Verkligheten överträffar det mesta
Något helt otroligt hände mig idag! Jag funderar fortfarande om det verkligen hänt och om det gjort det, kan jag inte annat än förundras över hur slumpaktig ödet är.
Hade en fin lunchdate med en kompis och när vi skildes gick jag på stan i väntan på att åka buss hem till Ersmark. Provade minst 30 plagg men hittade ingenting jag ville köpa.
Tio minuter innan bussen skulle gå, gick jag från Vintergatan på övergångsstället mot busstationen. I ögonvrån såg jag en kvinna med kort, ljust hår dra en cykel. När jag kommit över på andra sidan hörde jag en röst säga; "Ursäkta, jag måste fråga - heter du Iva?" Jag vände mig och där stod kvinnan med cykeln och med ens blev jag nästan osäker på var jag befann mig. Jag såg ansiket på en ungdomskompis från Alfta men var ganska säker på att jag fortfarande befann mig i Skellefteå.
Hjärnkontoret försökte hinna med att ta in informationen och jag stammade fram; "Nej, men är det du?" "Ja, Anne-Maj." svarade hon. "Men - från Alfta? Vad gör du här?"
Senaste gången vi såg varann var för 24 år sedan och det kändes som om det var i en annan värld.
Vi försökte växla så många ord som möjligt - jag ville inte missa bussen för jag skulle på sonens utvecklingssamtal. Hann byta telefonnummer och jag fick veta att hon bor här i stan. Fick också veta att hon numer endast kallar sig Anne, är skild från mannen hon gifte sig med (jag var på vigseln) och omgift.
Så nu känner jag mig bara omtumlad och lycklig över att äntligen ha en ungdomskompis som minns mig från en annan tid. Anne var sig lik; glad och pratsam. Jag minns att hon alltid skrattade mycket.
Nu måste vi bara få tid att träffas. Oh, hjälp vad vi ska prata!
Om det nu verkligen har hänt -- men jag har telefonnumret i min mobil så då måste det väl ändå vara sant?
Knasråttan ;)
Hade en fin lunchdate med en kompis och när vi skildes gick jag på stan i väntan på att åka buss hem till Ersmark. Provade minst 30 plagg men hittade ingenting jag ville köpa.
Tio minuter innan bussen skulle gå, gick jag från Vintergatan på övergångsstället mot busstationen. I ögonvrån såg jag en kvinna med kort, ljust hår dra en cykel. När jag kommit över på andra sidan hörde jag en röst säga; "Ursäkta, jag måste fråga - heter du Iva?" Jag vände mig och där stod kvinnan med cykeln och med ens blev jag nästan osäker på var jag befann mig. Jag såg ansiket på en ungdomskompis från Alfta men var ganska säker på att jag fortfarande befann mig i Skellefteå.
Hjärnkontoret försökte hinna med att ta in informationen och jag stammade fram; "Nej, men är det du?" "Ja, Anne-Maj." svarade hon. "Men - från Alfta? Vad gör du här?"
Senaste gången vi såg varann var för 24 år sedan och det kändes som om det var i en annan värld.
Vi försökte växla så många ord som möjligt - jag ville inte missa bussen för jag skulle på sonens utvecklingssamtal. Hann byta telefonnummer och jag fick veta att hon bor här i stan. Fick också veta att hon numer endast kallar sig Anne, är skild från mannen hon gifte sig med (jag var på vigseln) och omgift.
Så nu känner jag mig bara omtumlad och lycklig över att äntligen ha en ungdomskompis som minns mig från en annan tid. Anne var sig lik; glad och pratsam. Jag minns att hon alltid skrattade mycket.
Nu måste vi bara få tid att träffas. Oh, hjälp vad vi ska prata!
Om det nu verkligen har hänt -- men jag har telefonnumret i min mobil så då måste det väl ändå vara sant?
Knasråttan ;)
Kommentarer
Trackback
