.
Kanske rätt – men finns där inte en liten underton av främlingsfientlighet..?
Att mina flickor fick vänta med att ta hål i öronen tills de var nio år hade nog mer med moraliska värderingar att göra än smärta som snabbt går över. Precis samma sak som att de inte fick börja sminka sig för tidigt eller köpa bh-liknande saker innan det fanns behov av det.
De upprörda insändarna står inte riktigt i proportion till smärtan denna bebis åsamkades. Hur mycket grät inte de små när de blev stuckna både här och där, utlämnade till vården, avklädda och undersökta. Ett av barnen – som skulle röntga höfterna – skrek utöver sig och kom hem med stora blåmärken på benen. Men det var förståss för en god sak även om det visade sig i efterhand att röntgen var helt i onödan.
Hur vet bebisen skillnaden?
Kan man tänka sig att de föräldrar som tar hål i öronen på sitt barn gör det för barnets bästa? Gör ”fel” om man inte smyckar sitt barn?
Här hemma är barnen för tillfället lyckliga: till slut har även familjen Lundström köpt en platt-tv. En 40 tum LED som passar alldeles utmärkt på tv-bänken från MIO som inköptes via blocket för ett par-tre månader sedan.
Annars undrar jag vad man ska göra när man misstänker att det är förövaren från förr som ringer anonymt på mobilen. På skärmen står det ”Okänd” och inte ens bakgrundsljud hörs. Kanske har jag fel, kanske finns det en helt naturlig förklaring. Har ibland låtit ”luren” vara öppen några minuter och samtalstiden rullar på, den som ringer lägger inte på men inte ett ljud hörs. Oregelbundet återkommer det – senast igår vid lunch. Innan dess måndag eftermiddag och förra fredagen vid halv fyra. Ibland kommer samtalet sent – vid elva-tiden på kvällen. Vill ju inte byta nummer – men snälla, vem det än är som ringer, lämna mig ifred!
Knasråttan ;)
Funderingar om människovärdet
Själv var jag från 2000-2002 i andra änden av den politiska pendeln när jag var sjukskriven och ingen enda hörde av sig under två år. Inget stöd och ingen hjälp till rehabilitering förrän utredning drog igång och bedömningen blev att det som återstod för mig var att bli sjukpensionär.
Ja, nu hade jag turen att träffa på min före detta kollega Maria som gått KOM-projektet på Medlefors (nu heter det visst SPIRA http://www.medlefors.se/folkhogskola/Kurser_kom-med-projektet.aspx) och jag kom på eget initiativ igång med min rehabilitering. Med hjälp av de resurser som fanns i min närhet förståss men som ingen av dem som utredde mig föreslog. Jag hittade mina egna vägar och hade turen att genom det här projektet komma vidare vilket i slutändan resulterade i att jag tog min socionomexamen.
Man kan fundera över mänsklighetens förmåga att få en pendel i rörelse. Antingen åt ena hållet tills man upptäcker att det är helt galet och så puttar man iväg pendeln åt andra hållet så det blir ännu mer galet. Var finns förnuftet och var finns de individuella bedömningarna?
Borde inte rehabilitering bygga på ett humanistiskt och salutogent synsätt? Vad grundar Försäkringskassan sina ställningstaganden på? Eller är de teorilösa? Jag bara undrar...
Det finns tre viktiga ord i salutogen teori: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Kvinnan i artikeln uttrycker att hon varken begriper, kan hantera eller ser det meningsfulla i Försäkringskassans hanterande av hennes ärende. Alltså har Försäkringskassan misslyckats helt. Igen!
När ska den enskilde människans värde bli det viktigaste och när ska man förstå att om möjlighet till rehabilitering finns så måste det för den enskilde kännas meningsfullt?
Knasråttan ;)
Klassamhället?
- Övre överklass
- Undre överklass
- Övre medelklass
- Undre medelklass
- Övre arbetarklass
- Undre arbetarklass
- Övre underklass
- Längst ner på botten
Vilken klass tillhör du och existerar dessa klasser?
Hur vet man vilken klass man tillhör?
Befinner mig i en värld som värderingsmässigt tillhör medelklass och övre medelklass. Delar många av dessa värderingar men definierar mig själv som undre arbetarklass eller övre underklass. Därför att där är jag född, där har jag tillbringat stor del av mitt liv.
Känner mig aldrig hemma någonstans är övertygad om att jag är fel, säger fel, går fel, klär mig fel men tänker rätt. Tänker rätt om jag inte råkar befinna mig i underklassen eller arbetarklassen – då är mina åsikter och mina värderingar fel även om jag skulle prata rätt, gå rätt och klä mig rätt.
Så – spelar det någon roll då? För min självkänsla spelar det roll. För min bild av mig själv spelar det roll. Fast egentligen har jag resignerat och insett att jag aldrig kommer vara som andra. Kommer aldrig att klara av att bli en tapetblomma. Kommer alltid att synas hur mycket jag än anstränger mig för att inte synas.
Lika bra att vara som man är: I am what I am!
http://www.youtube.com/watch?v=WDEHQGF-V18
Knasråttan ;)
Sankta Lucia
Eller en konstnär http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Vilks som jag förknippar med konstverket Nimis men som för alltid kommer att förknippas med teckningar av profeten Mohammed.
