knasrattan

Mina små barn, mina bebisar – eller tonåringar som de ju faktiskt är. Fast det får man inte säga. Tonåringarna tror att de är vanliga människor och även om de vore det så är tonårsföräldrar inga vanliga människor. Inte den här tonårsmamman i alla fall.

Tänker på alla faror som lurar runt hörnet:

Nya kompisar

Internet

Killar

Rökning (killar lär ni väl inte komma ifrån men BÖRJA INTE RÖKA!)

Alkohol (ni vet vad som gäller – det är 18 år och inte en dag innan men låt helst bli sen också, tills ni blir riktigt vuxna!)

Droger – på stan, på nätet – det finns överallt!

Och tjejer – som tror att det är helt okej att bete sig hur som helst mot dem de inte gillar!

Och killar – ni vet väl att de kan smitta med allt möjligt som AIDS och herpes och bebisar och hjärtesorg..?!

Vad har jag glömt? Brist på självförtroende och tro på sig själv...

Eller tro på att man är odödlig... Vad är farligast..?
 

Och så minns jag när jag själv var lika gammal. Hittar ett klassfoto från sjunde klass. Åter igen en ny klass för mig.

Tre år på Alviks folkskola,

ett år på Ringelskolan i Arvidsjaur,

två år på Bureå Centralskola

och högstadiet på Bergviksskolan i Luleå.

 

Den ende jag eventuellt träffat tidigare var Jonas som sitter längst ut på ena sidan av bänken och längst ut på andra sitter jag. Vi föddes samma dag på samma BB.

Minns när jag då och då under min barndom åkte hiss upp till Luleå BB och tittade på någon lillebror som nyss kommit till världen. Bakom en glasruta – i sjukhusets bebissängar – låg bebisar på rad och en sköterska visade vilken som var min nyaste lillebror.  Så jag antar att Jonas och jag låg där i sommarvärmen i var sin säng bakom glasrutan och skrek och väntade på att få komma till våra mammor för att ammas.

 

Där sitter jag på kanten och – med undantag av Jonas – känner jag egentligen ingen i min klass och ska aldrig lära känna någon heller. Jag känner Helena i klassen bredvid – våra pappor är båda typografer på Luleå Alltryck och på loven jobbar Helena och jag där.

 

Jag har jeans men har alldeles nyss fått börja ha dem. Vet att jag borde ha kjol som en kvinna men vill bara vara som alla andra. Lider varje morgon jag går till skolan, lider mest på söndag kväll. Vet inte om jag är eller om jag inte är. Vet inte alls egentligen vad jag är. Bara att jag vägrar vittna om Jesus i skolan och inte vill att någon ska veta att jag är ett maranatabarn.

 

Vill vara som alla andra, vill vara tonåring.

Som mina småbebisar nu är.

Tonårstvillingarna mina.

Sötaste, finaste, vackraste, underbaraste.

Vill att ni ska få vara vanliga tonåringar som jag inte fick vara!

 

Men jag är ju så rädd om er!

Herregud, jag vet inte hur jag ska klara av det här!

Mina små barn, mina bebisar – eller tonåringar som ni ju faktiskt är…

 

Tredje och sista utvecklingssamtalet avklarat. Läraren ber dottern sikta högt ”För jag är helt säker på att du kommer att gå vidare till universitet!”. Tvillingsystern som på sitt utvecklingssamtal överöstes av positiva utlåtanden fick rådet att prata lite mindre på lektionerna medan dagens enda påpekande var att den här dottern måste prata mer för att kunna få riktigt bra betyg.

 

Känner igen det – den där blygheten och vet att den bara går att få bukt med genom att bekämpa den. Hoppas dock att dottern är tryggare än jag var i samma ålder.

 

Frågar ofta mina barn; ”Hur går det? Har du det bra?” och är livrädd att inte lyckas ge dem en bra start i livet. ”Ja, mamma det går bra, jag har det bra!” brukar de svara lite irriterat över att få frågan än en gång. Just då verkar det vara det som besvärar dem mest; en frågvis mamma.

 

Själv fick jag frågan i samma ålder; ”Hur har du det med Gud? Har du Jesus i ditt hjärta?”.

 

Döttrarna är 13 år, ser ut att må bra och har många kompisar. Det väcker minnen av min egen 13-årstid. Ville vara vanlig, ville inte var ett maranatabarn. Ville ha kärlek, trygghet, moderna kläder, en TV och kompisar. Hade brist på kärlek men desto mer av otrygghet och kaos hemma och tog helst aldrig hem kompisar. Ingen som frågade, ingen som lyssnade.

 

Mina föräldrar trodde väl ändå att de gjorde något bra och jag är så rädd att jag ska tro att jag gör något bra men missa att mina barn far illa.

