Mod, missmod, högmod och tålamod
Snart 50 år! Ja inte förrän om ett och ett halvt år -- men ändå! Känns rätt så okej; det var värre att fylla 40!
Är det nu man ska summera livet?
Det gick ju ganska bra för maranatabarnet! Det hade kunnat gå så mycket värre. Alla maranatabarn har det inte gått så bra för. Det smärtar mig att på nära håll se vad maranatabudskapet ställt till med för nära och kära som aldrig slutat grubbla över de religiösa frågor de inte får svar på.
Jag har en man som älskar mig, barn som trots att de just har och snart ska träda in i tonåren tycker att jag är världens bästa mamma. Inte bara har jag fött dessa underverk -- tillsammans med min man har jag lyckats ge dem den uppmärksamhet, kärlek och trygghet jag själv saknade.
Livet har ändå gett mig revanch, men med jämna mellanrum ramlar jag ner i den dåliga självkänslans fallgrop. Lika förvånad blir jag varje gång över att jag har personer i min närhet som hjälper mig upp därifrån. Hur kunde de veta att jag föll? Hur kunde de se mig?
Gjorde helt nyligt en övning med mina kollegor. Första uppgiften var att skriva vad vi uppskattar hos varandra. Och -- ja -- jag blev överraskad och förvånad över vad mina arbetskamrater sa att de uppskattar hos mig; mitt engagemang, min kompetens och att jag alltid är påläst, att jag är lugn och det känns tryggt när jag jobbar, min erfarenhet och att jag tar beslut med eftertanke, min humor och mitt mod. Inte precis som jag tänker om mig själv. Jag som inte ens visste att jag har humor...
Och var går skillnaden mellan mod och dumhet? Varför tycker någon att jag är modig?
Eller är det så att maranatabarnet var tvungen att bli modig för att överleva? Jag vet -- jag tar strid för det jag tror på! Det har väl ingen som jag arbetar med kunnat undgå! Men inte känner jag mig modig när jag gör det.
Jag har fått strida för att ge mina barn ett bra liv -- inte har jag känt mig modig då heller. Missmodig kanske...
Och missmodig känner jag mig ofta. Skulle kanske må bra av lite högmod!? Behöver helt klart öva på mitt tålamod -- jag vet, jag vet...
Närmaste tiden ska ägnas åt detta; att se saker mer långsiktigt och öva på att bli mer tålmodig! Och eventuellt vara modig nog att se mig själv som andra ser mig! Jag är ju ändå snart 50 år!
Knasråttan ;)
Är det nu man ska summera livet?
Det gick ju ganska bra för maranatabarnet! Det hade kunnat gå så mycket värre. Alla maranatabarn har det inte gått så bra för. Det smärtar mig att på nära håll se vad maranatabudskapet ställt till med för nära och kära som aldrig slutat grubbla över de religiösa frågor de inte får svar på.
Jag har en man som älskar mig, barn som trots att de just har och snart ska träda in i tonåren tycker att jag är världens bästa mamma. Inte bara har jag fött dessa underverk -- tillsammans med min man har jag lyckats ge dem den uppmärksamhet, kärlek och trygghet jag själv saknade.
Livet har ändå gett mig revanch, men med jämna mellanrum ramlar jag ner i den dåliga självkänslans fallgrop. Lika förvånad blir jag varje gång över att jag har personer i min närhet som hjälper mig upp därifrån. Hur kunde de veta att jag föll? Hur kunde de se mig?
Gjorde helt nyligt en övning med mina kollegor. Första uppgiften var att skriva vad vi uppskattar hos varandra. Och -- ja -- jag blev överraskad och förvånad över vad mina arbetskamrater sa att de uppskattar hos mig; mitt engagemang, min kompetens och att jag alltid är påläst, att jag är lugn och det känns tryggt när jag jobbar, min erfarenhet och att jag tar beslut med eftertanke, min humor och mitt mod. Inte precis som jag tänker om mig själv. Jag som inte ens visste att jag har humor...
Och var går skillnaden mellan mod och dumhet? Varför tycker någon att jag är modig?
Eller är det så att maranatabarnet var tvungen att bli modig för att överleva? Jag vet -- jag tar strid för det jag tror på! Det har väl ingen som jag arbetar med kunnat undgå! Men inte känner jag mig modig när jag gör det.
Jag har fått strida för att ge mina barn ett bra liv -- inte har jag känt mig modig då heller. Missmodig kanske...
Och missmodig känner jag mig ofta. Skulle kanske må bra av lite högmod!? Behöver helt klart öva på mitt tålamod -- jag vet, jag vet...
Närmaste tiden ska ägnas åt detta; att se saker mer långsiktigt och öva på att bli mer tålmodig! Och eventuellt vara modig nog att se mig själv som andra ser mig! Jag är ju ändå snart 50 år!
Knasråttan ;)
Kommentarer
Trackback