Istället tror jag att jag ska skriva om Lucia.
Jag fick inte vara med i Luciatåget i skolan. Fick bara bära lucialinne när jag skulle vuxendöpas. Inget glitter i håret, inga vita sockar, inget ljus med pappersmanchett där en vers stod skriven.
Där gick mina klasskamrater med pirr i magen och jag satt med en känsla av ensamhet nära gången och såg dem gå förbi. Av samma anledning som Taimour Abdelwahab gick och sprängde sig själv.
En tro på något som ingen vet finns och en tro på att någons tro är bättre än den andres. I mitt fall var det för att Lucia var katolik och det kolliderade med den frikyrkliga fanantiska tron.
Men bättre sent är aldrig och jag har varit tärna tre gånger i luciatåget när vi haft julfest för ungdomarna på asylboendet. Ett år med en höggravid Lucia som alltid önskat få vara -- just Lucia och som strålade ikapp med lucialjusen.
Här en bild från norran.se med ett luciatåg från ett äldreboende i Arvidsjaur.
Som sagt: bättre sent än aldrig...
Jag säger bara som John Lenon:
Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today
Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace
You...
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope some day you'll join us
And the world will be as one
Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
Our brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world
And the world will live as one
Knasråttan ;)
Kommunister och Sverigedemokrater
Farfar var kommunist! Han satt några år med i kommunfullmäktige i Gammelstad, Luleå. Sedan kom förkrigstiden och med den häxjakten på kommunister – eftersom de ansågs vara presumtiva landsförrädare och en allvarlig risk mot rikets säkerhet. Alla riksdagspartier gick samman för att gemensamt se till så att kommunister med kommunala förtroendeuppdrag, förlorade dem. På så vis blev farfar mot sin vilja ersatt av den socialdemokratiske Johansson.
Att vara kommunist var bland det värsta man kunde tänka sig – det var till och med försvarbart att som lärare diskriminera och ge öknamn till min far och hans syskon eller hellre hälla ut färsk mjölk i snön är låta farmor köpa mjölken för att ge sina barn. Den historien är en del av min kommande bok. Men idag är Vänsterpartiet rumsrent och till och med lite gulligt. Ohly fäller klumpiga uttalanden om bröstpumpar – men värre än så är han inte.
Jag avskyr verkligen Sverigedemokraternas politiska åsikter. Mina åsikter är närmare Vänstern än något alliansparti – men ändå – jag kan inte låta bli att se likheter mellan häxjakten på kommunister före, under och efter andra världskriget och det massiva hatet mot SD idag.
Farfar sa en gång att om man tar ett snöre och en ände är vänstern – den andre änden är högern – och sedan binder ihop snöret så kommer vänstern och högern nära varandra. Var det detta han menade?
Låt det goda kasta ljus över det onda i stället för att försöka bekämpa ondskan med mörker.
Knasråttan ;)
Likheter mellan katolsk mässa och maranatamöte
Jobbat i helgen och ledig idag – så nu fortsätter skrivandet.
Igår var jag på barndop i Katolska kyrkan här i Skellefteå. En gång tidigare har jag varit på en mässa i en katolsk kyrka – under en tågluff träffade jag och min resekamrat två italienare i Venedig och gick in för att värma oss i Basilica di San Marco - en katedral vid Piazza San Marco. Kadedralen var stor och vi kröp in och satte i något som såg ut som bänkar inbygga i väggen och hoppades att ingen skulle köra ut oss. Längst fram i kyrkan pågick en mässa men vi betraktade den bara på långt håll utan att förstå vad de egentligen höll på med.
Men nu har jag alltså på nära håll fått uppleva en mässa – och det som drabbade mig mest var den rikliga användningen av rökelse. Det kändes som om lukten av rökelsen satt i resten av dagen och om det är meningen att rökelsen ska rena – så blev jag väldigt ren.
Under mässan var jag mest rädd för att göra något som skulle uppfattas som respektlöst, eftersom jag inte känner till kyrkans ritualer och inte vet hur man som besökare förväntas uppföra sig. Dessutom hade jag fått i uppgift att agera fotograf och kände pressen att utföra mitt uppdrag så att uppdragsgivaren skulle bli nöjd. Vid ett tillfälle råkade jag krocka med en av männen i processionen – jag ställde mig i gången och skulle fotografera och inte visste jag att han skulle gå där precis då. Pinsamt var det och säkert rodnade jag. Det kändes som om jag hade gjort ett riktigt klavertramp.
När jag satt där började jag jämföra mässan med barndomens maranatamöten. Olika men ändå lika. I mässan var allt noga planerat medan maranatamötena var allt annat än planerade. Ändå tillhör de samma världar – båda har skapat sig en kultur som bygger på ett odiskutabelt accepterande av Guds auktoritet. Båda kör på med sina vanor och riter trots att de känns obegripliga för en utomstående. Och nattvarden firas – men lite olika. Högtidligheten är densamma.
Det min uppväxt lärt mig är i alla fall att visa respekt för människors olika tro och respekt för att det är så här de vill manifestera sin tro. Även om jag tillhör dem som inte tror ser jag värdet i de gamla traditionerna och att de kan ge människor i utsatta situationer en trygghet.
Nu ska jag fortsätta skriva om ett maranatamöte år 1966 i Kärrsjö.
Knasråttan ;)
