Ett dockhus
Lillan var fem år och ville ha ett dockskåp. Sedan blev det var vårt gemensamma projekt att få fint i dockskåpet. Mamma, pappa, två barn och en farfar och farmor köptes in. Ett par bebisar blev det också så småningom. Möbler köptes också allt eftersom men dockskåpsmöbler är dyra och många timmar ägnades åt att göra egna. Blommor i krukor, vas, fruktskål, bord, barnvagn, väggklocka och mycket annat pillrade jag ihop i cernitlera som sedan brändes i ugnen. Lillan pysslade också på men många gånger satt jag och pillrade när hon lagt sig.
Sydde gardiner, sängkläder, gjorde en soffa av kartong och tyg. Lillan vävde mattor i den lilla vävstolen och gjorde tavlor av cernitlera. Dockhuset fick en nedervåning så den blev i tre våningar. Balkong och belysning och utemöbler.
Sedan växte Lillan upp och blev stor och dockhuset blev kvar i vårt förråd.
Och idag när hennes Lilla Elina just fyllt fyra år plockades dockhuset fram ur förrådet och togs med till kalaset. En lycklig liten Elina som verkligen älskade sin mammas gamla dockhus med massor av inredning.
Själv känner jag lycka och ödmjukhet. Så mycket kärlek som lades ned i dockhuset och så mycket jag önskade min lilla styvdotters väl och att sedan se hennes dotters lycka över det som jag var med och skapade, den känslan kan jag inte beskriva.
Grattis Elina!
Besök i döttrarnas skola
Förr kastade de sig om halsen på mig när jag kom på besök i skolan. Stolta över sin mamma. Nu får jag förhållningsregler som jag inte lyckas hålla. Jag ska finnas där men inte synas - tror jag. Och hur lätt är det? Inte prata eller i alla fall inte säga fel saker. Inte stirra vilket jag tydligen gör när jag låter blicken stanna på någon längre än en tusendels sekund.
Men stolt och glad är jag över dessa telningar. Och tonåringar ska de väl inte vara för evigt..?
Älskade, älskade barn!
Födelsedag och ett löst mysterium
Idag har födelsedagen firats och sonen spinner nöjd som en klockarkatt. Det är i sådana stunder man känner sig nöjd som förälder och tänker att lite har jag lyckats med ialla fall.
Telefonmysteriet har fått sin förklaring:
Googlar man får man veta det mesta och nu vet jag att felet är att jag har en Samsung. Det finns en funktion som innebär att om man vill fejka ett samtal trycker man på en knapp på sidan och en stund senare ringer telefonen. När ska jag använda mig av det tro? Skönt i alla fall att det gamla spöket inte låg bakom men skrämmande att jag fortfarande är rädd.
Nu väntar ännu en spännande vecka.
Knasråttan :)
Fjällsemester
Hemma efter en vecka i Jäckvik. Ja, bilden är tagen från http://www.jackvikfjallcenter.com. Ganska häftigt att åka lift upp på kalfjället. Tyvärr blev det bara skidåkning en dag eftersom vi kom på lördagkväll och de ännu bara har liften igång under helgen.
Två 13-åringar med snart 12-årig lillebror. Trötta föräldrar som bara vill ha lugn och ro och hund därtill. Skriv en historia om det. Den ska innehålla retsam lillebror, lättstötta tonåringar, tik med traktens friare pissande på alla bilens däck. Pappa som läser på inför svart bälte i karate, mamma som använder tiden till att sticka lovikkavantar och inte kan koppla av arbetet helt utan hinner skriva en del arbetsrealterart på datorn.
12-åringen ska få en allergisk reaktion av nötter och ena 13-åringen (hon som har astma) få influensa som slår sig på lungorna och vakna på tisdag morgon med 39,5 i feber.
Historien måste också innehålla lata dagar i stugan framför öppna spisen och matlagning med barnen. Promenader till den lilla affären, TV-spel, sudoku, fotbad, filmer, inget Internet, grillning av marshmallows, kortspel, sällskapsspel och tid tillsammans.
