knasrattan

Mina små barn, mina bebisar – eller tonåringar som de ju faktiskt är. Fast det får man inte säga. Tonåringarna tror att de är vanliga människor och även om de vore det så är tonårsföräldrar inga vanliga människor. Inte den här tonårsmamman i alla fall.

Tänker på alla faror som lurar runt hörnet:

Nya kompisar

Internet

Killar

Rökning (killar lär ni väl inte komma ifrån men BÖRJA INTE RÖKA!)

Alkohol (ni vet vad som gäller – det är 18 år och inte en dag innan men låt helst bli sen också, tills ni blir riktigt vuxna!)

Droger – på stan, på nätet – det finns överallt!

Och tjejer – som tror att det är helt okej att bete sig hur som helst mot dem de inte gillar!

Och killar – ni vet väl att de kan smitta med allt möjligt som AIDS och herpes och bebisar och hjärtesorg..?!

Vad har jag glömt? Brist på självförtroende och tro på sig själv...

Eller tro på att man är odödlig... Vad är farligast..?
 

Och så minns jag när jag själv var lika gammal. Hittar ett klassfoto från sjunde klass. Åter igen en ny klass för mig.

Tre år på Alviks folkskola,

ett år på Ringelskolan i Arvidsjaur,

två år på Bureå Centralskola

och högstadiet på Bergviksskolan i Luleå.

Den ende jag eventuellt träffat tidigare var Jonas som sitter längst ut på ena sidan av bänken och längst ut på andra sitter jag. Vi föddes samma dag på samma BB.

Minns när jag då och då under min barndom åkte hiss upp till Luleå BB och tittade på någon lillebror som nyss kommit till världen. Bakom en glasruta – i sjukhusets bebissängar – låg bebisar på rad och en sköterska visade vilken som var min nyaste lillebror.  Så jag antar att Jonas och jag låg där i sommarvärmen i var sin säng bakom glasrutan och skrek och väntade på att få komma till våra mammor för att ammas.

Där sitter jag på kanten och – med undantag av Jonas – känner jag egentligen ingen i min klass och ska aldrig lära känna någon heller. Jag känner Helena i klassen bredvid – våra pappor är båda typografer på Luleå Alltryck och på loven jobbar Helena och jag där.

Jag har jeans men har alldeles nyss fått börja ha dem. Vet att jag borde ha kjol som en kvinna men vill bara vara som alla andra. Lider varje morgon jag går till skolan, lider mest på söndag kväll. Vet inte om jag är eller om jag inte är. Vet inte alls egentligen vad jag är. Bara att jag vägrar vittna om Jesus i skolan och inte vill att någon ska veta att jag är ett maranatabarn.

Vill vara som alla andra, vill vara tonåring.

Som mina småbebisar nu är.

Tonårstvillingarna mina.

Sötaste, finaste, vackraste, underbaraste.

Vill att ni ska få vara vanliga tonåringar som jag inte fick vara!

Men jag är ju så rädd om er!

Herregud, jag vet inte hur jag ska klara av det här!

Mina små barn, mina bebisar – eller tonåringar som ni ju faktiskt är…

Oron som gör sig påmind är rätt besvärlig och kommer aldrig i rätt tid

Jag vill inte medge känslan som finns där

Vill inte kännas vid vad oron är

Känner istället irritation

Över allt och över inget

Över ostädade badrum

Hockeyidioter

Hundbajs på gården

Resor jag inte har råd med

Och annat jag inte kan köpa

Städar badrum

Förlåter hockeytabbar

Plockar upp hundbajset som tinat fram på gården

Och planerar en billigare resa

Köper något jag har råd med

Men oron

Irritationen

Ångesten finns kvar

Vill veta att jag finns

Vill veta att jag syns

Vill veta att jag duger

Vill känna mig bekräftad

I tystnaden blir jag aldrig något annat än ett utfryst, söndertrasat och övergivet maranatabarn

Se mig, prata med mig, bekräfta mig så jag vet att jag finns till

Så jag vet att jag syns och att jag duger

Så orkar jag en stund igen

Och känner mig lycklig för ett tag

För att någon sett mig och för att någon fått mig att känna att jag är värd lika mycket som andra

Knasråttan ;)

Längst in i förrådet - som det snart är dags för att vårstäda igen - står de troget kvar och väntar. Påminner om en tid då dagarna ägnades åt skisser, avstånd, perspektiv, blanda färger, tvätta penslar i diskmedel, hitta motiv, torrnålsgravyr, etsning, vilken gräng som passar bäst till just den här akvarellen, billigt papper att öva på, dyr med bomull för det man önskar ska bli ett bra resultat, tusch, akryl, olja, gouache, kolteckningar, hållare till kolet, suddmaskin för att få rätt effekt, fingrar att måla med, blåsa med sugrör, sand att måla in i tavlan, skrot från soptippen att göra ett konstverk av och det mest tröttsamma man då kunde ägna sig åt - kroki.





