Ny blogg
Uppdatering
De senaste tre veckorna har jag, i snitt, skrivit 5,666666666666667 sidor per vecka och
0,8095238095238095 per dag.
Knasråttan ;)
Gamla bilder
Först ett grattis på mors dag med en bild av min egen mor när hon nyss fått sitt första barn av elva! Jag kom som nummer fyra, fem år senare. 
Sedan en massa gamla bilder: Här är vi fem syskon. 
Jag till vänster på min första cykel.
Påhälsning av en skoterägare; gissar att det är en av våra farbröder. Ove och Evy på skidor.
En picknick. Jag i blå tröja i mitten och pappa, mamma och småbröder till höger. 
I ett träd.
En bild som väcker mycket känslor. Från vänster: min syster Evy, min då bästa kompis Anki, hennes pappa, jag, min bror Ken, pappa, min bror Ove och Anki's bror Micke. 
Jag gillar den här bilden.
Picknick med syskon och respektive i Skråmträsk för ett par år sedan (eller var det rent utav ifjol?).
Storebror Åke och storasyster Evy övervakas av Jonas. 
Lillebror Jon, lillebror Ted och jag. 
Framtiden ser ljus ut!
Knasråttan ;)
Verkligheten överträffar det mesta
Hade en fin lunchdate med en kompis och när vi skildes gick jag på stan i väntan på att åka buss hem till Ersmark. Provade minst 30 plagg men hittade ingenting jag ville köpa.
Tio minuter innan bussen skulle gå, gick jag från Vintergatan på övergångsstället mot busstationen. I ögonvrån såg jag en kvinna med kort, ljust hår dra en cykel. När jag kommit över på andra sidan hörde jag en röst säga; "Ursäkta, jag måste fråga - heter du Iva?" Jag vände mig och där stod kvinnan med cykeln och med ens blev jag nästan osäker på var jag befann mig. Jag såg ansiket på en ungdomskompis från Alfta men var ganska säker på att jag fortfarande befann mig i Skellefteå.
Hjärnkontoret försökte hinna med att ta in informationen och jag stammade fram; "Nej, men är det du?" "Ja, Anne-Maj." svarade hon. "Men - från Alfta? Vad gör du här?"
Senaste gången vi såg varann var för 24 år sedan och det kändes som om det var i en annan värld.
Vi försökte växla så många ord som möjligt - jag ville inte missa bussen för jag skulle på sonens utvecklingssamtal. Hann byta telefonnummer och jag fick veta att hon bor här i stan. Fick också veta att hon numer endast kallar sig Anne, är skild från mannen hon gifte sig med (jag var på vigseln) och omgift.
Så nu känner jag mig bara omtumlad och lycklig över att äntligen ha en ungdomskompis som minns mig från en annan tid. Anne var sig lik; glad och pratsam. Jag minns att hon alltid skrattade mycket.
Nu måste vi bara få tid att träffas. Oh, hjälp vad vi ska prata!
Om det nu verkligen har hänt -- men jag har telefonnumret i min mobil så då måste det väl ändå vara sant?
Knasråttan ;)
Simultankapacitet?
Aktuell cirkelbok är Hallonbåtsflyktingen med Miika Nousiainen. Ska inte recencera boken än. Måste spara mig till cirkelträffen på tisdag.
Skriver om när jag började skolan. Minns jag rätt? Minns i alla fall de tre första åren med lust och glädje stor. Duktig var jag ju och tyckte skolan var den bästa uppfinningen som fanns.
Klockan är mycket. Dags att sova så jag kan vakna i tid och fortsätta skriva innan jag går på lunchdate.
Knasråttan :)
Dagar med lugn och ro
Så blev det äntligen av – två dagar med min kärlek.
Efter incheckning på Furunäsets Hotell & Konferens åkte vi en sväng in till Piteå – gick på stan och åt middag.
Hotellet är ett före detta mentalsjukhus. I min barndom kallad för ”Pite fem fem”. Från Luleå till Piteå är det 55 km och på vägskylten stod det allstå; Piteå 55.
Jag har svårt att bestämma mig för om byggnaden är vacker eller hemsk. Hur som helst är det en imponerande arkitektur.
Byggnaden har tjocka väggar och eftersom det var lugn och ro vi ville ha var hotellet ett perfekt ställe att få det på.
Synd bara att vi inte tog med badkläder så vi kunnat nyttja den fina Relax och Spa-avdelningen. Stillheten kändes både underbar och skrämmande – abstinensen efter barnen avhjälptes av oregelbundna sms från telningarna. Hon är dum eller han är dum och hon har sagt och han har sagt… Undrar om mobilen får stanna hemma nästa gång?
TV’n var i minsta laget men det medhavna vinet (Riesling) gott och sällskapet det bästa.
Efter frukost och utcheckning fick jag min vilja igenom och vi åkte till den enda riktiga stad som finns norr om Umeå; min hemstad Luleå. Kändes bra att bryta stillheten mot lite stadsliv och tyvärr hinner man inte få mycket av stadskänsla i lilla Piteå även om den har sin charm.
