Uppdatering
De senaste tre veckorna har jag, i snitt, skrivit 5,666666666666667 sidor per vecka och
0,8095238095238095 per dag.
Knasråttan ;)
Gamla bilder
Först ett grattis på mors dag med en bild av min egen mor när hon nyss fått sitt första barn av elva! Jag kom som nummer fyra, fem år senare. 
Sedan en massa gamla bilder: Här är vi fem syskon. 
Jag till vänster på min första cykel.
Påhälsning av en skoterägare; gissar att det är en av våra farbröder. Ove och Evy på skidor.
En picknick. Jag i blå tröja i mitten och pappa, mamma och småbröder till höger. 
I ett träd.
En bild som väcker mycket känslor. Från vänster: min syster Evy, min då bästa kompis Anki, hennes pappa, jag, min bror Ken, pappa, min bror Ove och Anki's bror Micke. 
Jag gillar den här bilden.
Picknick med syskon och respektive i Skråmträsk för ett par år sedan (eller var det rent utav ifjol?).
Storebror Åke och storasyster Evy övervakas av Jonas. 
Lillebror Jon, lillebror Ted och jag. 
Framtiden ser ljus ut!
Knasråttan ;)
Mitt i boken
Men jag har 102, i stort sett, färdigskrivna sidor och 99 sidor obearbetat material. Hur många sidor det blir i slutändan är svårt att veta. Mycket av det som finns där kommer att sållas bort, annat kommer att läggas till. Helt säkert så kommer allt att skrivas om.
Texten är skriven i Times new roman, 12p, 1,5 radavstånd.
Knasråttan ;)
Skrivardag
Börjar nästan känna att den håller på att bli en bok. Jag älskar verkligen att skriva. Känner mig tillfreds med livet och med mig själv.
Försöker se positivt på det jag skrivit. Och mycket är välskrivet, speciellt de kapitel som krävt mycket research. Undrar vad det betyder för boken som helhet? Den period jag nu ska ägna mig åt kräver inte lika mycket research. Kommer det att märkas? Är rädd att det blir slarvigare skrivet.
Imorgon är det dags för dag två av tre i kommunens Arbetsmiljöutbildning för nya chefter och ombud. Kunde inte gå förra gången jag blev kallad som nytt SKTF-ombud eftersom faster Elsas begravning krockade med utbildningen. Ser fram mot att fräscha upp gamla kunskaper och få nya men som vanligt i sådanan sammanhang kommer jag att bli påmind om att jag inte är som andra.
Tillhör inte någon av de grupper som respresenteras där. Känner bara en person ytligt. Det handlar inte om att jag är rädd för att göra min röst hörd i sådanan sammanhang. Mer att jag lider av avsaknad av gemenskap som nog har sin grund i min uppväxt. Vad jag än gör har jag känslan av att inte veta hur jag borde vara. Förutom när jag sitter och skriver. Då är jag som jag vill vara.
Knasråttan ;)
Boken
Läser igenom, ändrar, skriver och ser till min glädje att grunden finns där och är något att bygga på. Mycket av arbetet är redan gjort. Nu gäller det bara att påbörja vandringen mot målet. Vila, gå, vila, gå, dricka och äta, sova och fortsätta gå.
Knasråttan ;)
Bekräftelse
Oron som gör sig påmind är rätt besvärlig och kommer aldrig i rätt tid
Jag vill inte medge känslan som finns där
Vill inte kännas vid vad oron är
Känner istället irritation
Över allt och över inget
Över ostädade badrum
Hockeyidioter
Hundbajs på gården
Resor jag inte har råd med
Och annat jag inte kan köpa
Städar badrum
Förlåter hockeytabbar
Plockar upp hundbajset som tinat fram på gården
Och planerar en billigare resa
Köper något jag har råd med
Men oron
Irritationen
Ångesten finns kvar
Vill veta att jag finns
Vill veta att jag syns
Vill veta att jag duger
Vill känna mig bekräftad
I tystnaden blir jag aldrig något annat än ett utfryst, söndertrasat och övergivet maranatabarn
Se mig, prata med mig, bekräfta mig så jag vet att jag finns till
Så jag vet att jag syns och att jag duger
Så orkar jag en stund igen
Och känner mig lycklig för ett tag
För att någon sett mig och för att någon fått mig att känna att jag är värd lika mycket som andra
Knasråttan ;)
Good enough
För några år sedan kom boken Good Enough av Elisabeth Gummesson. Jag såg ett inslag i ett morgonprogram och tilltalades av idén. Men som med allting annat kan begrepp missbrukas och misstolkas och användas i en kontext som inte var tänkt.
