Nattens äventyr
Fick ett mail från finaste Karin som höll reda på mig när jag gick läste till undersköterska på Vårdlinjen i Torsbergsskolans gymnasium, Bollnäs på 80-talet. På den tiden hade man armbandsur och mobiltelefonerna var stora svarta lådor som visserligen gick att ringa från men det var inte precis var mans egendom. Skulle man ringa fick man allt leta reda på en telefonkiosk. Glasögon hade jag redan då men tyckte varken att de var snygga eller sköna. Har heller aldrig tyckt om armbandsur och tog ofta av mig både klocka och glasögon och Karin höll reda på mina saker som jag jämt och ständigt glömde.
I natt hade jag behövt Karin. Jobbade till 23.00 men blev lite sen från jobbet -- vilket är en historia för sig men höljd i sekretessens dunkel. Hade på min rast handlat mat, presenter till pappan på farsdag och Farsdagstårta som stod i bagageutrymmet längst bak i bilen.
Beredskap på natten innebär att jag brukar koppla jobb-telefonen till min mobil -- jag har ju en sån nu för tiden och behöver inte ha ett armbandsur som kliar för att veta vad klockan är. När jag sent omsider kom hem lastade jag varorna ur bilen, gjorde upp en brasa i kaminen och satt i fåtöljen för att smälta det sekretessbelagda. Eftersom jag ändå hade beredskap och någon i teorin skulle kunna ringa, hade jag inte bråttom i säng. Åt upp lite pizzasallad som fanns i kylen och borstade tänderna innan jag kvart över ett var på väg att lägga mig bredvid den långa pappan som i praktien redan hade farsdag.
Trött och disträ hittade jag inte mobilen. Tänkte att jag kanske redan lagt den bredvid sängen, medveten om att min trötthet förmodligen kopplat ur några ledningar redan. Ingen mobil på sängbordet! Mobiler kan man ringa till -- till skillnad från armbandsur och glasögon -- och jag slog numret från den fasta telefonen men ingenstans hördes U2:s "Sometimes you can't make it on your own". Iklädd långkalsonger, kofta och pappans skor ringde jag numret igen och gick ut till bilen. Ingen Bono där heller!
I mitt trötta tillstånd försökte jag nu lösa situationen. Vad var värst -- att jag inte hade mobilen ifall någon skulle ringa från jobbet eller att min mobil med allt som finns i den var försvunnen? Framför mig såg jag mobilen ligga i snön på parkeringen -- kanske hade den ramlat ut när jag drog ur sladden till motorvärmaren?
Väckte pappan för att säga att jag måste åka tillbaka till jobbet och att jag behövde låna hans iPhone. Tog på mig jeans och mina egna skor satte mig i bilen och åkte ensam vintervägen mellan Kåge och stan. På parkeringen fanns ingen mobil, klev ut ur bilen och ringde med pappans mobil till min -- men kunde varken höra eller se den någonstans. Gick in och larmade av kontoret, programmerade om så att telefonen vidarekopplades till en jobbmobil som jag tog med mig -- även om min mobil var borta så hade jag ju beredskap och kunde nås. Larmade på kontoret igen och gick ut i bilen.
DÅ -- provade jag ringa min mobil igen och från bagaget hördes den ljuva melodin! Mobilen hade slinkit ur fickan när jag lastade ur varorna och signalerna måste ha tagit slut från det att jag ringt från den fasta telefonen och innan jag kommit ut till bilen! In på kontoret, larma av, programmera om vidarekopplingen till min egen mobil, larma kontoret och låsa och sedan hem. Kvart över två kom jag i säng.
Tänk om Karin varit med mig -- då hade det aldrig hänt! Eller om jag ringt från pappans mobil innan jag åkte hemifrån!
Urtrött som jag var av nattens äventyr fick pappan kliva upp halv sju för att skjutsa dottern som har helgjour i stallet, hämta henne kvart i nio och sedan gå och lägga sig så fru och barn kunde kliva upp ur sängarna och komma och uppvakta honom på farsdagen! Med tårta och presenter!
Grattis alla bra pappor på Farsdag!
