knasrattan

Kommer hem sent från jobbet. Barnen sover i sina sängar, maken sover i soffan. Lägger mer ved i kaminen och sätter mig på golvet framför. TV’n är avslagen och från högtalarna vid taket strömmar behaglig musik.

Lägger armarna om knäna och blundar. Trött i huvudet och borde vilja lägga mig och sova – men vill inte. Känner att jag suttit så här för länge sedan. På parkettgolvet med armarna om knäna och musiken behagligt strömmande från högtalarna.

33 kvadratmeter på Anneforsvägen 7 i Alfta.

Nyinköpt stereorack från Oves Radio och TV i Bollnäs.

Från radion hörs Leif "Smoke Rings" Anderson.

Huvudet är trött men lägenheten behaglig.

TV’n är köpt begagnat i en affär som ligger i en före detta ladugård i Runemo.

Videobandspelaren likaså.

VHS-band är moderna och nästan ingen av mina kompisar har en video.

Det är dyrt att hyra filmer men går man ihop ett helt gäng blir det bara några kronor på en var.

Micke Leijnegard – som ännu heter Johansson – ringer och ber mig spela in en ishockeymatch. Kommer sedan och ser på den tillsammans med Anders ”Ossan” ”Bimpen” Olsson. Ointresserat dricker jag te under tiden de spolar hockeyscener fram och tillbaka.

Själv har jag spelat in ”Nord och Syd” och lika intresserad som jag är av Patrick Swayze är Micke och Ossan av Lesley-Anne Down. Kvällen är sen när de lämnar lägenheten.

--- 

Längst ner i huset bor ett äldre par. De bjuder mig på fika när jag för tredje gången har låst in min nyckel i lägenheten. Med road min hämtar mannen stegen ännu en gång och klättar in på balkongen innan han öppnar balkongdörren som inte går att låsa. Han brukar också se till så min cykel är hel och fin och välsmord. Utan att fråga innan. Jag märker det när jag ska iväg – lyset fungerar helt plötsligt ”Jag såg att det var trasigt” säger han nästa gång vi träffas i trappen.

--- 

Där på parkettgolvet i min egen lägenhet på Anneforsvägen i Alfta sitter jag och lyssnar på musik och vet inte det om livet som jag vet idag.

Men känslan är likadan – där som nu.

Parkettgolv.

Behagligt låg radiomusik.

Trött och borde lägga mig – men vill inte.

Dagen är slut och den har varit rätt bra.

Knasråttan ;)

Är nu inne på mina tidiga skolår. Och kommer då in på begreppet syndakatalogen. Hittar en länk till pingströrelsens tidning Dagen. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=154506 Syndakatalogen verkar vara reviderad – men finns fortfarande!

Jag är så glad att jag inte längre lever i synd! Inte förrän jag sätter mig och skriver om min barndom påminns jag om att den existerat. Det fanns en sång som hette ”Synd och värld farväl för evigt, aldrig ser jag dig igen!” Och jag har huggit de två i stycken, kastat synden i brasan och försöker så gott jag kan, bygga ett liv i denna värld.

Barnen såg på Harry Potter här om dagen – det finns barn i kristna församlingar idag som inte får vare sig läsa böckerna eller se filmerna. Det gör mig ont.

Nej, jag är inte kristen men humanist. Försöker leva mitt liv efter humanisktiska värderingar om människors lika värde och att vi alla har ansvar för att behandla varandra väl.

Kan man verkligen vara kristen och humanist på samma gång?

Knasråttan ;)

Ida är döpt och skötte sig bra. Idas snygga mamma och stiliga pappa skötte sig också bra och Idas storasyster som hjälpte prästen ”bälsigna” vattnet.

Hemma igen efter middag och eld i kaminen hamnade jag med Idas morfar framför TV’n och – tro det eller ej – råkade börja titta på programmet: "En sång om glädje" http://svtplay.se/t/144303/en_sang_om_gladje.

Gäst i programmet var Roland Lundgren och jag kan inte annat än känna sympati för denne man.

Morfar började helt plötsligt tänka på sin hårdrock-image och sa: ”Vad tror du folk skulle säga om de kom in och såg oss sitta och titta på det här?” Men nu vet du i alla fall...
 

