Slutspel och identitetskris
Hela karusellen runt elitseriens slutspel och kampen mellan två hockeylag att ta sig vidare mot final, har fått mig att fundera över min egen identitet.
Jag föddes en varm julidag vid randen av Lule älv. En bit uppströms låg mitt första barndomshem; en skola med ansiktet vänt mot älven och blicken över vattnet mot Gammelstad kyrkotorn, byggt på 1400-talet.
Ända sedan tonåren har Skellefteå AIK varit det lag jag hållit på. Då tog sig AIK till slutspel men det var långt innan Luleå hade ett lag i elitserien. Kan man separera ett lag från den stad den kommer ifrån? Kanske inte.
Luleå har ett förflutet som industristad där militärer, järnmalm, timmerflottning och lastfartyg och mycket annat har passerat. Märkt av en historia med stora motsättningar mellan blåaste borgerlighet och rödaste arbetarklass. Det är ingen slump att det som räknas som det största politiska attentatet i vårt land, inträffat i Luleå. I min högstadieklass fanns elever vars föräldrar var engagerade moderater och kommunister och emellanåt gick diskussionerna högt i klassrummet.
Skellefteå är förvisso också en industristad uppvuxen kring Skellefte älv. Märkt av sin historia som ett samhälle byggt kring kyrkans makt. Ett samhälle som fungerat bra på grund av att man lärt sig inte sticka ut för mycket, lärt sig hålla ihop, lärt sig vara lagom. Idag är kyrkans makt inte stor men det som samlar skelleftebor är idrotten och främst ishockeylaget. Templet är ishallen på berget där man istället för att tillbe Gud, tillber hockeylaget. Hela samhället samlas kring att heja fram sitt lag och det är det som är så fascinerande med ishockeyn i den här staden.
Min bild är att i Luleå hyllas de individuella prestationerna; det är din plikt att stå upp för dig själv och att alltid göra ditt bästa – men tro inte att du är något för det. Slåss för dig själv och det du tror på för ingen annan kommer att göra det åt dig.
I Skellefteå är det lite farligt att sticka ut om man inte innan dess har försäkrat sig om att man har tillräckligt många supporters. Det är teamet som räknas men gör du som individ bra ifrån dig får du gärna tro att du är något så länge du har personer på rätt nivå som tar dig i försvar.
Man skulle kunna säga att lulebor är dryga individualister som på ett opassande sätt framhäver sig själva. Och att skelleftebor är töntiga lantisar, rädda för att sticka ut och säga ifrån. Men jag skulle aldrig säga så!
Eller också är det så att enda anledningen till att jag skriver som jag gör är för att jag bor utanför en stad där det finns en kultur som jag aldrig någonsin kommer att förstå. Aldrig kommer att älska men ändå valt bo i för att jag tror att det är en bra miljö för mina barn att växa upp i. Jag skulle emellanåt – på grund av mitt utanförskap – kunna säga att jag hatar Skellefteå men jag skulle aldrig kunna säga att jag hatar Luleå.
Tala om kluvenhet och identitetskris. Där jag känner mig som mest hemma, staden jag älskar – där vill jag just nu inte bo. Laget jag håller på tillhör en stad jag från bardomen minns som vacker och blommig men där mina egna rötter bara är ytliga och där jag aldrig kommer att känna mig som hemma.
Får mig att tänka på alla rotskadade ungdomar jag jobbar med. Som inte kan bo i det land de älskar och som ska försöka rota sig i ett land och en kultur de inte förstår. Men mitt i allt detta kan vi i alla fall samlas kring ett ishockeylag vi håller på och som vi önskar ska vinna hela elitserien detta år 2011!
Knasråttan ;)