Visst är det viktigt att vi då och då tar en paus, reflekterar över vår situation och känner att vi trots allt har gjort så bra som möjligt och att allt inte behöver vara perfekt för att vara tillräckligt bra. Men andra gånger kanske vi behöver få känna att det också är okej att allt känns skitdåligt och långt ifrån kommer upp till nivån good enough.
För att gå vidare och fortsätta ha visioner för framtiden måste jag trots allt kliva upp från trappsteget good enough och försöka nå till det som är bättre. Fortsätta sträva efter det bästa – om än jag inser att livet aldrig blir perfekt.
Mest rädd blir jag när vi börjar bedöma andras liv och prestationer som tillräckligt bra. Särskilt vi som är socialarbetare.
Minns under min högstadietid att en socialarbetare var hemma hos oss. En manlig sådan, säkert mycket godhjärtad och ville hjälpa, ville väl. Men min misstänksamhet mot vuxna var redan stark och när han ville prata med mig för att höra vad jag tänkte och tyckte, svarade jag bara högst pliktskyldigast på hans frågor och sa att allt var bra.
Säkerligen bedömdes min och mina syskons situation som tillräckligt bra. Socialarbetaren från Luleå kommun hjälpte oss när det gällde bostadssituationen – men resten då? Min tillräckligt goda familjesituation slutade med att jag som 16-åring lämnade hemmet, hamnade i klorna på en vuxen som såg till att mitt liv blev riktigt uselt och långt ifrån good enough.
Är jag bitter? Nej, men jag reflekterar över detta ibland. Att andra bedömde min situation som tillräckligt bra. Att jag inte själv kunde uttrycka hur dåligt det var. Att det är ett under att jag sitter här idag och att mina erfarenheter till och med ibland är en tillgång.
Så mitt råd är att tolka begrepp med försiktighet. Att saker och ting ter sig olika beroende från vilket håll man ser dem.
Knasråttan ;)
Trygghet i otryggheten
Knusbacken, Alvik, 1970. Det är snart midnatt, jag är sju-åtta år, rädd för att somna. Jesus kan komma inatt och hämta min familj och jag blir ensam lämnad kvar.
Midnattsropets budskap ljuder. Pappa sitter i vardagsrummet, spelar knappdragspel och sjunger. Kompositör är han själv. Jag kryper upp i en fåtölj, känner mig trygg. Pappas starka stämma, pappas dragspelsmusik. I köket tar mamma reda på disken och så länge jag hör dem finns de kvar.
Tryggheten i otryggheten. Kanske är det bara jag och mina jämnåriga syskon som förstår. Pappa låter mig sitta där tills jag somnar, bär mig sedan till min säng.
Musiken han gjorde, så fulla av musikalitet. Texterna han skrev, så vackert skrivna men alltid, alltid om himlen, Gud och Jesus. Alltid en längtan bort från detta liv.
Nu är han i himlen men musiken bär jag kvar inom mig. Jag hade inte behövt vara rädd för att Jesus skulle komma. Jag hade varit värd en trygghet större än jag fick. Men ibland önskar jag att jag kunde krypa upp i fåtöljen, halvliggandes dåsa bort till pappas sång och dragspelsmusik.
Min bror, min musikaliske bror, som inte alltid förstått sig på livet, har på YouTube lagt ut en av pappas låtar som min bror själv spelat in. Jag lyssnar på den med både glädje och sorg. Sorg över den religiösa fanatism som ockuperade vår barndom, sorg över att livet inte blev det som min bror önskade sig men glädje över musiken själv.