Högtidligt som i kyrkan vill jag härmed höja mitt glas och hylla Roland Lundgren och den bortgångne Curt Petersén för deras musikaliska talanger som de livet ut kombinerat med en tro som aldrig dör.

I unga år fick de i Maranata utlopp för både musik och tro och jag måste erkänna – det fanns de som upplevde Maranata som något positivt. Under dessa år i början av 60-talet när elgitarrer var bannlysta ur både Svenska kyrkan och alla frikyrkor var Maranata en ungdomlig, revolterande företeelse som i protest mot de etablerade kyrkorna förde liv med både elgitarrer och applåder.

Ingen förstår idag HUR kontroversiellt det var och Curt & Roland blev lite av idoler för oss som inte fick ha idoler.

Och tycka vad man vill men jag kan inte annat än beundra deras hängivenhet och uthållighet och hur de lyckades göra musikalisk karriär, ägna livet åt det de tyckte om att göra – men ändå behålla sin tro.

Säger jag som inte har någon tro och som gärna vill bli beundrad för att jag lyckats bli av med den!

Hatten av för Roland – denna goda och vänliga människa – och Curt – som finns i sin himmel och som jag hyllar genom att lägga in denna länk: http://www.youtube.com/watch?v=q6MlPnR6P1k.

Nej, jag har inte blivit religiös även om jag varit i kyrkan idag och kommer inte som Fan - bli religiös när jag blir gammal! Men är det söndag så är det... 

Knasråttan ;)

Lilla Ida döps i morgon. I dopklänning sydd till morbror Kevin av världsbästa gammel-låtsasfarmor Anita. Med de blå banden utbytta till rosa av Idas låtsasmormor -- som ju är jag!

Den 8 september skrev jag ”Om att ge upp!” men att det kan vara en befriande känsla och att:

Jag kommer att fortsätta göra det som jag tycker är roligt att göra och förväntansfullt ge mig in i nya äventyr – för att det är vad jag vill.
Jag kommer att fortsätta önska att jag hade fler vänner och att jag hade vänner som bjöd in mig till en bokklubb men också vara glad över de vänner jag har och de som jag träffar alldeles för sällan men tycker mycket om.
Och jag kommer fortsätta skriva om min bakgrund – fast den är helt fel - men jag kommer ändå att vara stolt över dem som gjort mig till den jag är.

OCH NU HAR DET HÄNT! Bokklubben! Min önskan har gått i uppfyllelse för att någon annan som burit på samma önskan mitt i ett litet sällskap ställde frågan; ÄR DET NÅN SOM VILL VARA MED I EN BOKCIRKEL!

Turligt nog och förmodligen av lite olika anledningar ville alla vara med. Så nu är jag en av fem medlemmar i en ännu namnlös bokcirkel bestående av kvinnor med barn (ja barnen är ju inte med) från bebisar till en bra bit över 20-årsåldern. Finfina kvinnor – och så jag!

En gång i månaden ska vi träffas och diskutera en bok, äta lagom gott, lite vin ibland och bara ha det jättetrevligt! Längtar..!

Men igår var det tjejmiddag som gällde fast på det lite manliga stället  http://www.allstarbar.se/Default.aspx?CMSLanguageID=1&ArticleID=92. Gott var det i alla fall och trevligt sällskap! 

Knasråttan ;)

http://www.expert.se/Product/Product.aspx?id=4985497

Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet – dessa tre och störst av dem är meningsfullheten!

Har under veckan arbetat med att i skrift forumlera min arbetsplats arbetsmetoder som bygger på ett salutogent/lösningsfokuserat förhållningssätt.

Jag har nästan på ett religiöst sätt anammat den salutogena modellen och har för snart ett år sedan träffat – och till och med suttit och fikat med – min salutogena idol/guru Stefan Hult som driver Salutogenbyrån i Lund och finns på http://www.salutogenes.com/hem.html. Inser att det kan verka lite mossigt men jag är bara helt tagen av den teoretiska modellen och så fascinerad över den forskning i Aaron Antonovskys fotspår som bedrivits här i Sverige! 

Och så slog det mig idag när jag satt på kontoret och skrev att dessa tre ord som styr KASAM påminner mig om tro, hopp och kärlek – dessa tre och störst av dem är kärleken. Tre komponenter som är förenade och påverkar varandra. Som treenigheten – den helige ande, Jesus (sonen) och Gud (fadern) och störst av dem är väl fadern om jag inte minns fel.

