Kapitel efter kapitel... och Maranatamöte i Viktoriasalen.
Här går det undan och jag har avverkat kapitel 4 och 5 och är nu inne på kapitel 6.
I mitt skirvande måste jag göra en hel del resarch - vilket är på gott och ont. Satt igår och tittade på ett TV-program som sändes i juni 1963 - när mina föräldrar just gått med i rörelsen. Internet är ju fantastiskt och för några år sedan fick jag beställa programmet på biblioteket och sitta ensam i en visningssal för att få se det. Men nu kan vem som helst se det bara man har en dator.
Nu var ju inte jag eller min familj med på TV-inspelningen men när jag tittar på inspelningen så minns jag... det var så där det lät... det var så där mötena var. Långa, rytmisk musik, eufori och jag blir till att börja med glad när jag lyssnar. Men ganska snart får jag en obehaglig känsla - vad var det vi barn utsattes för? Och jag minns de långa mötena och ångesten för att inte få följa med till himlen. Ångesten för att Jesus när som helst skulle komma och jag blev lämnad kvar!
Om du vill kan du gå in på denna länk så får du se var jag kommer ifrån och vad som var min barndoms melodi: http://www.youtube.com/watch?v=KWwY6nW-G2I
Tungotalet av den unga kvinnan i hatt i del 3 av 5, är ju oslagbar. Jag både känner rysningar av obehag och tycker synd om henne för att hon så fångats av denna rörelse - men förmodligen var hon väl med i någon pingstkyrka innan där det egentligen gick till på samma sätt - utan moderna attribut som elgitarrer.
Knasråttan ;)
I mitt skirvande måste jag göra en hel del resarch - vilket är på gott och ont. Satt igår och tittade på ett TV-program som sändes i juni 1963 - när mina föräldrar just gått med i rörelsen. Internet är ju fantastiskt och för några år sedan fick jag beställa programmet på biblioteket och sitta ensam i en visningssal för att få se det. Men nu kan vem som helst se det bara man har en dator.
Nu var ju inte jag eller min familj med på TV-inspelningen men när jag tittar på inspelningen så minns jag... det var så där det lät... det var så där mötena var. Långa, rytmisk musik, eufori och jag blir till att börja med glad när jag lyssnar. Men ganska snart får jag en obehaglig känsla - vad var det vi barn utsattes för? Och jag minns de långa mötena och ångesten för att inte få följa med till himlen. Ångesten för att Jesus när som helst skulle komma och jag blev lämnad kvar!
Om du vill kan du gå in på denna länk så får du se var jag kommer ifrån och vad som var min barndoms melodi: http://www.youtube.com/watch?v=KWwY6nW-G2I
Tungotalet av den unga kvinnan i hatt i del 3 av 5, är ju oslagbar. Jag både känner rysningar av obehag och tycker synd om henne för att hon så fångats av denna rörelse - men förmodligen var hon väl med i någon pingstkyrka innan där det egentligen gick till på samma sätt - utan moderna attribut som elgitarrer.
Knasråttan ;)
Kommentarer
Postat av: Åke
Minns som du ångesten och rädslan av att bli lämnad kvar och hamna i helvete samtidigt som alla andra syskon och föräldrar for till himlen.
Jag som vågade att protestera och var "bråkig" riskerade att hamna i helvetet.
Tror att detta har satt djupa spår hos oss.
Med tiden förstod man att det var något som inte stämde. Minns också den massiva tron på den rätta tron av de vuxna. När man protesterade blev de arga.
Det är enligt min åsikt alltid övergrepp när man mer eller mindre tvingar barn till att tro på något. Oavsett vad det nu är.
Religion är inte att leka med.
Fortsätt att skriva.
Trackback