Midnattsropets budskap
I en värld där själar lider,
Och är snärjd av satans band.
Och där synden fått bedraga,
dragit bort från Jesu hand.
Ännu hoppets låga brinner,
Jesus allt kan göra nytt.
Sorgen i din själ kan bli i fröjd förbytt.
Midnattsropets budskap ljuder,
Maranata, herre kom,
Och till alla hjärtan bjuder,
Jesus ut sin rikedom,
Gör dig redo se han kommer,
För att hämta hem sin brud,
Som står redo iklätt sig sin bröllopsskrud.
http://www.youtube.com/watch?v=iBhrSCK8sik
Min pappa. Folke Nilsson. Nog var du värd ett bättre liv men jag hoppas jag kan hedra dig ändå med mitt och jag hoppas du är stolt över mig om du tittar ner från din himmel.
Knasråttan ;)
Opassande
När jag ser hur det gått för andra maranatabarn förstår jag att det är jag som inte passar in. Inte bara kan jag känna att jag sticker ut var jag än befinner mig, jag passar inte heller in i mallen för hur det skulle gå för mig.
Jag tillhör den minoritet som har högskoleutbildning. Men mest utmärker jag mig för att jag helt och hållet lämnat den religiösa tron. Jag och min äldsta bror.
Men känslan av att aldrig riktigt passa in, att aldrig riktigt förstå hur jag borde bete mig, den sitter djupast och har jag inte lyckats lämna.
Men jag har min man och mina barn.
Jag har min universitetsutbildning.
Jag har ett arbete och anses av vissa ibland, vara rätt klok.
Jag har ett självförtroende som överstiger vad jag borde ha – även om jag vill att det ska stiga ännu mer.
Jag har en självkänsla godare än vad den borde vara – även om jag önskar att det vore ännu godare.
Jag mår rätt bra och trivs rätt bra.
Med sorg i hjärtat ser jag vuxna maranatabarn som utstrålar osäkerhet och mindervärdighetskänslor. Som dagligen i nära relationer påverkas av maranatavänner och före detta maranatavänner som lever i missbruk eller är i dålig psykisk kondition. Barn som far illa och barnbarn som far illa.
Jag måste påminna mig detta när jag tycker att livet går mig mot. Påminna mig vad alternativet hade varit. Minnas att jag har det rätt bra och framför allt slipper jag detta helvetes straff att ständigt gå och grubbla på andliga frågor.
Mina största problem är i det perspektivet så små. Och morgonens katastrofala möte blir genast så litet att det knappast ens räknas alls.
Jag lever idag – livet ska fyllas av glädje! Livet är för kort för att slösas bort på småaktigheter!
I morgon är en ny dag! Jag hoppas din dag blir en bra dag! Och till alla er vuxna maranatabarn önskar jag inre frid och mycket glädje!
Knasråttan ;)
Mobbning
Fastnade igår natt framför Kunskapskanalens ”En bok en författare – Lisbeth Pipping”. Ämnet var ”mobbning”. Du kan läsa om henne på http://www.pipping.se/index.php/sida/om_mig.
Jag kunde inte slå av TV’n – kvinnan fascinerade mig. Hon berättade om mobbning under hela skoltiden. Grov sådan. Några mobbade, de andra såg på. Ingen ingrep.
Sedan på en återträff vid 35 års ålder tvingas den värste av mobbarna konfronteras med sitt offer. Mötet blir oväntat positivt för Lisbeth. När mobbaren stod med sitt förstfödda barn i famnen rullades gärningarna mot Lisbeth upp framför honom som i en film. Han önskade att barnet aldrig skulle träffa någon som han själv var. Nu sitter han vid Lisbeth på återträffen och gråter – ber om hennes förlåtelse. Och hon förlåter.
Själv blev jag också mobbad när jag gick i fjärde klass i Ringelskolan i Arvidsjaur. Pratade lule-mål, hade för stora tänder, fick inte ha långbyxor och var ett maranatabarn. Det var allt som krävdes. Än idag bär jag på ärr från det året.