Dottern hade bibelkunskap i läxa och jag som vuxit upp med denna kunskap insåg att nu när jag inte längre måste känna till vad står där så har jag glömt. Ville imponera på dottern men mindes helt fel. Men fråga mig om salutogena individ- eller omgivande faktorer och jag kan hålla ett helt långt föredrag! Vilket min stackars kollega fick erfara i eftermiddag innan jag gick hem då han fick lyssna på mitt engagemang över att man i så många situationer i vårt arbete kan ställs sig frågan utifrån denna treenighet; är detta begripligt, hanterbart och meningsfullt – för klienten eller för mig? Om inte (och här kommer den fantastiska lösningsfokuseringen in) fråga dig – vad kan vi göra på ett annat sätt? Som en magisk formel som kan användas nästan var som helst i vilken situation som helst!

Begriper du? Kan du hantera detta? Känns det här meningsfullt? Eller ska vi göra något annat nu? Som att gå och ta lite fruktsallad med grädde? 

Knasråttan ;

Vintervitt ute och 15 minusgrader när jag vaknade i morse. Luftvärmepumpen fungerar bra men det var ändå skönt att göra upp en brasa.

Morgontrötta barn -- jobbigt att går upp tidigt efter att ha haft en veckas skollov. Ena tonåringen fick ett utbrott eftersom mamma tvingade henne ta på sig långkalsonger och smällde dörren efter sig utan att ge mamma den vanliga kramen -- sa inte ens "Hej då!". Det är hårt att vara tonårsmamma... Älskar dig lillgumman!

Börjar jobba 12.00 idag och har satt mig för att skriva på boken. Har inte skrivit på två veckor. Det fungerar inte så bra att skriva när barnen har lov men jag har hunnit åka upp till mor i Moskosel och hjälpt henne tapetsera köket (min man och bror gjorde väl mesta jobbet), varit med sonen och en brorson till Piteå Äventyrsbad, till frisören med en dotter på tisdag morgon och den andra fredag morgon. Träffat finaste Sofia en förmiddag på Waynes, jobbat en och en halv dag. Fixat tanden hos tandläkaren och ätit god middag hos kusinen på fredag kväll. Förutom det har jag svarat på en annons på Blocket och köpt en fin MIO-möbel -- tv-bänk med tillhörande vitrinskåp. Ett riktigt fynd för 1000 kr. Har städat och gått på stan och avslutade veckan med att hjälpa den i morse arga tonåringen göra middag och baka muffins som hon fått i läxa att göra. Tog seda en promenad med den andra dottern till stallet där det finns en ponny hon är medryttare tilloch som hon sköter två dagar i veckan.

Men nu måste jag skriva innan jag tar reda på disken och åker och jobbar!

Bild som den fotograferande dottern tog igår på lillebror och hunden.



Knasråttan ;)

Tandläkarbesök tidigt i morse. En kindtand uppe på vänster sida tappade två bitar när jag för ett par veckor sedan satt och åt lunch på Medlefors folkhögskola tillsammans med andra SKTF-ombud. Bara så där – utan att jag hade tuggat på något hårt.

Tanden är lagad på amalgam-erans tid och påminner mig om min bristfälliga barndom. ”Lagningen är djup” upplyste tandläkare Anna mig om – på renaste skånska.

Senast jag hade hål i en tand var samma år jag fyllde 40 – och då var det bara ett litet. Jag skulle kunna upplysa Anna om att alla andra lagningar är gjorda innan min 13-årsdag. Och lagningarna är många. Svart amalgam sitter där de sitter på kindtänder både upp och nere och på höger och vänster sida. Barn brukar sällan säga till sina föräldrar: ”Nu går jag och borstar tänderna för jag vill inte ha hål i mina tänder!” Det är föräldrar som brukar säga det till sina barn och själv har jag inpräntat det i mina som ännu inte haft ett enda hål trots att den yngste snart fyller 12.

