Vuxen eller tonåring?
”Det är sällan någon egentligen vill någon annan ont!” sa en klok person när vi satt i ett av dessa evinnerliga samtal mitt arbete med ungdomar innehåller. Tonåringar som råkar i luven på varandra och på vuxna i omgivningen.
Men när man dagen efter sitter där som vuxen och hamnar i en dispyt med en annan vuxen är det svårt att tro att personen mitt emot inte vill mig ont. Alldeles nyligen rubbades en av mina egna tonåringars världsbild då hon undrade vad vi gjorde på vår personaldag och jag talade om att vi bland annat tog upp saker vi var oense om. ”Ofta att vuxna kan bråka på jobbet!” var hennes kommentar.
Som vuxen känner jag mig ibland som en tonåring och känner att jag skulle vilja lufta mina lungor som tonårsdottern (som liknar mig vid samma ålder) när hon knappt hemkommen från skolan upprörs över små och ännu mindre saker.
Jag skulle önska att jag på dagens personalmöte hade kunnat – högljutt – bråka över minsta lilla detalj och dessutom tycka att jag hade rätt. Helt utan samvete och tanke på att någon annan skulle tycka att det var jobbigt. ”Ofta att vi måste sitta här – tråååkiiit – och va glor du på?!” Jag skulle ta fram mobilen och skicka sms och sedan sitta och fnittra högt till de svar jag fått. Och när någon krävde min uppmärksamhet skulle jag förvånat titta upp och säga ”Vá! Vaddårå – ärenåfel?!” Och när det var min tur att säga min mening kunde jag rycka på axlarna och säga ”Orka bry sej!”
Det skulle inte se bra ut – jag vet och inte hålla i längden. Det skulle nog kunna bli ganska många personaldagar av ett sådant beteende. Som vuxen sitter jag och lägger band på mig själv; är hyfsat trevlig fast jag egentligen vill skrika, ler fast jag vill gråta. Och här hemma finns tonåringar och nästan en tonåring som INTE är vuxna och inte har förstått att man ska lägga band på sig. När de kommer innanför dörren skriker de fast de kanske vill vara trevliga, gråter fast de kanske vill le. Och jag fortsätter vara vuxen och lägger band på mig själv.
Så går det en halvtimme och nästa tonåring kommer innanför dörren; skriker fast hon kanske vill vara trevlig, gråter fast hon kanske vill le. När nummer tre kommer innanför dörren och gör samma sak är jag helt plötsligt inte längre vuxen – jag luftar mina lungor som en tonåring, skriker men gråter ännu inte.
Hela dagen känns som en slaskig vårvinterdag – meningslös och oändlig. Ingenting är bra, har någonsin varit bra och kommer aldrig att vara bra. Jag är vuxen och skriker men pekar med hela handen så barnen får finna sig i att det blir som mamma säger. Så det så! Punkt och slut och försök inte komma med några egna förslag! NU HAR JAG FÅTT NOG!
En timme senare är vi lugnare – både barnen och jag. Och de är de underbaraste som finns och jag är världens bästa mamma igen! Livet är som en vårdag – den slaskiga snön har smält, blommorna blommar och träden skiftar i grönt. En härlig dag som tyvärr kommer att ta slut! För snart är underverken vuxit upp och jag kommer att sakna de här dagarna när vi kunde bråka och sedan bli sams.
Och det är klart att ingen egentligen vill mig ont. Vi har bara olika sätt att se på världen men vill väl bara leva och arbeta i lugn och harmoni. Så klok han var den mannen och så kloka vi blir när vi klarar av att lösa saker tillsammans.
Vilken tur jag har som fått världens finaste familj och världens bästa jobb!
Knasråttan :)