Femte klass gick jag i Bureå centralskola och mötte även där mobbare i form av två killar från klassen bredvid. Mobbningen fick ett abrupt slut då mina egna klasskamrater tog hjälp av vår lärare.
Tjugo år senare råkar jag träffa en av mobbarna från Bureå på en fest på Scandic hotell i Skellefteå. Även det ett oväntat positivt möte. Han ber om förlåtelse och berättar om sin egen utsatta historia. Vi kramas innan vi skiljs.
Lisbeths klasskompisar önskade att vuxna stoppat dem från mobbning och att vara åskådare. Åskådarnas skuld är lika stor och skuldkänslorna tunga.
Lisbeth lägger stort ansvar på lärarna och kanske är det så att det spelar stor roll hur lärarna reagerar. Vad hade hänt om min lärare i Bureå inte reagerat? Hade mobbningen eskalerat? Ett känsligt ämne.
Mobbning är ett svårt ämne. Tyvärr förekommer det inte bara i skolan. Mobbning i vuxen ålder är vanlig men svår att hantera. Precis som när det gäller mobbade barn hittar vi gärna "förklaringar" till och ursäkter för att den mobbade blir mobbad och använder hellre andra ord än "mobbning".
Önskar dig att du får vara den du är och att du ska känna att du duger som du är!
Knasråttan ;)
Jag syndar icke mer
Är nu inne på mina tidiga skolår. Och kommer då in på begreppet syndakatalogen. Hittar en länk till pingströrelsens tidning Dagen. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=154506 Syndakatalogen verkar vara reviderad – men finns fortfarande!
Jag är så glad att jag inte längre lever i synd! Inte förrän jag sätter mig och skriver om min barndom påminns jag om att den existerat. Det fanns en sång som hette ”Synd och värld farväl för evigt, aldrig ser jag dig igen!” Och jag har huggit de två i stycken, kastat synden i brasan och försöker så gott jag kan, bygga ett liv i denna värld.
Barnen såg på Harry Potter här om dagen – det finns barn i kristna församlingar idag som inte får vare sig läsa böckerna eller se filmerna. Det gör mig ont.
Nej, jag är inte kristen men humanist. Försöker leva mitt liv efter humanisktiska värderingar om människors lika värde och att vi alla har ansvar för att behandla varandra väl.
Kan man verkligen vara kristen och humanist på samma gång?
Knasråttan ;)
Hatten av för Curt och Roland
Ida är döpt och skötte sig bra. Idas snygga mamma och stiliga pappa skötte sig också bra och Idas storasyster som hjälpte prästen ”bälsigna” vattnet.
Hemma igen efter middag och eld i kaminen hamnade jag med Idas morfar framför TV’n och – tro det eller ej – råkade börja titta på programmet: "En sång om glädje" http://svtplay.se/t/144303/en_sang_om_gladje.
Gäst i programmet var Roland Lundgren och jag kan inte annat än känna sympati för denne man.
Morfar började helt plötsligt tänka på sin hårdrock-image och sa: ”Vad tror du folk skulle säga om de kom in och såg oss sitta och titta på det här?” Men nu vet du i alla fall...
Högtidligt som i kyrkan vill jag härmed höja mitt glas och hylla Roland Lundgren och den bortgångne Curt Petersén för deras musikaliska talanger som de livet ut kombinerat med en tro som aldrig dör.
I unga år fick de i Maranata utlopp för både musik och tro och jag måste erkänna – det fanns de som upplevde Maranata som något positivt. Under dessa år i början av 60-talet när elgitarrer var bannlysta ur både Svenska kyrkan och alla frikyrkor var Maranata en ungdomlig, revolterande företeelse som i protest mot de etablerade kyrkorna förde liv med både elgitarrer och applåder.
Ingen förstår idag HUR kontroversiellt det var och Curt & Roland blev lite av idoler för oss som inte fick ha idoler.
Och tycka vad man vill men jag kan inte annat än beundra deras hängivenhet och uthållighet och hur de lyckades göra musikalisk karriär, ägna livet åt det de tyckte om att göra – men ändå behålla sin tro.
