knasrattan

Snart är kapitlet som handlar om min farfar och farmor, färdigt. När jag skriver börjar jag själv förstå hur historien hänger ihop och inser att 1890 är inte så länge sen.
I morgon bär det av med jobbet till Finland och min svägerskas svenskspråkiga hemtrakter. Själv var jag en hel del i Vasa i tonåren och minns det strävsamma paret Valdemar och Hulda. Valdemar som deltog i andra världskriget och fortfarande på ålderns höst plågades av våldsamma drömmar varje natt. Det påverkade mig trots att jag var så ung, för att tänka sig att denna snälle gamle man med sin söta fru och sina katter, hade tagit livet av många "fäder och söner" som han själv sa - det var så otänkbart.
Jag tycker om Finland och mina barns farmor kom därifrån - fast från Helsingfors och kunde inte ett ord svenska när hon endast fem år gammal sattes på tåg till Sverige och hamnade hos en familj i Boviken. Men den historien är värd en bok för sig!
Nu ska vi ha ett par trevliga dagar, hoppas jag. Upp med tuppen i morgon!

Knasråttan ;)