Kusiner
Ännu en bild som jag stulit från Broder Åke På Facebook! Jag och kusin Lena står framför kusin Stefans villa i finkvartern i Luleå. Grannen på andra sidan gatan har rivit sitt hus men glömt ansöka om bygglov för den nya lyxvilla han planerat -- varför kusin Stefan fått en oväntad fri utsikt över Lule älv.
Kopierar även den text jag själv skrivit som kommentar:
Broder Åke undrarde vad vi gör.
Här kommer svaret: Fiskestugan som ligger där nere ser likadan ut som stugan vid Yttre (dit Lena pekar) där faster och farbror bodde innan de flyttade till lägenhet på Varvet (där på andra sidan älven) för att börja bygga villan där kusin Stefan nu bor (och där fotografen står)! :D
Vi anklagar alltså inte varandra för att vara skyldiga till förödelsen på andra sidan gatan som för övrigt snart snöar över och då enbart lämnar efter sig en underbar utsikt över älven där skridskobanan går när isen lagt sig. Och bron som syns är Bergnäsbron.
Knasråttan ;)
Så har faster gått till sista vilan...
Begravt faster Elsa idag!
Fick prästens tal och här kommer valda delar av det:
Elsa, Bälingeflickan, som flyttade till Stockholm och kom att bo och trivas där – även om hon nog alltid var från Luleälvens strand i djupet av sitt hjärta. Och som var så angelägen om att en gång skulle begravningsgudstjänsten bli här i Nederluleå kyrka – hembygdens kyrka.
Elsa – som var född i en stor syskonskara – så stor att alla syskon inte har bott samtidigt i barndomshemmet utan att några har hunnit flytta hemifrån innan de yngsta föddes. Och avståndet mellan syskonen har nog gjort att umgänget med Elsa inte alltid har varit så tät och så regelbunden.
Det var naturligtvis till barndomshemmet och brodern hon kom varje gång som hon återvände till bardomens alla goda minnen. Och tänk att få ta på sig storstövlarna och ge sig iväg för att plocka bär i skogen – det var någonting som Elsa verkligen uppskattade. Även om det var så långt från det liv som hon levde när hon var hemma i Stockholm. Där var det ett helt annat liv som gällde med att arbeta på olika restauranger – och inte vilka restauranger som helst utan de allra finaste och mest välkända. Naturligtvis kom det att prägla hela hennes sätt att vara. Hon var mån om sitt yttre och höll noga på vett och etikett. Även om hon också kunde vara drastisk i sina yttranden. Hon var glad och pratsam och jag kan bara ana hur roligt och hur trivsamt man kunde ha i Elsas sällskap.
Elsa var också energisk – en riktig arbetsmyra.
Elsa var också en stark kvinna som visste vad hon ville och livet var nog inte alltid enbart enkelt för henne. För Elsa kan det inte ha varit så lätt att gå igenom två skilsmässor i en tid när det inte var så vanligt. Men Elsa hade orken och styrkan och arbetskamraterna kom att i mycket vara som hennes familj. Sedan hade hon ju sina rötter i syskon, släkt och vänner. Och när hon blev äldre och mer beroende av hjälp visste hon till vilka hon skulle vända sig.
”Vila hinner man göra i graven” var Elsas livsfilosofi och vila får vi nu tro att Elsa får.
En bild på Elsa som ung...
...och några år senare!
Uppdatering
Nu blir det norrbottnisk lunch -- blöta!
Knasråttan ;)
Faster Elsa
Ännu en grav att besöka för efterlevande där min farmor Anny, farfar Ossian, farbror Bror, Gösta, Göte och Henry, pappa Folke, faster Rut med maken Gunnar och kusin Malins bebis ligger och vilar. Där finns också morfar Hugo, morbrors fru Ulla och hennes dotter, min jämnåriga kusin, Elisabeth.
Andra fastrar, farbror och mormor Julia har hittat sina viloplatser längre från Gammelstads gravplats.
Men Elsas vilja var att bli begraven i Nederluleå församling. Elsa var -- som alla mina fastrar -- en tjusig dam. Välklädd, självsäker, pratsam. Tyckte om att röka cigaretter och dricka rött vin. Hon var alltid trevlig och trots alla år i Stockholm älskade hon sin hembygd och kom med jämna mellanrum tillbaka till hemgården i Bälinge för att ta igen sig. Ändå ville hon inte flytta upp till Norrbotten; hon skulle väl sakna storstaden alltför mycket.
