knasrattan

Farfar var kommunist! Han satt några år med i kommunfullmäktige i Gammelstad, Luleå. Sedan kom förkrigstiden och med den häxjakten på kommunister – eftersom de ansågs vara presumtiva landsförrädare och en allvarlig risk mot rikets säkerhet. Alla riksdagspartier gick samman för att gemensamt se till så att kommunister med kommunala förtroendeuppdrag, förlorade dem. På så vis blev farfar mot sin vilja ersatt av den socialdemokratiske Johansson.

 

Att vara kommunist var bland det värsta man kunde tänka sig – det var till och med försvarbart att som lärare diskriminera och ge öknamn till min far och hans syskon eller hellre hälla ut färsk mjölk i snön är låta farmor köpa mjölken för att ge sina barn. Den historien är en del av min kommande bok. Men idag är Vänsterpartiet rumsrent och till och med lite gulligt. Ohly fäller klumpiga uttalanden om bröstpumpar – men värre än så är han inte.

 

Jag avskyr verkligen Sverigedemokraternas politiska åsikter. Mina åsikter är närmare Vänstern än något alliansparti – men ändå – jag kan inte låta bli att se likheter mellan häxjakten på kommunister före, under och efter andra världskriget och det massiva hatet mot SD idag.

 

Farfar sa en gång att om man tar ett snöre och en ände är vänstern – den andre änden är högern – och sedan binder ihop snöret så kommer vänstern och högern nära varandra. Var det detta han menade?

 

Låt det goda kasta ljus över det onda i stället för att försöka bekämpa ondskan med mörker.

 

 

 

Knasråttan ;)

 

 

Det finns kunskap som kunskap för med sig som man inte räknade med när man sökte efter den. I mitt förra yrke var status något helt annat än i den värld som min universitetsutbildning öppnade.

 

Den inre drivkraften att komma vidare i livet och söka mer kunskap, har lett mig till ett ständigt klättrande – framåt till nästa steg. Som att vandra upp mot en fjälltopp – steg efter steg – har jag tagit mig längre och längre upp och varit fast besluten att nå mitt mål. Men när jag närmade mig målet såg jag hinder jag inte sett när jag befann mig längre ner.

 

Där fanns pass som hette resa till rätta resmål, köpa de rätta sakerna, bära de rätta kläderna, göra de rätta sakerna, säga de rätta sakerna, ha den rätta bakgrunden och umgås med de rätta personerna.

 

 
Som ett stort mörkt orosmoln närmar sig dessutom kvinnans åldrande – oundvikligt – och utgör ett hinder för mig att ta mig till mitt mål.

När jag sitter och lyssnar till personer jag känner, som jag inte skulle känna om jag inte haft min utbildning – men som aldrig skulle tänka sig att umgås med en sådan som mig som inte tagit mig igenom de svåra passen; att resa till de rätta resmålen, köpa de rätta sakerna, bära de rätta kläderna, göra de rätta sakerna, säga de rätta sakerna, ha den rätta bakgrunden och umgås med de rätta personerna… När jag sitter och hör dem tala om att de känner till rätt saker, varit på rätt ställen och köpt det som det förväntas att de ska köpa, så inser jag att personen som sitter framför mig inte gör något annat än jagar status för statusens egen skull. Och jag inser att jakten på status egentligen är jakten efter sitt eget värde.

 

Man duger som man är för att man har vandrat genom passen som måste vandras för att få statusen som tillåter att man tar sig mot målet. Och målet var något helt annat än vad jag trodde – målet var det egna värdet.

 

Insikten om detta får mig att vackla – är det värt mödan att fortsätta vandra och klättra upp för fjället, om målet är känslan av att vara något värd?

 

Som den dagen förra hösten när jag med min man och två goda vänner tagit mig upp för Syterfjället men på god väg mot toppen, hindrades av oväder att fortsätta. Var det värt att riskera hälsan för att nå toppen eller skulle vi vända och känna oss nöjda med att vi kommit så långt vi kommit och fått njuta av utsikten på väg upp? Vi vände med ett litet sting av missnöje av att inte ha bestigit toppen men ändå nöjda och glada över att vi kommit så långt.

 

Och jag inser att det kanske är för sent att nå det mål jag strävat mot. Det kvinnliga åldrandets ovädersmoln har lagt sig som dimma omkring mig. Min bakgrund går inte att ända på och jag kommer aldrig att umgås med dem som kan förhöja min status – för det kommer aldrig att vara status för dem att umgås med mig. Vår lilla stad är en ankdamm och jag är den fula ankungen – som inte ens blivit en svan.

 

Det här är en text som handlar om att ge upp, att förlora tron och drivkraften på att ha tillräcklig kraft för att ta sig mot målet. Att inse sina egna begränsningar och vad som inte går att ändra på. Men det är också en text om att ta vara på det som är livet och att känna sig nöjd med att ha nått dit man når.

 

Jag kanske inte duger – men jag är den jag är och tänker tro på mitt lika värde oavsett om jag tar mig upp på toppen eller inte. Och jag lovar att hädanefter se på min omgivning på ett annat sätt och värdera utifrån det som finns på insidan och inte utifrån jagandet efter status.