Veckan avslutades med övernattning hos barnens mormor; mat och hembakt fika. Lite skoter med morbror blev det för barnen. Idag skulle vi ha åkt på Vittjåkk men det får bli en annan helg. 13-åringen har fortfarande feber.
Efter några timmar hemma i Ersmark börjar nu huset få upp en acceptabel temperatur; 16 grader. Sju grader mer än när vi kom hem.
Är trots allt nöjd med veckan. Livet blir sällan som man trodde att det skulle bli och jag trodde i min enfald att jag skulle hinna skriva på boken också men försöker tänka positvit. Har hunnit i kapp med en del annat som jag legat efter med och fått mitt sömnbehov mer än väl tillgodosett. Snart är jag igång med boken igen!
Knasråttan ;)
Riktig råtta gör hunden knasig
Torsdag: först fika på stan med sötaste Sofia sedan jobb från 12-23.
När ena dottern kommit hem från skolan ringer hon på min mobil och meddelar att hunden blivit knäpp. Krafsat under byrån vid väggen som vetter mot vardagrummet -- mellan lillebrors rum och köket. Sedan ställt sig bakom dörren i lillebrors rum och hela tiden gnällt. Dottern platsade hunden som snart var vid väggen igen; gnällde och krafsade. Ingenting fanns under byrån eller bakom dörren.
Pappan i huset jobbade övertid och kom hem vid 19-tiden trött och slut och lagade en sen middag.
När jag kom hem 23.20 tittade också jag under byrån och hittade ingenting. MEN hörde ljud från väggen. Pappan var redan på väg i säng och när jag bad honom lyssna hördes inte ett ljud.
Satte mig i en fåtölj för att varva ner och då blev det full fart i väggen. EN RÅTTA -- eller möjligtvis en mus! Tittade på hunden som tittade på mig och båda tittade vi på väggen.
Somnade sedan i min säng trots att jag först låg och tänkte på möjligheten att råttan skulle ta sig ut. Vad skulle vara värst - att den kom och bet mig mitt i natten eller att den bet mina barn?
På morgonen ringde jag Anticimex innan jag körde till jobbet (jobbade 10-23) som sa att de skulle skicka en "tekniker". Talade om för den andra dottern att en tekniker skulle komma när hon kommit hem från skolan för att titta på väggen och ta reda på varför hunden krafsat där. Sa ingenting om råttor eller möss. När teknikern kom på eftermiddagen hade han förvandlats till en elektriker i dotterns minne. Dottern förstod inte alls vad han pratade om eller sysslade med. Inte förrän pappan i huset kom hem och lade korten på bordet. Då blev hon upprörd...
Teknikern har lagt ut två "slagfällor" på vinden som ska omladdas med GULDNOUGAT när/om något fastnar där. Fortfarande full aktivitet i väggen men i övrigt njuter jag just nu av en värme från kaminen och tystnad i huset. Pappan är tillsammans med barnen och några av deras kompisar i skolans gympahall i ett par timmar.
Värme och tystnad -- att det kan vara så underbart.
Och just nu är knashunden lugn och knasråttan i väggen tyst. Kanske har den hittat guldnougaten...
Knasråttan ;)
God fortsättning!
Och jag lovade min man att bli mer egoistisk efter jul – börja åka skidor och skriva. Men efter att ha varit ledig fyra dagar har jag nu en mastodont jobbarvecka. Inte riktigt läge än för att tänka på sig själv.
Dessutom har jag från och till varit småfebrig i två veckor. Vaknat sjöblöt varje morgon. Stirrade på min man utan att få fram ett ord när han en morgon frågade om det är vallningar! Herregud! Jag är ju bara 48!! Vallningar, klimakteriebesvär – nä, inte jag inte! Jag har ju feber!
Julen blev lugn. Bara lilla familjen på julafton och juldag. Nu för tiden får till och med jag titta på Kalle Anka och sedan kan alla hjälpa till med maten. Tomten hade skickat sms till dottern och bett henne dela ut klapparna.
