knasrattan

Ida är döpt och skötte sig bra. Idas snygga mamma och stiliga pappa skötte sig också bra och Idas storasyster som hjälpte prästen ”bälsigna” vattnet.

Hemma igen efter middag och eld i kaminen hamnade jag med Idas morfar framför TV’n och – tro det eller ej – råkade börja titta på programmet: "En sång om glädje" http://svtplay.se/t/144303/en_sang_om_gladje.

Gäst i programmet var Roland Lundgren och jag kan inte annat än känna sympati för denne man.

Morfar började helt plötsligt tänka på sin hårdrock-image och sa: ”Vad tror du folk skulle säga om de kom in och såg oss sitta och titta på det här?” Men nu vet du i alla fall...
 

Högtidligt som i kyrkan vill jag härmed höja mitt glas och hylla Roland Lundgren och den bortgångne Curt Petersén för deras musikaliska talanger som de livet ut kombinerat med en tro som aldrig dör.

I unga år fick de i Maranata utlopp för både musik och tro och jag måste erkänna – det fanns de som upplevde Maranata som något positivt. Under dessa år i början av 60-talet när elgitarrer var bannlysta ur både Svenska kyrkan och alla frikyrkor var Maranata en ungdomlig, revolterande företeelse som i protest mot de etablerade kyrkorna förde liv med både elgitarrer och applåder.

Ingen förstår idag HUR kontroversiellt det var och Curt & Roland blev lite av idoler för oss som inte fick ha idoler.

Och tycka vad man vill men jag kan inte annat än beundra deras hängivenhet och uthållighet och hur de lyckades göra musikalisk karriär, ägna livet åt det de tyckte om att göra – men ändå behålla sin tro.

Säger jag som inte har någon tro och som gärna vill bli beundrad för att jag lyckats bli av med den!

Hatten av för Roland – denna goda och vänliga människa – och Curt – som finns i sin himmel och som jag hyllar genom att lägga in denna länk: http://www.youtube.com/watch?v=q6MlPnR6P1k.

Nej, jag har inte blivit religiös även om jag varit i kyrkan idag och kommer inte som Fan - bli religiös när jag blir gammal! Men är det söndag så är det... 

Knasråttan ;)