Knasråttan ;)
... ochh på tal om telefonkiosk upptäckte jag att en av dem vid Televerket i Bollnäs fungerade mer än den skulle -- för en krona kunde man ringa hur länge som helst! Ja, i alla fall i ett par månader tills de lagade den.
Vad pappan helst av allt ville ha i farsdagspresent:
I natt hade jag behövt Karin. Jobbade till 23.00 men blev lite sen från jobbet -- vilket är en historia för sig men höljd i sekretessens dunkel. Hade på min rast handlat mat, presenter till pappan på farsdag och Farsdagstårta som stod i bagageutrymmet längst bak i bilen.
Beredskap på natten innebär att jag brukar koppla jobb-telefonen till min mobil -- jag har ju en sån nu för tiden och behöver inte ha ett armbandsur som kliar för att veta vad klockan är. När jag sent omsider kom hem lastade jag varorna ur bilen, gjorde upp en brasa i kaminen och satt i fåtöljen för att smälta det sekretessbelagda. Eftersom jag ändå hade beredskap och någon i teorin skulle kunna ringa, hade jag inte bråttom i säng. Åt upp lite pizzasallad som fanns i kylen och borstade tänderna innan jag kvart över ett var på väg att lägga mig bredvid den långa pappan som i praktien redan hade farsdag.
Trött och disträ hittade jag inte mobilen. Tänkte att jag kanske redan lagt den bredvid sängen, medveten om att min trötthet förmodligen kopplat ur några ledningar redan. Ingen mobil på sängbordet! Mobiler kan man ringa till -- till skillnad från armbandsur och glasögon -- och jag slog numret från den fasta telefonen men ingenstans hördes U2:s "Sometimes you can't make it on your own". Iklädd långkalsonger, kofta och pappans skor ringde jag numret igen och gick ut till bilen. Ingen Bono där heller!
I mitt trötta tillstånd försökte jag nu lösa situationen. Vad var värst -- att jag inte hade mobilen ifall någon skulle ringa från jobbet eller att min mobil med allt som finns i den var försvunnen? Framför mig såg jag mobilen ligga i snön på parkeringen -- kanske hade den ramlat ut när jag drog ur sladden till motorvärmaren?
Väckte pappan för att säga att jag måste åka tillbaka till jobbet och att jag behövde låna hans iPhone. Tog på mig jeans och mina egna skor satte mig i bilen och åkte ensam vintervägen mellan Kåge och stan. På parkeringen fanns ingen mobil, klev ut ur bilen och ringde med pappans mobil till min -- men kunde varken höra eller se den någonstans. Gick in och larmade av kontoret, programmerade om så att telefonen vidarekopplades till en jobbmobil som jag tog med mig -- även om min mobil var borta så hade jag ju beredskap och kunde nås. Larmade på kontoret igen och gick ut i bilen.
DÅ -- provade jag ringa min mobil igen och från bagaget hördes den ljuva melodin! Mobilen hade slinkit ur fickan när jag lastade ur varorna och signalerna måste ha tagit slut från det att jag ringt från den fasta telefonen och innan jag kommit ut till bilen! In på kontoret, larma av, programmera om vidarekopplingen till min egen mobil, larma kontoret och låsa och sedan hem. Kvart över två kom jag i säng.
Tänk om Karin varit med mig -- då hade det aldrig hänt! Eller om jag ringt från pappans mobil innan jag åkte hemifrån!
Urtrött som jag var av nattens äventyr fick pappan kliva upp halv sju för att skjutsa dottern som har helgjour i stallet, hämta henne kvart i nio och sedan gå och lägga sig så fru och barn kunde kliva upp ur sängarna och komma och uppvakta honom på farsdagen! Med tårta och presenter!
Grattis alla bra pappor på Farsdag!
Knasråttan ;)
... ochh på tal om telefonkiosk upptäckte jag att en av dem vid Televerket i Bollnäs fungerade mer än den skulle -- för en krona kunde man ringa hur länge som helst! Ja, i alla fall i ett par månader tills de lagade den.
Vad pappan helst av allt ville ha i farsdagspresent:
Kommentarer
Postat av: Maria
Vill han ha en blondin? Min man vill ha en fyrhjuling, eller en traktor eller en snöslunga...han väntar än.
Trackback