Annandagen blev desto livligare. Bonusdotter med familj och sex bröder med tillbehör. Småflickor som hade roligt och lekte – granen är nu sned efter att ha blivit utsatt för dans och lite plundring och pepparkakshuset blev invaderat av tomtarna som stod runt omkring. Men roligt hade de, de små och hängde snällt tillbaka polkagrisstängerna i granen sedan föräldrarna uppmärksammat tilltaget. Det fanns ju annat godis i skålar och chokladaskar.
-28 grader ute. Hiskeligt kallt! Även om jag varit ledig hade jag inte kunnat åka skidor idag.
Imorgon blir en riktig skjutsardag. Börjar 8.00 men måste iväg en timme tidigare för att skjutsa maken till sitt jobb. Slutar 12.00 och ska skjutsa en dotter till tandläkaren 13.30. Lovat hämta andra dottern från stallet 14.30 och sedan ska en trasig julklapp bytas och maken hämtas.
En månad kvar till första träffen med bokklubben. Har inhandlat månaden bok: Sofi Oksanen; Utrensning. Ser fram emot att läsa den. Bara den här veckan är slut. http://www.adlibris.com/bookbrowser/default.aspx?culture=SV-SE&isbn=9100123951&shop=1
Nyårsafton ska firas hos lillebror med familj och lillebrors frus bror med familj i Skråmträsk. Det enda jag behöver tänka på är efterrätten och jag har hela fredagen på mig att fixa den. Vad jag nu ska hitta på…
Hinner inte tänka på mig själv den dagen heller och jobbar lördag och söndag. Men måndag… då ska jag vara egoistisk – tror jag…
Knasråttan ;)
Identitetskris och ömsande av skinn
Jag såg inte ut så här förut – jag är helt säker! Tittade nyss på foton tagna när tvillingarna var nyfödda. Tror på något sätt att jag ser likadan ut fortfarande men bilden som möter mig i spegeln är inte densamma som förr.
På fotona i albumet hade jag halvlågt glansigt hår. Jag såg ung ut – nu ser jag ut som en tant!
Det är bara att inse att det är så här jag ser ut idag.
Personen på fotot under liknar mig men det är inte jag. Man kan få identitetskris för mindre. Jag tror att jag ser ut på ett annat sätt än jag gör men ser i själva verket ut som min storasyster. Fler än en av de ungdomar jag arbetet med på asylboenden, har försökt hälsa på henne i tron att jag blivit något högdragen. Ett par gånger har hon talat om att hon inte är jag och förklarat hopblandningen.
Hela livet är ett enda ömsande av skinn. Inte bara utseendemässigt – jag ömsar hela tiden på insidan också. Om utseendet är uppenbart för omgivningen så är insidan mer uppenbar för mig. Jag befinner mig så långt ifrån den värld jag levde i när jag befann mig i den religiösa sfären men ser snyggare ut på insidan idag – om jag får säga det själv.
För min egen, mina barns och min omgivnings skull har jag en vilja att hela tiden förändra och förbättra mina inre egenskaper. Rensa och städa i lådorna, damma ur garderoben. Riva tapeter och sätta upp nya. Där inne i mitt inre. Behålla det som är värt att bevara – förfina och förbättra det som är jag. Bli mer ödmjuk, mer lyhörd.
Sedan kan jag bara hoppas att den som betraktar mig ser mig som jag är och inte bara ser det yttre som jag dessutom inte känner igen – förutom när jag tittar på min syster.
Knasråttan ;)
Dop i Flarken
Lilla Ida döps i morgon. I dopklänning sydd till morbror Kevin av världsbästa gammel-låtsasfarmor Anita. Med de blå banden utbytta till rosa av Idas låtsasmormor -- som ju är jag!
Nilssöner
Som en äkta Nilsson går jag mina egna vägar, är envis – på gränsen till vad som är hälsosamt för mig själv – söker rättvisan, ställer mig rakryggad och gör mig obekväm där de flesta smidigt böjer sig för vinden, har ärvt den kreativa, konstnärliga ådran och är energisk i överkant.
