knasrattan

Inatt är det 32 år sedan mitt personliga köldrekord inträffade i Hälsingland (-43) och sammanföll med natten då en gift vuxen man och predikant ansåg sig ha större rättigheter över min kropp än lagen ger rum för.

Men den här natten ska jag tillbringa, som så många andra, i värmen bredvid min käre make. Jo, natten som var blev också svettig. Febrig och med en fruktansvärd huvudvärk har jag halvsovit och när jag på morgonen var närapå att kräkas insåg jag att jag måste ge upp och sjukanmäla mig. Vilket nederlag! Har inte haft en enda sjukdag sedan 2003.

Fram till halv två låg jag i sängen och sov eller halvsov. Det finns en fördel med barn – det är svårt att vara sjuk! Tvingade mig upp för att ta reda på disk och se till att det blev något till middag. Sedan sängen igen.

Följer hockeymatchen (jo, det finns bara en) halvhjärtat via http://live2.hockeyligan.se. Luleå hockey – Skellefteå AIK. Bortamatch och båda lagen har legat i topp länge. Mest Luleå men just nu leder SAIK matchen.

Ser mycket fram mot det nya året! Känns som att det här blir ett bra år.

Önskar er alla det bästa av det nya året!

Och så här inför nyår vill jag passa på att tacka några av de som gett mig ett bra år och som är del av att jag känner tillförsikt inför det nya.

TACK!

Mina barn Linn, Julia och Kevin och min man Torbjörn!

Min mamma, broder Åke, Jon och Sam.

Farbror Yngve.

Alla bebisar som sett dagens ljus i år och deras mammor – då särskilt tre: Jenny-Li med lilla Ida, Sofia med lille Alve och lilla mamman med lilla bebisen som står mig speciellt nära.

Lilla chefen och stora chefen och kollegor som låter mig få vara med om en spännande utveckling av vårt arbete och som står ut med mig. Jag vet att jag kan vara rätt jobbig ibland!

Ja, och så alla ni andra som finns där och gör mina dagar soligare än de varit.

GOTT NYTT ÅR!

Men den som kom med kylan den natten i  Hälsningland lyckades inte frysa mig för all tid. Och till alla er som haft kyliga stunder i livet – det finns värme som kan tina upp det mesta.

Knasråttan ;)

Och jag lovade min man att bli mer egoistisk efter jul – börja åka skidor och skriva. Men efter att ha varit ledig fyra dagar har jag nu en mastodont jobbarvecka. Inte riktigt läge än för att tänka på sig själv.

Dessutom har jag från och till varit småfebrig i två veckor. Vaknat sjöblöt varje morgon. Stirrade på min man utan att få fram ett ord när han en morgon frågade om det är vallningar! Herregud! Jag är ju bara 48!! Vallningar, klimakteriebesvär – nä, inte jag inte! Jag har ju feber!

Julen blev lugn. Bara lilla familjen på julafton och juldag. Nu för tiden får till och med jag titta på Kalle Anka och sedan kan alla hjälpa till med maten. Tomten hade skickat sms till dottern och bett henne dela ut klapparna.

Annandagen blev desto livligare. Bonusdotter med familj och sex bröder med tillbehör. Småflickor som hade roligt och lekte – granen är nu sned efter att ha blivit utsatt för dans och lite plundring och pepparkakshuset blev invaderat av tomtarna som stod runt omkring. Men roligt hade de, de små och hängde snällt tillbaka polkagrisstängerna i granen sedan föräldrarna uppmärksammat tilltaget. Det fanns ju annat godis i skålar och chokladaskar.

-28 grader ute. Hiskeligt kallt! Även om jag varit ledig hade jag inte kunnat åka skidor idag.

Imorgon blir en riktig skjutsardag. Börjar 8.00 men måste iväg en timme tidigare för att skjutsa maken till sitt jobb. Slutar 12.00 och ska skjutsa en dotter till tandläkaren 13.30. Lovat hämta andra dottern från stallet 14.30 och sedan ska en trasig julklapp bytas och maken hämtas.

En månad kvar till första träffen med bokklubben. Har inhandlat månaden bok: Sofi Oksanen; Utrensning. Ser fram emot att läsa den. Bara den här veckan är slut. http://www.adlibris.com/bookbrowser/default.aspx?culture=SV-SE&isbn=9100123951&shop=1

Nyårsafton ska firas hos lillebror med familj och lillebrors frus bror med familj i Skråmträsk. Det enda jag behöver tänka på är efterrätten och jag har hela fredagen på mig att fixa den. Vad jag nu ska hitta på…

Hinner inte tänka på mig själv den dagen heller och jobbar lördag och söndag. Men måndag… då ska jag vara egoistisk – tror jag…

Knasråttan ;)

Skinkan är griljerad, julgranen pyntad, köttbullarna blev fina, steken är klar, revbensspjällen gjorda.

Julafton imorgon men jag har allt jag önskar mig!

Önskar er alla en riktigt fridefull jul!

Kroppen orkade inte mer idag. Först ihållande kyla och sedan omslag till milt snöoväder och redan igår hade värken intagit hela kroppen.