Fortsatte gotta oss i de gemensamma intressena; arkitektur och konst. Konstutställning i Kulturens hus i Luleå och till min glädje var det riktigt bra konst den här gången. Installationer och helt fantastiska foton av Michael Johansson och glaskonst av Peter Hermansson. Vasen jag bara VILLE HA! kostar inte mer än 12 000 kr. Absolut värt sitt pris och ett litet tips ifall någon undrar vad den ska ge mig när jag fyller år..!
Till min sorg är Luleå-profilen Fritz Olsson nu död och begraven – visserligen för ett år sedan men jag kan inte låta bli att sörja huset som inte längre finns.
Det blev en liten shopping-runda – i dubbel mening. Ett besök i Shopping är alltid obligatorisk men vi hann även med Smedjan och Strands. Har en känsla av att det alltid är liv och rörelse i Luleå och idag var det extra mycket av den varan; Luleåmaran gick av stapeln och det kändes bra att se andra röra på sig när löparna drog genom stan.
Luleåbesöket avslutades hos farbror Yngve i Bälinge. Kaffe och trav i vardagsrumssoffan. Sedan hem genom regn och närapå storm. Undrar hur många sekundmeter det blåste?
Hemma fick vi oss en överraskning; växthuset hade lyft och rullat omkring tills den stannat vid grannens hus. Bara till att plocka glas och skruva isär delarna som nu får vänta i garaget på att bli ihopsatt igen. Men i sommar blir det nog inga plantor i växthuset.
Nu blir det kvällspromenad och ytterligare en natt utan barnen. Det får inte bli för mycket av stillhet – det är klart att jag längtar efter dem!
Knasråttan ;)
Jobb, fika, dåligt samvete och förväntningar
Jobbat 10-23 lördag, 10-23 söndag, ledig måndag, kurs 8-16 och jobb 16.30-22 igår -- och ändå har jag hunnit skriva lite på min bok!
Men de långa arbetspassen och senare tidens stress har satt sina spår i kroppen och tröttheten känns onaturlig. Dessutom värker varje muskel i kroppen.
Vågar nästan inte hoppas på att våra planer kommer att gå att genomföras; barnen är ledig torsdag och fredag. Och på fredagen ska de forslas till Flarken för att stanna där till på söndag. Jag och min man har bokat hotell i Piteå och har tänkt tillbringa två hela dygn tillsammans. När hände det väl senast? Eller undrar om det någonsin hänt?
Lite dåligt samvete har jag för att sonen missar en fotbollsmatch men är det inte nyttigt att känna sig riktigt egoistisk ibland?
Idag bjöd min fina chef på förmiddagsfika på Stigs café.
Gofika blev det på eftermiddagen med sonen. Döttrarna var hos kompisar och när sonen kom hem åkte vi till ICA i Kåge och köpte fikabröd. Hade tänkt sitta på altanen men solen hann gå i moln och regnet börja falla. Så istället gjorde jag upp en brasa i kaminen och så fikade vi tillsammans vid köksbordet. En fin stund med världens bästa kille!
Och nu börjar det blomma både ute och inne:
Knasråttan ;)
Tack Maria och alla andra fina människor!
Tack Maria för din kommentar igår:
Tvivla aldrig på dig själv, Du är en fin och väldigt trevlig människa. Du är ett av skälen till att era barn är så fina. Sträck på dig! Kram
Det värmde! Kram tillbaka till dig!
Utvecklingssamtal med andra dottern idag; och än en gång fick jag känna mig stolt. Inte bara för att det går bra i skolan – jag har en modig dotter! Mer än så kan jag inte skriva men jag skulle önska att jag kunde berätta för hela världen.
Dagen började med att jag hann skriva lite – började jobba 10.00. Lite tajt om tid men annars skriver jag bäst mellan 7.30-9.00.
Arbetsdagen har ägnats åt metodutvecklingen vi håller på med. Innebär också skrivarbete men nu är vi inne på att lägga upp presentationen för metoden på två utbildningsdagar i början av juni. Mycket att tänka på – inte minst det pedagogiska vilket kan vara lite klurigt när man bara har utbildning i social pedagogik. Men det blir väl vad det blir.
Fick ett fint sms av någon som tackade för att jag finns! Det värmde också i hjärtat!
Tack alla ni som läser det jag skriver – är glad att ni finns!
Knasråttan ;)
Bra dag
Men tänk att jag aldrig lär mig -- innan hade jag helst velat stanna hemma. Trots det lämnar kursdagen mig med en bra känsla. Människor är rätt trevliga att prata med och ibland tror jag att jag själv också är rätt trevlig. Kan ju förståss ha fel.
Så förutom all nyttig kunskap om arbetesemiljöarbete, har jag lärt mig mer om andras verksamheter och påmint mig själv om att jag ofta oroar mig helt i onödan.
Sedan hann jag på utvecklingssamtal med ena dottern. Om det säger jag bara -- jag är stolt!
Sitter nu på kvällskvisten och skriver på min bok. Har även gjort upp med mig själv att skriva minst fem sidor varje vecka. Om jag håller det är boken klar om ett halvår.