Säger jag som inte har någon tro och som gärna vill bli beundrad för att jag lyckats bli av med den!
Hatten av för Roland – denna goda och vänliga människa – och Curt – som finns i sin himmel och som jag hyllar genom att lägga in denna länk: http://www.youtube.com/watch?v=q6MlPnR6P1k.
Nej, jag har inte blivit religiös även om jag varit i kyrkan idag och kommer inte som Fan - bli religiös när jag blir gammal! Men är det söndag så är det...
Knasråttan ;)
Tankar hos tandläkaren
Tandläkarbesök tidigt i morse. En kindtand uppe på vänster sida tappade två bitar när jag för ett par veckor sedan satt och åt lunch på Medlefors folkhögskola tillsammans med andra SKTF-ombud. Bara så där – utan att jag hade tuggat på något hårt.
Tanden är lagad på amalgam-erans tid och påminner mig om min bristfälliga barndom. ”Lagningen är djup” upplyste tandläkare Anna mig om – på renaste skånska.
Senast jag hade hål i en tand var samma år jag fyllde 40 – och då var det bara ett litet. Jag skulle kunna upplysa Anna om att alla andra lagningar är gjorda innan min 13-årsdag. Och lagningarna är många. Svart amalgam sitter där de sitter på kindtänder både upp och nere och på höger och vänster sida. Barn brukar sällan säga till sina föräldrar: ”Nu går jag och borstar tänderna för jag vill inte ha hål i mina tänder!” Det är föräldrar som brukar säga det till sina barn och själv har jag inpräntat det i mina som ännu inte haft ett enda hål trots att den yngste snart fyller 12.
Det är en av de frågor jag inte vill ha svar på; det är ändå för sent. Varför ansåg inte mina föräldrar att det var viktigt att borsta tänderna? Varför tyckte de att det räckte att borsta på morgonen när vi skulle till skolan och att det inte var någon fara att hoppa över tandborstning när vi var lediga? Hur kunde jag ha mina första hål redan när jag var i fyraårsåldern?
Jag minns så väl den gången när jag gick i sjätte klass och var kallad till tandläkaren i Bureå och lagade dessa sista hål (förutom detta enda när jag var 40). Då insåg jag att tänderna var mitt ansvar och jag bestämde mig för att från och med denna stund borsta tänderna dagligen morgon och kväll för jag ville aldrig mer ha något hål. Men varför tog inte mina föräldrar det ansvaret tidigare?
Så här i vuxen ålder upplever jag det som en del i den bristande omsorgen och en del av min känsla av att inte vara värd tillräckligt mycket. Men jag kan inte låta bli att undra; var det på grund av att de inte hann med alla tio barn? Eller var det för att de trodde att Jesus skulle komma när som helst och att det då var onödigt att spilla tid på att hålla tänderna rena? Eller var det på grund av att det ansågs fåfängt att hålla sig ren och fin och fräsch?
Vilken än anledningen var så har jag i vuxen ålder fått betala dyrt för den. Inte bara på grund av tandbitar som lossnat och kostsam rotfyllning. Den bristande tandhygienen orsakade naturligtvis dålig andedräkt men de upprepade tandköttsinflammationerna lämnade efter sig tandfickor som lett till att jag nästan maniskt sköter mina tänder. Lite ledsen blir jag när andra påpekar att jag borstar tänderna i tjugo minuter och får det att låta som något onormalt. För hade jag haft en normal uppväxt skulle jag inte behöva ägna tandborstning, tandtråd och tandsköljning denna tid.
Men nu är tanden hel och fin igen och lagad med vitaste plastfyllning! Tack skånska Anna för att du fixade min tand idag!
Knasråttan ;)
Uppdatering
Nu blir det norrbottnisk lunch -- blöta!
Knasråttan ;)
Nio kapitel skrivna
Här kommer ett snabbt litet inlägg.
Nio kapitel är skrivna -- 54 sidor.
Planen är ca. 35 kapitel och 250 sidor.
Nu kommer två kapitel som är ganska färdigskrivna men som jag ska gå igenom och bearbeta.
