knasrattan

Börjar luta åt att männen är tålmodigare än kvinnorna. Eller är det bara männen som finns i min närhet (och gudarna ska veta att de är ganska många) som är det? Tålmodigt står de ut med både det ena och det andra som ramlar ur min mun och tålmodigast av alla är han som jag delar säng med.
Vissa män ser ut att anstränga sig för att behålla sitt lugn när de pratar med mig (eller är det jag som pratar till dem?) men min man har för länge sedan lärt sig att det inte lönar sig att jaga upp sig - han är lugn mest hela tiden.
Sämre är det med mitt tålamod med männen i min närhet (och de är som sagt ganska många) men jag tycker själv att jag ibland är rätt bra på att behålla mitt lugn. Eller..?