Sista gången jag träffade Elsa var på faster Rut och hennes man Gunnars begravning. Rut och Gunnar dog med ett par veckors mellanrum och efter minnesstunden samlades uteslutande nära släktingar hos sonen Stefan (min kusin). Men Elsa kände knappt igen en enda av sina syskonbarn för -- det är klart -- hon mindes oss som vi såg ut när vi var unga och när vi var barn. Dessa medelålders kvinnor och män -- som utgör mina syskon och kusiner -- såg inte ut som de gjorde förr.
Vila i frid lilla Elsa!
Jag ska besöka dig när jag ändå är på besök hos släkten i Gammelstad.
Knasråttan;)
Perfekt eller intressant?
Känner du någon som är perfekt? Eller önskar du att du vore?
Det fanns en tid när barnen trodde att mamma och pappa var perfekta – men tonåringarna har genomskådat de perfekta och gått från att betrakta föräldrarna som ofelbara till att skärskåda dem. Tonårsföräldrars enda goda egenskaper är att de finns kvar och står ut och låter sig granskas.
Om man tänker efter så var man inte heller perfekt för de små bebisarna. Inte kunde man förstå vad de ville, inte ge dem mat i rätt tid eller på rätt sätt. Inte var man så ofta den väl utvilade leende mamman som hade all världens tålamod och alltid bytte blöja i tid. Ifall små bebisar kunde prata skulle de nog låta precis som tonåringar och tala om vad man missar att se och missar att göra.
Önskar jag var den perfekta mamman och den perfekta frun. Önskar till och med att jag var den perfekta socionomen som alltid visste hur jag skulle agera och reagera vid alla tillfällen och alltid gjorde alla nöjda och glada – både klienter, kollegor och betraktare.
Eller… kan det vara så att ingen är perfekt? Att det inte går att vara perfekt? Att det bara är en utopi och en dröm och de personer man själv anser vara perfekta – är tyvärr inte det?
Ja, ja – ålder och visdom för väl med sig insikten att den man önskar var perfekt kanske har en och annan skavank. Det är väl dessa skavanker som gör oss intressanta? Om jag vore perfekt skulle jag inte vara så intressant! Hur intressant jag nu vill vara och hur bra det nu är att vara intressant?!
Du ser; jag har redan betraktat mig själv som mer intressant än perfekt! Som om de vore motpoler! Oj, så intressant jag känner mig helt plötsligt – fast jag känner mig gammal och grå!
Grå och grå, än finns inga gråa hår på mitt huvud och hårfärgen är min egen! Men kan man hitta mer intressanta personer än den som levt ett långt liv och bär märken på kroppen och i själen på grund av att han/hon levt?
Vill jag verkligen vara perfekt eller duger det att åtminstone ibland vara lite intressant?
Knasråttan ;)
Bortstött eller älskad?
Läser detta på Aftonbladet:
Du är väl snäll mot dina medmänniskor?
Annars kan de faktiskt få ont i knäna.
Det låter rätt skruvat, men enligt psykologen George Slavich på University of California, Los Angeles kan enbart hårda ord öka risken att drabbas av artrit, inflammation i kroppens leder.
Det är sociala problem i sig som kan trigga i gång sjukdomar som är kopplade till inflammation, och då särskilt problem i kontakten med andra människor.
I studien fick 124 personer föreläsa och utföra huvudräkning framför en panel av avfärdande observatörer. Salivanalysen visade sedan att de uppvisade förhöjda halter av två inflammationsmarkörer. Därefter fick en fjärdedel av försökspersonerna spela ett dataspel där andra spelare medvetet uteslöt dem.
Undersökningar visade att upplevelserna triggade i gång ökad aktivitet i två hjärnregioner som är kopplade till bortstötning eller avvisning. Deltagare med högst inflammatoriskt svar visade störst ökning i hjärnans aktivitet.
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/vark/article7608465.ab?sms_ss=facebook&at_xt=4cacb77a5350ea46,0
Får mig att fundera på vad bortstötning och avvisning gör med oss människor. Vad det ställt till med för mig och vad jag bör tänka på i mitt arbete med ensamkommande ungdomar och i min kontakt med mina medmänniskor.
Så bra jag mår i närheten av dem jag känner mig önskad, efterlängtad och uppskattad av. Och så lätt jag känner mig avvisad och bortstött när jag ställt en fråga och inte fått något svar.
Alla dessa inflammationer i min kropp – är de resultat av ett liv fyllt av just bortstötthet och avvisningar? Först en barndom som genomsyrades av budskapet att vi visserligen är i den här världen men vi är minsann inte av den här världen. Det valda utanförskapet som vi barn påtvingades. Ett utanförskap som har satt sina djupa spår och aldrig riktigt går att sudda ut.