Är allstå mitt inne i kapitel 10 då jag är sex år och vi har flyttat till Alvik. Den bästa tiden i min barndom -- skönt att det fanns en sådan. Kanske därför jag inte är helt och hållet knasig...
Knasråttan ;)
Mod, missmod, högmod och tålamod
Är det nu man ska summera livet?
Det gick ju ganska bra för maranatabarnet! Det hade kunnat gå så mycket värre. Alla maranatabarn har det inte gått så bra för. Det smärtar mig att på nära håll se vad maranatabudskapet ställt till med för nära och kära som aldrig slutat grubbla över de religiösa frågor de inte får svar på.
Jag har en man som älskar mig, barn som trots att de just har och snart ska träda in i tonåren tycker att jag är världens bästa mamma. Inte bara har jag fött dessa underverk -- tillsammans med min man har jag lyckats ge dem den uppmärksamhet, kärlek och trygghet jag själv saknade.
Livet har ändå gett mig revanch, men med jämna mellanrum ramlar jag ner i den dåliga självkänslans fallgrop. Lika förvånad blir jag varje gång över att jag har personer i min närhet som hjälper mig upp därifrån. Hur kunde de veta att jag föll? Hur kunde de se mig?
Gjorde helt nyligt en övning med mina kollegor. Första uppgiften var att skriva vad vi uppskattar hos varandra. Och -- ja -- jag blev överraskad och förvånad över vad mina arbetskamrater sa att de uppskattar hos mig; mitt engagemang, min kompetens och att jag alltid är påläst, att jag är lugn och det känns tryggt när jag jobbar, min erfarenhet och att jag tar beslut med eftertanke, min humor och mitt mod. Inte precis som jag tänker om mig själv. Jag som inte ens visste att jag har humor...
Och var går skillnaden mellan mod och dumhet? Varför tycker någon att jag är modig?
Eller är det så att maranatabarnet var tvungen att bli modig för att överleva? Jag vet -- jag tar strid för det jag tror på! Det har väl ingen som jag arbetar med kunnat undgå! Men inte känner jag mig modig när jag gör det.
Jag har fått strida för att ge mina barn ett bra liv -- inte har jag känt mig modig då heller. Missmodig kanske...
Och missmodig känner jag mig ofta. Skulle kanske må bra av lite högmod!? Behöver helt klart öva på mitt tålamod -- jag vet, jag vet...
Närmaste tiden ska ägnas åt detta; att se saker mer långsiktigt och öva på att bli mer tålmodig! Och eventuellt vara modig nog att se mig själv som andra ser mig! Jag är ju ändå snart 50 år!
Knasråttan ;)
Höstdag i september
Så nu håller jag på att fila på kapitel 6 som behöver piffas till och när det är klart fortsätter jag på kapitel 8 (som igår var kapitel 6) och fortsätter därifrån.
Annars då? Plockat svamp med maken idag. Vi har båda varit lediga och höstsolen var svår att motstå. Svampen är rensad och stekt men det är bara jag som äter.
Och nu är sonen på kalas och tonårstjejerna på disco. Så vi umgås igen - mannen ser på Diggiloo och jag sitter här och skriver. Vore rätt så gott med ett glas vitt...
Förresten; grattis storebror som fyller år idag!
Knasråttan ;)
Kapitel efter kapitel... och Maranatamöte i Viktoriasalen.
I mitt skirvande måste jag göra en hel del resarch - vilket är på gott och ont. Satt igår och tittade på ett TV-program som sändes i juni 1963 - när mina föräldrar just gått med i rörelsen. Internet är ju fantastiskt och för några år sedan fick jag beställa programmet på biblioteket och sitta ensam i en visningssal för att få se det. Men nu kan vem som helst se det bara man har en dator.
Nu var ju inte jag eller min familj med på TV-inspelningen men när jag tittar på inspelningen så minns jag... det var så där det lät... det var så där mötena var. Långa, rytmisk musik, eufori och jag blir till att börja med glad när jag lyssnar. Men ganska snart får jag en obehaglig känsla - vad var det vi barn utsattes för? Och jag minns de långa mötena och ångesten för att inte få följa med till himlen. Ångesten för att Jesus när som helst skulle komma och jag blev lämnad kvar!