Ibland uppfattas jag som blyg och tillbakadragen – ibland uppfattas jag som tuff och oböjlig. Själv är jag övertygad om att jag är en social katastrof. Min ständiga kreativitet kan skapa nyfikenhet men sällan stannar någon kvar i mitt sällskap. Ibland tar kreativiteten överhand och den tid jag borde ägna åt vänskap, tas upp av mina aldrig sinande projekt.
De vänner som finns kvar är de som kan säga till mig att det inte spelar någon roll hur länge sedan det är vi träffades – vi tar vid där vi var senast och det känns som om det var igår.
Kanske uppfattas jag som självupptagen – kanske är jag det. Den inre motorn kräver sitt bränsle och den energi som finns kvar går till det vardagliga livet och de som betyder allra mest och inte kan prioriteras bort.
Det är det jag är – Algot Ossian och Anny Helena Nilssons barnbarn. Och jag är stolt över att vara det. Stolt över att jag ärvt ”Nilssons-rösten” som kan höjas till lagom nivå och uttalas med tydlighet och bestämdhet när så behövs så att ingen undgår att förstå att det faktiskt är så här jag menar och jag tror på det jag säger! Rak i ryggen och med en röst som har hämtats från magen!
Ibland – ganska ofta – undrar jag varför jag inte är som andra men då är det så befriande skönt att träffa andra Nilssöner som också ärvt från Algot Ossian och Anny Helena Nilsson samma egenskaper, i olika valörer. Det är en av de få gånger i livet jag känner mig hemma. Känner att det är okej att vara som jag är. Vet att de också är det jag är och bär på samma arv som jag bär. Känner samhörighet och äkta släktskap. Och jag förstår precis varför Ossian var så fördärvat tjurig och aldrig kunde ge sig och hur han kunde offra mycket men aldrig sin övertygelse om vad som är rätt och rättvist.
En bild tagen i början av 1940-talet på familjen Nilsson. Farfar Ossian längst till vänster och farmor Anny längst till höger. De två äldsta systrarna fattas.
Knasråttan ;)
Kusiner
Ännu en bild som jag stulit från Broder Åke På Facebook! Jag och kusin Lena står framför kusin Stefans villa i finkvartern i Luleå. Grannen på andra sidan gatan har rivit sitt hus men glömt ansöka om bygglov för den nya lyxvilla han planerat -- varför kusin Stefan fått en oväntad fri utsikt över Lule älv.
Kopierar även den text jag själv skrivit som kommentar:
Broder Åke undrarde vad vi gör.
Här kommer svaret: Fiskestugan som ligger där nere ser likadan ut som stugan vid Yttre (dit Lena pekar) där faster och farbror bodde innan de flyttade till lägenhet på Varvet (där på andra sidan älven) för att börja bygga villan där kusin Stefan nu bor (och där fotografen står)! :D
Vi anklagar alltså inte varandra för att vara skyldiga till förödelsen på andra sidan gatan som för övrigt snart snöar över och då enbart lämnar efter sig en underbar utsikt över älven där skridskobanan går när isen lagt sig. Och bron som syns är Bergnäsbron.
Knasråttan ;)
Så har faster gått till sista vilan...
Begravt faster Elsa idag!
Fick prästens tal och här kommer valda delar av det:
Elsa, Bälingeflickan, som flyttade till Stockholm och kom att bo och trivas där – även om hon nog alltid var från Luleälvens strand i djupet av sitt hjärta. Och som var så angelägen om att en gång skulle begravningsgudstjänsten bli här i Nederluleå kyrka – hembygdens kyrka.
Elsa – som var född i en stor syskonskara – så stor att alla syskon inte har bott samtidigt i barndomshemmet utan att några har hunnit flytta hemifrån innan de yngsta föddes. Och avståndet mellan syskonen har nog gjort att umgänget med Elsa inte alltid har varit så tät och så regelbunden.