Avvisad har jag sedan blivit av kristna (vänner?) som tagit avstånd från mig när de förstått att jag inte längre har någon tro. Bortstött har jag tidvis och delvis varit i min egen familj.
Att de som tidigare var mina vänner inte längre vill veta av mig på grund av min tappade tro eller på grund av det jag blivit utsatt för och som jag valt att berätta om – är svårt att greppa och svårt att förstå. Hur kunde jag vara god nog innan? Vem var det de tyckte om – ifall det inte var den jag är?
Socialt utanförskap är nog bland det värsta man kan uppleva – jag vet av egen erfarenhet.
Min kropp behöver daglig träning för att inte värken ska ta överhand. Men är det likadant med mitt psyke? Att jag ständigt är i behov av att träffa och umgås med människor för att inte känslan av avvisning och bortstötthet ska ta överhand? Att det är en psykisk träning som är minst lika viktig som den fysiska?
Och det är ju så att man får tvinga sig till att röra på kroppen vissa dagar när allt känns motigt och tungt. Kanske måste jag då också tvinga mig till att träffa människor och utsätta mig för sociala sammanhang som en träning för mitt psyke så att jag kan fortsätta behålla min psykiska hälsa likväl som min fysiska? Hur lätt är det inte att stänga in sig och avstå från sociala sammanhang!?
Har under veckan fikat och lunchat med flera goda vänner och en ny vän. Och det får mig att må bra! Rena rama vitamininjektionen för min själ. Tack alla ni som finns – ni vars leenden får mig att le och vars skratt får mig att skratta. Tack ni som lyssnar och som låter mig lyssna på det ni har att säga. Utan er vore jag inte det jag är. Utan er skulle jag torka ut och dö!
Motgift till avvisning och bortstötning måste vara vänskap och kärlek!
Knasråttan ;)
Till minne...
Tio år sedan pappa dog och två år sedan svärfar gick bort.
Här en dikt jag skrev till svärfar, Hans, minne;
Det är inte sant som de säger,
att männskor för alltid går bort.
De avtryck Du gjorde i livet,
i litet såväl som i stort,
kan aldrig försvinna, och orden,
Du andades, allt vad Du gjort;
av godhet och kärlek Du givit,
finns kvar vid Din nyss stängda port.
(Iva Lundström 2008-10-14)
Vuxen eller tonåring?
”Det är sällan någon egentligen vill någon annan ont!” sa en klok person när vi satt i ett av dessa evinnerliga samtal mitt arbete med ungdomar innehåller. Tonåringar som råkar i luven på varandra och på vuxna i omgivningen.
Men när man dagen efter sitter där som vuxen och hamnar i en dispyt med en annan vuxen är det svårt att tro att personen mitt emot inte vill mig ont. Alldeles nyligen rubbades en av mina egna tonåringars världsbild då hon undrade vad vi gjorde på vår personaldag och jag talade om att vi bland annat tog upp saker vi var oense om. ”Ofta att vuxna kan bråka på jobbet!” var hennes kommentar.
Som vuxen känner jag mig ibland som en tonåring och känner att jag skulle vilja lufta mina lungor som tonårsdottern (som liknar mig vid samma ålder) när hon knappt hemkommen från skolan upprörs över små och ännu mindre saker.
Jag skulle önska att jag på dagens personalmöte hade kunnat – högljutt – bråka över minsta lilla detalj och dessutom tycka att jag hade rätt. Helt utan samvete och tanke på att någon annan skulle tycka att det var jobbigt. ”Ofta att vi måste sitta här – tråååkiiit – och va glor du på?!” Jag skulle ta fram mobilen och skicka sms och sedan sitta och fnittra högt till de svar jag fått. Och när någon krävde min uppmärksamhet skulle jag förvånat titta upp och säga ”Vá! Vaddårå – ärenåfel?!” Och när det var min tur att säga min mening kunde jag rycka på axlarna och säga ”Orka bry sej!”
Det skulle inte se bra ut – jag vet och inte hålla i längden. Det skulle nog kunna bli ganska många personaldagar av ett sådant beteende. Som vuxen sitter jag och lägger band på mig själv; är hyfsat trevlig fast jag egentligen vill skrika, ler fast jag vill gråta. Och här hemma finns tonåringar och nästan en tonåring som INTE är vuxna och inte har förstått att man ska lägga band på sig. När de kommer innanför dörren skriker de fast de kanske vill vara trevliga, gråter fast de kanske vill le. Och jag fortsätter vara vuxen och lägger band på mig själv.
