knasrattan

Läser detta på Aftonbladet:

   Du är väl snäll mot dina medmänniskor?

Annars kan de faktiskt få ont i knäna.

Det låter rätt skruvat, men enligt psykologen George Slavich på University of California, Los Angeles kan enbart hårda ord öka risken att drabbas av artrit, inflammation i kroppens leder.

Det är sociala problem i sig som kan trigga i gång sjukdomar som är kopplade till inflammation, och då särskilt problem i kontakten med andra människor.

I studien fick 124 personer föreläsa och utföra huvudräkning framför en panel av avfärdande observatörer. Salivanalysen visade sedan att de uppvisade förhöjda halter av två inflammationsmarkörer. Därefter fick en fjärdedel av försökspersonerna spela ett dataspel där andra spelare medvetet uteslöt dem.

Undersökningar visade att upplevelserna triggade i gång ökad aktivitet i två hjärnregioner som är kopplade till bortstötning eller avvisning. Deltagare med högst inflammatoriskt svar visade störst ökning i hjärnans aktivitet.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/vark/article7608465.ab?sms_ss=facebook&at_xt=4cacb77a5350ea46,0

Får mig att fundera på vad bortstötning och avvisning gör med oss människor. Vad det ställt till med för mig och vad jag bör tänka på i mitt arbete med ensamkommande ungdomar och i min kontakt med mina medmänniskor.

Så bra jag mår i närheten av dem jag känner mig önskad, efterlängtad och uppskattad av.  Och så lätt jag känner mig avvisad och bortstött när jag ställt en fråga och inte fått något svar.

Alla dessa inflammationer i min kropp – är de resultat av ett liv fyllt av just bortstötthet och avvisningar? Först en barndom som genomsyrades av budskapet att vi visserligen är i den här världen men vi är minsann inte av den här världen. Det valda utanförskapet som vi barn påtvingades. Ett utanförskap som har satt sina djupa spår och aldrig riktigt går att sudda ut.

Avvisad har jag sedan blivit av kristna (vänner?) som tagit avstånd från mig när de förstått att jag inte längre har någon tro. Bortstött har jag tidvis och delvis varit i min egen familj.

Att de som tidigare var mina vänner inte längre vill veta av mig på grund av min tappade tro eller på grund av det jag blivit utsatt för och som jag valt att berätta om – är svårt att greppa och svårt att förstå. Hur kunde jag vara god nog innan? Vem var det de tyckte om – ifall det inte var den jag är?

Socialt utanförskap är nog bland det värsta man kan uppleva – jag vet av egen erfarenhet.

Min kropp behöver daglig träning för att inte värken ska ta överhand. Men är det likadant med mitt psyke? Att jag ständigt är i behov av att träffa och umgås med människor för att inte känslan av avvisning och bortstötthet ska ta överhand? Att det är en psykisk träning som är minst lika viktig som den fysiska?

Och det är ju så att man får tvinga sig till att röra på kroppen vissa dagar när allt känns motigt och tungt. Kanske måste jag då också tvinga mig till att träffa människor och utsätta mig för sociala sammanhang som en träning för mitt psyke så att jag kan fortsätta behålla min psykiska hälsa likväl som min fysiska? Hur lätt är det inte att stänga in sig och avstå från sociala sammanhang!?

Har under veckan fikat och lunchat med flera goda vänner och en ny vän. Och det får mig att må bra! Rena rama vitamininjektionen för min själ. Tack alla ni som finns – ni vars leenden får mig att le och vars skratt får mig att skratta. Tack ni som lyssnar och som låter mig lyssna på det ni har att säga. Utan er vore jag inte det jag är. Utan er skulle jag torka ut och dö!

Motgift till avvisning och bortstötning måste vara vänskap och kärlek!

Knasråttan ;)