Likheter mellan katolsk mässa och maranatamöte
Jobbat i helgen och ledig idag – så nu fortsätter skrivandet.
Igår var jag på barndop i Katolska kyrkan här i Skellefteå. En gång tidigare har jag varit på en mässa i en katolsk kyrka – under en tågluff träffade jag och min resekamrat två italienare i Venedig och gick in för att värma oss i Basilica di San Marco - en katedral vid Piazza San Marco. Kadedralen var stor och vi kröp in och satte i något som såg ut som bänkar inbygga i väggen och hoppades att ingen skulle köra ut oss. Längst fram i kyrkan pågick en mässa men vi betraktade den bara på långt håll utan att förstå vad de egentligen höll på med.
Men nu har jag alltså på nära håll fått uppleva en mässa – och det som drabbade mig mest var den rikliga användningen av rökelse. Det kändes som om lukten av rökelsen satt i resten av dagen och om det är meningen att rökelsen ska rena – så blev jag väldigt ren.
Under mässan var jag mest rädd för att göra något som skulle uppfattas som respektlöst, eftersom jag inte känner till kyrkans ritualer och inte vet hur man som besökare förväntas uppföra sig. Dessutom hade jag fått i uppgift att agera fotograf och kände pressen att utföra mitt uppdrag så att uppdragsgivaren skulle bli nöjd. Vid ett tillfälle råkade jag krocka med en av männen i processionen – jag ställde mig i gången och skulle fotografera och inte visste jag att han skulle gå där precis då. Pinsamt var det och säkert rodnade jag. Det kändes som om jag hade gjort ett riktigt klavertramp.
När jag satt där började jag jämföra mässan med barndomens maranatamöten. Olika men ändå lika. I mässan var allt noga planerat medan maranatamötena var allt annat än planerade. Ändå tillhör de samma världar – båda har skapat sig en kultur som bygger på ett odiskutabelt accepterande av Guds auktoritet. Båda kör på med sina vanor och riter trots att de känns obegripliga för en utomstående. Och nattvarden firas – men lite olika. Högtidligheten är densamma.
Det min uppväxt lärt mig är i alla fall att visa respekt för människors olika tro och respekt för att det är så här de vill manifestera sin tro. Även om jag tillhör dem som inte tror ser jag värdet i de gamla traditionerna och att de kan ge människor i utsatta situationer en trygghet.
Nu ska jag fortsätta skriva om ett maranatamöte år 1966 i Kärrsjö.
Knasråttan ;)