Det är en av de frågor jag inte vill ha svar på; det är ändå för sent. Varför ansåg inte mina föräldrar att det var viktigt att borsta tänderna? Varför tyckte de att det räckte att borsta på morgonen när vi skulle till skolan och att det inte var någon fara att hoppa över tandborstning när vi var lediga? Hur kunde jag ha mina första hål redan när jag var i fyraårsåldern?

Jag minns så väl den gången när jag gick i sjätte klass och var kallad till tandläkaren i Bureå och lagade dessa sista hål (förutom detta enda när jag var 40). Då insåg jag att tänderna var mitt ansvar och jag bestämde mig för att från och med denna stund borsta tänderna dagligen morgon och kväll för jag ville aldrig mer ha något hål. Men varför tog inte mina föräldrar det ansvaret tidigare?

Så här i vuxen ålder upplever jag det som en del i den bristande omsorgen och en del av min känsla av att inte vara värd tillräckligt mycket. Men jag kan inte låta bli att undra; var det på grund av att de inte hann med alla tio barn? Eller var det för att de trodde att Jesus skulle komma när som helst och att det då var onödigt att spilla tid på att hålla tänderna rena? Eller var det på grund av att det ansågs fåfängt att hålla sig ren och fin och fräsch?

Vilken än anledningen var så har jag i vuxen ålder fått betala dyrt för den. Inte bara på grund av tandbitar som lossnat och kostsam rotfyllning. Den bristande tandhygienen orsakade naturligtvis dålig andedräkt men de upprepade tandköttsinflammationerna lämnade efter sig tandfickor som lett till att jag nästan maniskt sköter mina tänder. Lite ledsen blir jag när andra påpekar att jag borstar tänderna i tjugo minuter och får det att låta som något onormalt. För hade jag haft en normal uppväxt skulle jag inte behöva ägna tandborstning, tandtråd och tandsköljning denna tid.

Men nu är tanden hel och fin igen och lagad med vitaste plastfyllning! Tack skånska Anna för att du fixade min tand idag!

Knasråttan ;)

Som en äkta Nilsson går jag mina egna vägar, är envis – på gränsen till vad som är hälsosamt för mig själv – söker rättvisan, ställer mig rakryggad och gör mig obekväm där de flesta smidigt böjer sig för vinden, har ärvt den kreativa, konstnärliga ådran och är energisk i överkant.

Ibland uppfattas jag som blyg och tillbakadragen – ibland uppfattas jag som tuff och oböjlig. Själv är jag övertygad om att jag är en social katastrof. Min ständiga kreativitet kan skapa nyfikenhet men sällan stannar någon kvar i mitt sällskap. Ibland tar kreativiteten överhand och den tid jag borde ägna åt vänskap, tas upp av mina aldrig sinande projekt.

De vänner som finns kvar är de som kan säga till mig att det inte spelar någon roll hur länge sedan det är vi träffades – vi tar vid där vi var senast och det känns som om det var igår.

Kanske uppfattas jag som självupptagen – kanske är jag det. Den inre motorn kräver sitt bränsle och den energi som finns kvar går till det vardagliga livet och de som betyder allra mest och inte kan prioriteras bort.

Det är det jag är – Algot Ossian och Anny Helena Nilssons barnbarn. Och jag är stolt över att vara det. Stolt över att jag ärvt ”Nilssons-rösten” som kan höjas till lagom nivå och uttalas med tydlighet och bestämdhet när så behövs så att ingen undgår att förstå att det faktiskt är så här jag menar och jag tror på det jag säger! Rak i ryggen och med en röst som har hämtats från magen!

Ibland – ganska ofta – undrar jag varför jag inte är som andra men då är det så befriande skönt att träffa andra Nilssöner som också ärvt från Algot Ossian och Anny Helena Nilsson samma egenskaper, i olika valörer. Det är en av de få gånger i livet jag känner mig hemma. Känner att det är okej att vara som jag är. Vet att de också är det jag är och bär på samma arv som jag bär. Känner samhörighet och äkta släktskap. Och jag förstår precis varför Ossian var så fördärvat tjurig och aldrig kunde ge sig och hur han kunde offra mycket men aldrig sin övertygelse om vad som är rätt och rättvist.

En bild tagen i början av 1940-talet på familjen Nilsson. Farfar Ossian längst till vänster och farmor Anny längst till höger. De två äldsta systrarna fattas.

Knasråttan ;)