 

Det här är också en text om befrielse. Frihet och befrielse från statusjakt. Så här ser jag ut och jag gör det som faller mig in.
Jag tänker resa när jag har råd och resa dit jag vill.
Jag tänker köpa det jag kan betala och som jag själv tycker om.
Jag kommer att fortsätta se till så mina barn får de kläder de vill ha och behöver innan jag själv köper mina. Jag kommer att fortsätta köpa mina kläder där det är billigt och våndas i provrummet men glädjas åt när jag hittar något jag tycker om.
Jag kommer att fortsätta göra det som jag tycker är roligt att göra och förväntansfullt ge mig in i nya äventyr – för att det är vad jag vill.
Jag kommer att fortsätta önska att jag hade fler vänner och att jag hade vänner som bjöd in mig till en bokklubb men också vara glad över de vänner jag har och de som jag träffar alldeles för sällan men tycker mycket om.
Och jag kommer fortsätta skriva om min bakgrund – fast den är helt fel - men jag kommer ändå att vara stolt över dem som gjort mig till den jag är.

 

 

 

Knasråttan ;)

Jobbat i helgen och ledig idag – så nu fortsätter skrivandet.

 

Igår var jag på barndop i Katolska kyrkan här i Skellefteå. En gång tidigare har jag varit på en mässa i en katolsk kyrka – under en tågluff träffade jag och min resekamrat två italienare i Venedig och gick in för att värma oss i Basilica di San Marco - en katedral vid Piazza San Marco. Kadedralen var stor och vi kröp in och satte i något som såg ut som bänkar inbygga i väggen och hoppades att ingen skulle köra ut oss. Längst fram i kyrkan pågick en mässa men vi betraktade den bara på långt håll utan att förstå vad de egentligen höll på med.

 

Men nu har jag alltså på nära håll fått uppleva en mässa – och det som drabbade mig mest var den rikliga användningen av rökelse. Det kändes som om lukten av rökelsen satt i resten av dagen och om det är meningen att rökelsen ska rena – så blev jag väldigt ren.

 

Under mässan var jag mest rädd för att göra något som skulle uppfattas som respektlöst, eftersom jag inte känner till kyrkans ritualer och inte vet hur man som besökare förväntas uppföra sig. Dessutom hade jag fått i uppgift att agera fotograf och kände pressen att utföra mitt uppdrag så att uppdragsgivaren skulle bli nöjd. Vid ett tillfälle råkade jag krocka med en av männen i processionen – jag ställde mig i gången och skulle fotografera och inte visste jag att han skulle gå där precis då. Pinsamt var det och säkert rodnade jag. Det kändes som om jag hade gjort ett riktigt klavertramp.

 

När jag satt där började jag jämföra mässan med barndomens maranatamöten. Olika men ändå lika. I mässan var allt noga planerat medan maranatamötena var allt annat än planerade. Ändå tillhör de samma världar – båda har skapat sig en kultur som bygger på ett odiskutabelt accepterande av Guds auktoritet. Båda kör på med sina vanor och riter trots att de känns obegripliga för en utomstående. Och nattvarden firas – men lite olika. Högtidligheten är densamma.

 

Det min uppväxt lärt mig är i alla fall att visa respekt för människors olika tro och respekt för att det är så här de vill manifestera sin tro. Även om jag tillhör dem som inte tror ser jag värdet i de gamla traditionerna och att de kan ge människor i utsatta situationer en trygghet.

Nu ska jag fortsätta skriva om ett maranatamöte år 1966 i Kärrsjö.  

 

 

Knasråttan ;)

Få se om du förstår det här: det som var kapitel 6 igår är kapitel 8 idag. Det fanns ett par nästan färdiga kapitel som skulle in däremellan. Man ska inte ha för bråttom...

Så nu håller jag på att fila på kapitel 6 som behöver piffas till och när det är klart fortsätter jag på kapitel 8 (som igår var kapitel 6) och fortsätter därifrån.

Annars då? Plockat svamp med maken idag. Vi har båda varit lediga och höstsolen var svår att motstå. Svampen är rensad och stekt men det är bara jag som äter.

Och nu är sonen på kalas och tonårstjejerna på disco. Så vi umgås igen - mannen ser på Diggiloo och jag sitter här och skriver. Vore rätt så gott med ett glas vitt...

Förresten; grattis storebror som fyller år idag!



Knasråttan ;)

Här går det undan och jag har avverkat kapitel 4 och 5 och är nu inne på kapitel 6.

I mitt skirvande måste jag göra en hel del resarch - vilket är på gott och ont. Satt igår och tittade på ett TV-program som sändes i juni 1963 - när mina föräldrar just gått med i rörelsen. Internet är ju fantastiskt och för några år sedan fick jag beställa programmet på biblioteket och sitta ensam i en visningssal för att få se det. Men nu kan vem som helst se det bara man har en dator.

Nu var ju inte jag eller min familj med på TV-inspelningen men när jag tittar på inspelningen så minns jag... det var så där det lät... det var så där mötena var. Långa, rytmisk musik, eufori och jag blir till att börja med glad när jag lyssnar. Men ganska snart får jag en obehaglig känsla - vad var det vi barn utsattes för? Och jag minns de långa mötena och ångesten för att inte få följa med till himlen. Ångesten för att Jesus när som helst skulle komma och jag blev lämnad kvar!

Om du vill kan du gå in på denna länk så får du se var jag kommer ifrån och vad som var min barndoms melodi: http://www.youtube.com/watch?v=KWwY6nW-G2I

Tungotalet av den unga kvinnan i hatt i del 3 av 5, är ju oslagbar. Jag både känner rysningar av obehag och tycker synd om henne för att hon så fångats av denna rörelse - men förmodligen var hon väl med i någon pingstkyrka innan där det egentligen gick till på samma sätt - utan moderna attribut som elgitarrer.



Knasråttan ;)