Det var naturligtvis till barndomshemmet och brodern hon kom varje gång som hon återvände till bardomens alla goda minnen. Och tänk att få ta på sig storstövlarna och ge sig iväg för att plocka bär i skogen – det var någonting som Elsa verkligen uppskattade. Även om det var så långt från det liv som hon levde när hon var hemma i Stockholm. Där var det ett helt annat liv som gällde med att arbeta på olika restauranger – och inte vilka restauranger som helst utan de allra finaste och mest välkända. Naturligtvis kom det att prägla hela hennes sätt att vara. Hon var mån om sitt yttre och höll noga på vett och etikett. Även om hon också kunde vara drastisk i sina yttranden. Hon var glad och pratsam och jag kan bara ana hur roligt och hur trivsamt man kunde ha i Elsas sällskap.
Elsa var också energisk – en riktig arbetsmyra.
Elsa var också en stark kvinna som visste vad hon ville och livet var nog inte alltid enbart enkelt för henne. För Elsa kan det inte ha varit så lätt att gå igenom två skilsmässor i en tid när det inte var så vanligt. Men Elsa hade orken och styrkan och arbetskamraterna kom att i mycket vara som hennes familj. Sedan hade hon ju sina rötter i syskon, släkt och vänner. Och när hon blev äldre och mer beroende av hjälp visste hon till vilka hon skulle vända sig.
”Vila hinner man göra i graven” var Elsas livsfilosofi och vila får vi nu tro att Elsa får.
En bild på Elsa som ung...
...och några år senare!
Faster Elsa
Ännu en grav att besöka för efterlevande där min farmor Anny, farfar Ossian, farbror Bror, Gösta, Göte och Henry, pappa Folke, faster Rut med maken Gunnar och kusin Malins bebis ligger och vilar. Där finns också morfar Hugo, morbrors fru Ulla och hennes dotter, min jämnåriga kusin, Elisabeth.
Andra fastrar, farbror och mormor Julia har hittat sina viloplatser längre från Gammelstads gravplats.
Men Elsas vilja var att bli begraven i Nederluleå församling. Elsa var -- som alla mina fastrar -- en tjusig dam. Välklädd, självsäker, pratsam. Tyckte om att röka cigaretter och dricka rött vin. Hon var alltid trevlig och trots alla år i Stockholm älskade hon sin hembygd och kom med jämna mellanrum tillbaka till hemgården i Bälinge för att ta igen sig. Ändå ville hon inte flytta upp till Norrbotten; hon skulle väl sakna storstaden alltför mycket.
Sista gången jag träffade Elsa var på faster Rut och hennes man Gunnars begravning. Rut och Gunnar dog med ett par veckors mellanrum och efter minnesstunden samlades uteslutande nära släktingar hos sonen Stefan (min kusin). Men Elsa kände knappt igen en enda av sina syskonbarn för -- det är klart -- hon mindes oss som vi såg ut när vi var unga och när vi var barn. Dessa medelålders kvinnor och män -- som utgör mina syskon och kusiner -- såg inte ut som de gjorde förr.
Vila i frid lilla Elsa!
Jag ska besöka dig när jag ändå är på besök hos släkten i Gammelstad.
Knasråttan;)
Grattis, Elina lillhjärtat, som fyller 3 år idag!
Idag blir det barnkalas i stan. Är låtsasmormor till Elina och idag är det tre år sedan hon föddes!
En liten tjej med stort självförtroende.
Svägerskor
Svägerskor. Har tappat räkningen på hur många blivande och eventuellt blivande svägerskor jag träffat. Några bröder hittade rätt nästan på en gång medan andra testat rätt många. Som syster är jag nöjd med de svägerskor jag har idag med lite varierande yrken – en civilingenjör, en städare, ett par lärare och en socionom.
Än har jag nog inte blivit presenterad för den sista. Minstingen lär väl hitta den rätta så småningom och innan dess kan väl en och annan eventuellt blivande svägerska komma att passera.