Varmare ute idag än igår -- life is good!
Knasråttan ;)
Mitt i boken
Men jag har 102, i stort sett, färdigskrivna sidor och 99 sidor obearbetat material. Hur många sidor det blir i slutändan är svårt att veta. Mycket av det som finns där kommer att sållas bort, annat kommer att läggas till. Helt säkert så kommer allt att skrivas om.
Texten är skriven i Times new roman, 12p, 1,5 radavstånd.
Knasråttan ;)
Skrivardag
Börjar nästan känna att den håller på att bli en bok. Jag älskar verkligen att skriva. Känner mig tillfreds med livet och med mig själv.
Försöker se positivt på det jag skrivit. Och mycket är välskrivet, speciellt de kapitel som krävt mycket research. Undrar vad det betyder för boken som helhet? Den period jag nu ska ägna mig åt kräver inte lika mycket research. Kommer det att märkas? Är rädd att det blir slarvigare skrivet.
Imorgon är det dags för dag två av tre i kommunens Arbetsmiljöutbildning för nya chefter och ombud. Kunde inte gå förra gången jag blev kallad som nytt SKTF-ombud eftersom faster Elsas begravning krockade med utbildningen. Ser fram mot att fräscha upp gamla kunskaper och få nya men som vanligt i sådanan sammanhang kommer jag att bli påmind om att jag inte är som andra.
Tillhör inte någon av de grupper som respresenteras där. Känner bara en person ytligt. Det handlar inte om att jag är rädd för att göra min röst hörd i sådanan sammanhang. Mer att jag lider av avsaknad av gemenskap som nog har sin grund i min uppväxt. Vad jag än gör har jag känslan av att inte veta hur jag borde vara. Förutom när jag sitter och skriver. Då är jag som jag vill vara.
Knasråttan ;)
Boken
Läser igenom, ändrar, skriver och ser till min glädje att grunden finns där och är något att bygga på. Mycket av arbetet är redan gjort. Nu gäller det bara att påbörja vandringen mot målet. Vila, gå, vila, gå, dricka och äta, sova och fortsätta gå.
Knasråttan ;)
Ett dockhus
Lillan var fem år och ville ha ett dockskåp. Sedan blev det var vårt gemensamma projekt att få fint i dockskåpet. Mamma, pappa, två barn och en farfar och farmor köptes in. Ett par bebisar blev det också så småningom. Möbler köptes också allt eftersom men dockskåpsmöbler är dyra och många timmar ägnades åt att göra egna. Blommor i krukor, vas, fruktskål, bord, barnvagn, väggklocka och mycket annat pillrade jag ihop i cernitlera som sedan brändes i ugnen. Lillan pysslade också på men många gånger satt jag och pillrade när hon lagt sig.
Sydde gardiner, sängkläder, gjorde en soffa av kartong och tyg. Lillan vävde mattor i den lilla vävstolen och gjorde tavlor av cernitlera. Dockhuset fick en nedervåning så den blev i tre våningar. Balkong och belysning och utemöbler.
Sedan växte Lillan upp och blev stor och dockhuset blev kvar i vårt förråd.
Och idag när hennes Lilla Elina just fyllt fyra år plockades dockhuset fram ur förrådet och togs med till kalaset. En lycklig liten Elina som verkligen älskade sin mammas gamla dockhus med massor av inredning.
Själv känner jag lycka och ödmjukhet. Så mycket kärlek som lades ned i dockhuset och så mycket jag önskade min lilla styvdotters väl och att sedan se hennes dotters lycka över det som jag var med och skapade, den känslan kan jag inte beskriva.
Grattis Elina!
Bokcirkel
Bokcirkel hos mig i måndags. Den valda boken var ett tips från en svägerska. Lärare och allt – henne kan man lita på… trodde jag. Och det kan jag förmodligen fortsätta göra, men boken – Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann – var inte min typ av bok.
Jag inser att jag tillhör en minoritet än en gång. Det här är en storsäljare. Med ett stort lidande tog jag mig igenom boken. Herregud, hur kan man skriva sånt här! Språket – emellertid och ehuru – och en story som skulle passa i en buskis eller en barnbok. Speciellt skildringarna i den parallella historien när huvudpersonen träffar all världens betydelsefulla personer, var helt osannolika. Hela boken var osannolik och när jag kommit till elefanten blev det bara för mycket.
Känner mig stolt över att jag ändå tog mig igenom den. Visserligen genom en hel del skumläsning men på så sätt blev pinan kortare.
Nej, jag skrattade inte en enda gång men är trots allt glad över bokcirkel-vännerna – saknade de två som inte kunde komma. Och glad över att det fanns andra som skrattat högt när de läst den och som verkligen skulle kunna rekommendera den här till andra. Boken fick betyg från underkänt till en 4:a och själv gav jag den en 2:a men kände mig då väldigt generös.
Den bästa jämförelse jag har av bok-upplevelsen är att det kändes som att tvingas sitta och lyssna på Tomas Ledin. Då förstår ni va..?
Knasråttan ;)
