Tonåringar som de ju faktiskt är...
Mina små barn, mina bebisar – eller tonåringar som de ju faktiskt är. Fast det får man inte säga. Tonåringarna tror att de är vanliga människor och även om de vore det så är tonårsföräldrar inga vanliga människor. Inte den här tonårsmamman i alla fall.
Tänker på alla faror som lurar runt hörnet:
Nya kompisar
Internet
Killar
Rökning (killar lär ni väl inte komma ifrån men BÖRJA INTE RÖKA!)
Alkohol (ni vet vad som gäller – det är 18 år och inte en dag innan men låt helst bli sen också, tills ni blir riktigt vuxna!)
Droger – på stan, på nätet – det finns överallt!
Och tjejer – som tror att det är helt okej att bete sig hur som helst mot dem de inte gillar!
Och killar – ni vet väl att de kan smitta med allt möjligt som AIDS och herpes och bebisar och hjärtesorg..?!
Vad har jag glömt? Brist på självförtroende och tro på sig själv...
Eller tro på att man är odödlig... Vad är farligast..?
Och så minns jag när jag själv var lika gammal. Hittar ett klassfoto från sjunde klass. Åter igen en ny klass för mig.
Tre år på Alviks folkskola,
ett år på Ringelskolan i Arvidsjaur,
två år på Bureå Centralskola
och högstadiet på Bergviksskolan i Luleå.
Den ende jag eventuellt träffat tidigare var Jonas som sitter längst ut på ena sidan av bänken och längst ut på andra sitter jag. Vi föddes samma dag på samma BB.
Minns när jag då och då under min barndom åkte hiss upp till Luleå BB och tittade på någon lillebror som nyss kommit till världen. Bakom en glasruta – i sjukhusets bebissängar – låg bebisar på rad och en sköterska visade vilken som var min nyaste lillebror. Så jag antar att Jonas och jag låg där i sommarvärmen i var sin säng bakom glasrutan och skrek och väntade på att få komma till våra mammor för att ammas.
Där sitter jag på kanten och – med undantag av Jonas – känner jag egentligen ingen i min klass och ska aldrig lära känna någon heller. Jag känner Helena i klassen bredvid – våra pappor är båda typografer på Luleå Alltryck och på loven jobbar Helena och jag där.
Jag har jeans men har alldeles nyss fått börja ha dem. Vet att jag borde ha kjol som en kvinna men vill bara vara som alla andra. Lider varje morgon jag går till skolan, lider mest på söndag kväll. Vet inte om jag är eller om jag inte är. Vet inte alls egentligen vad jag är. Bara att jag vägrar vittna om Jesus i skolan och inte vill att någon ska veta att jag är ett maranatabarn.
Vill vara som alla andra, vill vara tonåring.
Som mina småbebisar nu är.
Tonårstvillingarna mina.
Sötaste, finaste, vackraste, underbaraste.
Vill att ni ska få vara vanliga tonåringar som jag inte fick vara!
Men jag är ju så rädd om er!
Herregud, jag vet inte hur jag ska klara av det här!
Mina små barn, mina bebisar – eller tonåringar som ni ju faktiskt är…
Så bra beskrivet som det var.
Nej, vi fick aldrig vara tonåring. Det var ju Jesus som gällde och som var god och som var centrum i livet. Den där Jesus måste vara en värsta sortens svikare. Han hjälpte inte när det var nödvändigt och han gav en bara skuldkänslor och en rädsla för att dö och komma till det värsta stället där man skulle pinas i tusen år. Helvetet.
Nu vet jag att Helvetet finns på jorden och ibland inne i oss själva. Jesus finns inte alls. Då trodde jag på något som inte fanns... Det värsta är att det finns andra som NU tror på honom.
Du har gjort det bra i livet Iva. Tänk vart du nu är! Tänk, stanna upp och njut. Du är världens bästa lillsyrra för mig. Jag kunde inte fått någon bättre.
Det är inte lätt att vara tonåring och inte lätt heller att vara tonårsförälder. Du vet att jag vet.
Du tillsammans med din man har fixat en mycket bra grund för dina barn att det inte kommer att vara några problem. Något hyss kanske de gör men det är så lite i sammanhanget.
Under tiden får vi luta oss tillbaka och njuta av våra barn. Vi har barn, dem och deras liv.
Kram