Om du vill kan du gå in på denna länk så får du se var jag kommer ifrån och vad som var min barndoms melodi: http://www.youtube.com/watch?v=KWwY6nW-G2I
Tungotalet av den unga kvinnan i hatt i del 3 av 5, är ju oslagbar. Jag både känner rysningar av obehag och tycker synd om henne för att hon så fångats av denna rörelse - men förmodligen var hon väl med i någon pingstkyrka innan där det egentligen gick till på samma sätt - utan moderna attribut som elgitarrer.
Knasråttan ;)
Omsprungen igen!
Om de vetat då det vi vet idag - att Jesus inte kom - och att allt bara var fantasier och en utopi! Men det är väl så i livet att vi ofta tar oss fram just genom fantasier och utopier - att det är de som får oss att orka leva vidare.
Man ska vara försiktig med att ta ifrån människor deras drömmar men tyvärr kan drömmarna orsaka så mycket smärta hos de som får leva med dess följder!
Försöker också överleva det faktum att jag är omsprungen ännu en gång! Nu är det bara sonen som är kortare än mig och han lär ju inte förbli det! Så när han också vuxit om mig kommer jag att för evigt vara kortast i min ursprungliga familj likväl som i min nuvarande! Men, grattis, tjejer - förstår att det känns bra att vara längre än mamma!
Knasråttan ;)
Litet smakprov
Här kommer ett litet smakprov - ej korrekturläst!
Julafton hos farmor och farbröderna.
Lampan lyser inne i den lilla toaletten och dörren är öppen eftersom Göte får hjälp att göra sig i ordning och inte mer än en person ryms där inne åt gången. Barnen körs in i salen och får vänta där på att tomten ska komma. Barn som väntar på tomten har svårt att sitta stilla och tillsammans med Evy och Ove leker jag att utrymmet under bordet – där duken når ända ner till golvet – är en koja.
Så bankar det hårt på ytterdörren. Höga rop och skratt hörs från hall och kök. Tomten kommer, tomten kommer – nu! Tunga skor klampar hårt i farstun och det bankas hårt på dörren till hallen. De små glasrutorna längst upp på dörren skramlar och en av farbröderna går och öppnar. Från mitt gömställe under bordet kikar jag under duken och ser ut i hallen men när tomten på riktigt kommer in – med käpp, långt vitt skägg, gamla kläder och mycket kutig rygg – börjar Ove gråta. Tomten är farlig! Jag vill inte se mer och kryper närmare min bror och gråter jag med.
Fastrarna försöker få oss att komma fram; farbröderna och mamma försöker. Men inte förrän tomten gått slutar Ove gråta och jag kan också krypa fram under duken. Tomten var farlig men lämnade en julklapp även till oss. Och under granen finns fler paket att öppna. Ett stort paket med en grön BRIO’s svarta tavla med kulram och klocka som farbror Yngve köpt, stickade sockor av farmor och var sitt badlakan med påsytt monogram av faster Rut, ett Svarte Petter-spel och någon liten leksak.
Sedan kommer dragspelen fram och det blir dans runt granen. Nu är det jul, här i vårt hus och Små grodorna och när dansen är slut fortsätter dragspelarna spela och fastrar och farbröder sjunga Stilla natt och Hej tomtegubbar. Men när Mina små kamrater ljuder i dimman av piprök, tåras ögonen och de hopvikta vita näsdukarna åker fram ur bröstfickor och handväskor till ljudligt och lågmält snörvlande och man minns med vemod jularna från länge sedan när borden inte dinglat lika tungt men dragspel likafullt ljudit och Ossian sjungit sin mest älskade sång.
Tjock smetig smörja rinner ur piporna och innan de stoppas med ny tobak rensas de och blåses rena. Hos farmor och farbröderna ligger alltid röken tung och röklukten lämnar inte kläderna förrän efter några dagar. Det luktar fortfarande starkt när ytterkläderna hängs in bland spöken och demoner i hallen hemma i skolhuset.
Knasråttan ;)