 

Om de någonsin kommer att förstå hur mycket jag kämpat för deras skull spelar egentligen ingen roll. Det enda som betyder något är om de minns sin barndom som en lycklig tid och vet att de alltid är oerhört älskade. Att de ska vara övertygade om att det spelar roll vad de känner, tror och tänker och att det är okej – och till och med fantastiskt bra – att vara just precis som de är.  

 

 

 

Knasråttan ;)

Första utvecklingssamtalet avverkat. Välkommet tråkig tillställning. Tonårsdottern sköter sig bra -- behöver utveckla förmågan att inte ha för stora krav på sig själv.

Stolt mamma -- lillgumman som vårdades ömt får hon var en så ömklig bebis. Hur kunde det gå så bra? Som Viktor Rydbergs tomte sa:
"Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!"

Firas med toning av hår. Länge sedan jag tonade håret på en dotter -- då var det käraste bonusdottern som ideligen färgade håret. Och henne gick det bra för.
"Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!"

Bonusdottern som behöver utveckla förmågan att se hur otroligt vacker hon är. Pratade med hennes mamma och vi kom fram till att när hon om trettio år ser på foton av sig själv kommer hon att bli förvånad och tänka -- "Jag såg ju rätt bra ut ändå!" Men hon är säkert vacker om trettio år också.

Att vara förälder är att oroa sig livet ut. Och de där skruttungarna som man älskar så mycket -- man vill att de ska förstå hur bra de är och hoppas de känner sig älskade.



Knasråttan ;)

Stadsfesten idag. Döttrarna gick sina egna rundor tillsammans med en kompis och själv hade jag sällskap av sonen. Träffade en och annan bekant.
Barnen var nöjda och glada när vi gick tillbaka till bilen som stod parkerad en bit från centrum. Men - ve och fasa - där stod en ny röd bil till vänster om vår och ett av barnen var inte nog försiktig när den skulle in i baksätet.
Ägaren till bilen - en man i 50-60-årsåldern - passerade mig på väg mot sin bil och innan jag såg att dörren till vår bil gjort ett litet märke på mannens bil, såg jag på honom att han blev upprörd. Ett märke på HANS NYA BIL!
Hur många gånger har jag inte sagt till barnen att inte slå upp dörren så att den tar i bilen bredvid?! Om det var min frustration över att man tjatar och tjatar och "ingen ändå gör som jag säger" eller mannens reaktion, vet jag inte - men jag blev jättearg! Arg på barnet och arg på mannen som dessutom hade mage att tala om för mig att jag borde lära mina barn bättre!
Nej, jag skötte mig inte alls bra; det var länge sedan jag var så arg! Mannen förtjänade alldeles säkert min ilska men barnen var det lite synd om.
Han ville ha mitt telefonnummer om han skulle behöva lägga ut pengar för att fixa märket. Och han var så snorket otrevlig!
Ilsket rev jag av en papperslapp, skrev mitt namn och telefonnummer till denne man som uppträdde så arrogant, och tröck ner lappen i hans hand medan jag sa både det ena och det andra och till slut - "Varsågod!" Och jag frågade om inte han var pappa och om inte hans barn gjort fel någon gång, men han svarade att det visste han inte!
Märket var inte stort men jag hade vett nog att inte påpeka det.
Så nu sitter jag här med en falnad ilska och dåligt samvete över att barnen drabbades av en arg mamma. Men jag har ju miljoner gånger talat om för dem att man måste vara försiktig när man öppnar bildörren och en bil står bredvid... och män som  är arroganta och mindre trevliga finns det alltför gott om!

Två trettonåringar idag! Nu är jag tonårsmamma - dubbelt upp! Fast jag har ju tjuvtränat och henne blev det ju en riktigt bra tjej av - kanske trots att hon hade mig som låtsasmamma!?
Nu blir jag "uppfostrad" av mina tjejer - uppför mig visst inte alltid så bra. Pratar för högt på stan och säger fel saker. Då får jag väsande förmaningar och menande blickar. Fast inte uppför jag mig bättre för det! Stackars ungar!
Men det ska nog bli bra tjejer av de här två också - trots eller tack vare att de har mig som mamma! Och så har de en storasyster som håller lite koll - vilken tur de har!

Knasråttan ;)

"Vad barnslig du är" tycker mina döttrar - bara för att jag vill ha en bild på en knasig råtta i min blogg.
En gång ska de också förstå att man aldrig blir riktigt stor.
Här en bild när jag var riktigt barnslig, tror jag var fem år. Glad var jag i alla fall och vissa dagar när jag har tur kommer det lilla barnet fram i mig.
För att skapa måste man ta fram det barnsliga och kreativa. Det är att vara riktigt vuxen menar jag.
Skulle kunna förklara detta i tråkiga teoretiska termer men låter i stället bilden av barnet och bilden av råttan tala för sig själv.

Knasråttan ;)