Jag lyfter på locket till målarlådan och doften som slår emot mig är full av minnen. Jag vill, jag vill så gärna dra fram stativet men vet inte var jag ska ställa det. Vill så gärna sitta och titta på den tomma duken för att sedan börja skissa med kolpennan. Vill blanda färger och kan mycket väl tänka mig att byta oljefärgerna, linoljan och terpentinet mot akryl. Men doften är inte samma.









Men när?
Det finns inte plats.
Det finns inte tid.
Men det finns en längtan...





Knasråttan ;)

Hela karusellen runt elitseriens slutspel och kampen mellan två hockeylag att ta sig vidare mot final, har fått mig att fundera över min egen identitet.

Jag föddes en varm julidag vid randen av Lule älv. En bit uppströms låg mitt första barndomshem; en skola med ansiktet vänt mot älven och blicken över vattnet mot Gammelstad kyrkotorn, byggt på 1400-talet.

Ända sedan tonåren har Skellefteå AIK varit det lag jag hållit på. Då tog sig AIK till slutspel men det var långt innan Luleå hade ett lag i elitserien. Kan man separera ett lag från den stad den kommer ifrån? Kanske inte.

Luleå har ett förflutet som industristad där militärer, järnmalm, timmerflottning och lastfartyg och mycket annat har passerat. Märkt av en historia med stora motsättningar mellan blåaste borgerlighet och rödaste arbetarklass. Det är ingen slump att det som räknas som det största politiska attentatet i vårt land, inträffat i Luleå. I min högstadieklass fanns elever vars föräldrar var engagerade moderater och kommunister och emellanåt gick diskussionerna högt i klassrummet.

Skellefteå är förvisso också en industristad uppvuxen kring Skellefte älv. Märkt av sin historia som ett samhälle byggt kring kyrkans makt. Ett samhälle som fungerat bra på grund av att man lärt sig inte sticka ut för mycket, lärt sig hålla ihop, lärt sig vara lagom. Idag är kyrkans makt inte stor men det som samlar skelleftebor är idrotten och främst ishockeylaget. Templet är ishallen på berget där man istället för att tillbe Gud, tillber hockeylaget. Hela samhället samlas kring att heja fram sitt lag och det är det som är så fascinerande med ishockeyn i den här staden.

Min bild är att i Luleå hyllas de individuella prestationerna; det är din plikt att stå upp för dig själv och att alltid göra ditt bästa – men tro inte att du är något för det. Slåss för dig själv och det du tror på för ingen annan kommer att göra det åt dig.

I Skellefteå är det lite farligt att sticka ut om man inte innan dess har försäkrat sig om att man har tillräckligt många supporters. Det är teamet som räknas men gör du som individ bra ifrån dig får du gärna tro att du är något så länge du har personer på rätt nivå som tar dig i försvar.

Man skulle kunna säga att lulebor är dryga individualister som på ett opassande sätt framhäver sig själva. Och att skelleftebor är töntiga lantisar, rädda för att sticka ut och säga ifrån. Men jag skulle aldrig säga så!

Eller också är det så att enda anledningen till att jag skriver som jag gör är för att jag bor utanför en stad där det finns en kultur som jag aldrig någonsin kommer att förstå. Aldrig kommer att älska men ändå valt bo i för att jag tror att det är en bra miljö för mina barn att växa upp i. Jag skulle emellanåt – på grund av mitt utanförskap – kunna säga att jag hatar Skellefteå men jag skulle aldrig kunna säga att jag hatar Luleå.

Tala om kluvenhet och identitetskris. Där jag känner mig som mest hemma, staden jag älskar – där vill jag just nu inte bo. Laget jag håller på tillhör en stad jag från bardomen minns som vacker och blommig men där mina egna rötter bara är ytliga och där jag aldrig kommer att känna mig som hemma.

Får mig att tänka på alla rotskadade ungdomar jag jobbar med. Som inte kan bo i det land de älskar och som ska försöka rota sig i ett land och en kultur de inte förstår. Men mitt i allt detta kan vi i alla fall samlas kring ett ishockeylag vi håller på och som vi önskar ska vinna hela elitserien detta år 2011!

Knasråttan ;)