Så går det en halvtimme och nästa tonåring kommer innanför dörren; skriker fast hon kanske vill vara trevlig, gråter fast hon kanske vill le. När nummer tre kommer innanför dörren och gör samma sak är jag helt plötsligt inte längre vuxen – jag luftar mina lungor som en tonåring, skriker men gråter ännu inte.
Hela dagen känns som en slaskig vårvinterdag – meningslös och oändlig. Ingenting är bra, har någonsin varit bra och kommer aldrig att vara bra. Jag är vuxen och skriker men pekar med hela handen så barnen får finna sig i att det blir som mamma säger. Så det så! Punkt och slut och försök inte komma med några egna förslag! NU HAR JAG FÅTT NOG!
En timme senare är vi lugnare – både barnen och jag. Och de är de underbaraste som finns och jag är världens bästa mamma igen! Livet är som en vårdag – den slaskiga snön har smält, blommorna blommar och träden skiftar i grönt. En härlig dag som tyvärr kommer att ta slut! För snart är underverken vuxit upp och jag kommer att sakna de här dagarna när vi kunde bråka och sedan bli sams.
Och det är klart att ingen egentligen vill mig ont. Vi har bara olika sätt att se på världen men vill väl bara leva och arbeta i lugn och harmoni. Så klok han var den mannen och så kloka vi blir när vi klarar av att lösa saker tillsammans.
Vilken tur jag har som fått världens finaste familj och världens bästa jobb!
Knasråttan :)
Nio kapitel skrivna
Här kommer ett snabbt litet inlägg.
Nio kapitel är skrivna -- 54 sidor.
Planen är ca. 35 kapitel och 250 sidor.
Nu kommer två kapitel som är ganska färdigskrivna men som jag ska gå igenom och bearbeta.
Är allstå mitt inne i kapitel 10 då jag är sex år och vi har flyttat till Alvik. Den bästa tiden i min barndom -- skönt att det fanns en sådan. Kanske därför jag inte är helt och hållet knasig...
Knasråttan ;)
Mod, missmod, högmod och tålamod
Är det nu man ska summera livet?
Det gick ju ganska bra för maranatabarnet! Det hade kunnat gå så mycket värre. Alla maranatabarn har det inte gått så bra för. Det smärtar mig att på nära håll se vad maranatabudskapet ställt till med för nära och kära som aldrig slutat grubbla över de religiösa frågor de inte får svar på.
Jag har en man som älskar mig, barn som trots att de just har och snart ska träda in i tonåren tycker att jag är världens bästa mamma. Inte bara har jag fött dessa underverk -- tillsammans med min man har jag lyckats ge dem den uppmärksamhet, kärlek och trygghet jag själv saknade.
Livet har ändå gett mig revanch, men med jämna mellanrum ramlar jag ner i den dåliga självkänslans fallgrop. Lika förvånad blir jag varje gång över att jag har personer i min närhet som hjälper mig upp därifrån. Hur kunde de veta att jag föll? Hur kunde de se mig?
Gjorde helt nyligt en övning med mina kollegor. Första uppgiften var att skriva vad vi uppskattar hos varandra. Och -- ja -- jag blev överraskad och förvånad över vad mina arbetskamrater sa att de uppskattar hos mig; mitt engagemang, min kompetens och att jag alltid är påläst, att jag är lugn och det känns tryggt när jag jobbar, min erfarenhet och att jag tar beslut med eftertanke, min humor och mitt mod. Inte precis som jag tänker om mig själv. Jag som inte ens visste att jag har humor...
Och var går skillnaden mellan mod och dumhet? Varför tycker någon att jag är modig?
Eller är det så att maranatabarnet var tvungen att bli modig för att överleva? Jag vet -- jag tar strid för det jag tror på! Det har väl ingen som jag arbetar med kunnat undgå! Men inte känner jag mig modig när jag gör det.
Jag har fått strida för att ge mina barn ett bra liv -- inte har jag känt mig modig då heller. Missmodig kanske...
Och missmodig känner jag mig ofta. Skulle kanske må bra av lite högmod!? Behöver helt klart öva på mitt tålamod -- jag vet, jag vet...
Närmaste tiden ska ägnas åt detta; att se saker mer långsiktigt och öva på att bli mer tålmodig! Och eventuellt vara modig nog att se mig själv som andra ser mig! Jag är ju ändå snart 50 år!
Knasråttan ;)