Ledig idag och då kraschade kroppen totalt. Men efter ha legat i sängen halva dagen har jag tagit mig upp och fixat mat till familjen och även lillebror -- som panikslagen ringde från jobbet på Metso här i Ersmark och hade glömt sin matlåda hemma.

Men skam den som ger sig. Ikväll har finchefen fixat en överraskning i form av personalfest. Kan jag ju inte missa. Så nu hoppar jag in i duschen och om en timme ger jag mig av till stan. Medan familjen får äta det jag lagat hoppas jag bli bjuden på något riktigt gott.

"Klädsel: träningskläder" skrev chefen på inbjudan. Men, vad tror han? Klart jag tar på mig klänning! Det är ju fest!



Knasråttan ;)

Hänne vare söm ja sto å vänte på bussen, serru. Ja bodde då på Anneforsvägen i Alfta och gick på Torsbersskolans gymnasium.





Å prate alfta-måle -- de gjocht ja -- fast jag inte kan språka på dänne vise nu inte ä. För sanne äre, serru, att de var inte riktigt i jonst ä. Nä nåre årch sen vare allt.
Å på bussen var han, Per Persson -- han Perssons Pack http://perssonspack.com -- men inte väran då ensam inte om å hete de han ä. De va en liten å mörk en åsså, som var snyggare, å han hette sanne han å. Men inte satt ja lamä nån av dom ä.
Längcht framme sutte han från Vichan, han som höll reda på om de kömme nån från höger när bussen svängde från Runnmovägen upp på vägen som geck te Bollnäs ä. "Klart höger" röpte han när tittat dittene och sett att de inte kömme nå bilar.
Inte äre vackert inte, järnvägshuset i Alfta ä, och finnes de kvar så harä säkert vurte fullt med dörglar och dörgvagel. Men ett å annet vackert minne har man ju från den tiden ä. Fast de inte var i jonst.

Nu läll lärer ja allt dona på här hämme å inte vare båchta hele tin ä.

Å sluta tro att ja kan alfta-målet -- för det har jag glömt!

---

Åcken då -- den öganå?




Knasråttan ;)

Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today

Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace

You...
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope some day you'll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
Our brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world

And the world will live as one




Knasråttan ;)

Fastnade igår natt framför Kunskapskanalens ”En bok en författare – Lisbeth Pipping”. Ämnet var ”mobbning”. Du kan läsa om henne på http://www.pipping.se/index.php/sida/om_mig.

Jag kunde inte slå av TV’n – kvinnan fascinerade mig. Hon berättade om mobbning under hela skoltiden. Grov sådan. Några mobbade, de andra såg på. Ingen ingrep.

Sedan på en återträff vid 35 års ålder tvingas den värste av mobbarna konfronteras med sitt offer. Mötet blir oväntat positivt för Lisbeth. När mobbaren stod med sitt förstfödda barn i famnen rullades gärningarna mot Lisbeth upp framför honom som i en film. Han önskade att barnet aldrig skulle träffa någon som han själv var. Nu sitter han vid Lisbeth på återträffen och gråter – ber om hennes förlåtelse. Och hon förlåter.

Själv blev jag också mobbad när jag gick i fjärde klass i Ringelskolan i Arvidsjaur. Pratade lule-mål, hade för stora tänder, fick inte ha långbyxor och var ett maranatabarn. Det var allt som krävdes. Än idag bär jag på ärr från det året.

Femte klass gick jag i Bureå centralskola och mötte även där mobbare i form av två killar från klassen bredvid. Mobbningen fick ett abrupt slut då mina egna klasskamrater tog hjälp av vår lärare.

Tjugo år senare råkar jag träffa en av mobbarna från Bureå på en fest på Scandic hotell i Skellefteå. Även det ett oväntat positivt möte. Han ber om förlåtelse och berättar om sin egen utsatta historia. Vi kramas innan vi skiljs.

Lisbeths klasskompisar önskade att vuxna stoppat dem från mobbning och att vara åskådare. Åskådarnas skuld är lika stor och skuldkänslorna tunga.

Lisbeth lägger stort ansvar på lärarna och kanske är det så att det spelar stor roll hur lärarna reagerar. Vad hade hänt om min lärare i Bureå inte reagerat? Hade mobbningen eskalerat? Ett känsligt ämne.

Mobbning är ett svårt ämne. Tyvärr förekommer det inte bara i skolan. Mobbning i vuxen ålder är vanlig men svår att hantera. Precis som när det gäller mobbade barn hittar vi gärna "förklaringar" till och ursäkter för att den mobbade blir mobbad och använder hellre andra ord än "mobbning".

Önskar dig att du får vara den du är och att du ska känna att du duger som du är!

Knasråttan ;)

Tredje och sista utvecklingssamtalet avklarat. Läraren ber dottern sikta högt ”För jag är helt säker på att du kommer att gå vidare till universitet!”. Tvillingsystern som på sitt utvecklingssamtal överöstes av positiva utlåtanden fick rådet att prata lite mindre på lektionerna medan dagens enda påpekande var att den här dottern måste prata mer för att kunna få riktigt bra betyg.

Känner igen det – den där blygheten och vet att den bara går att få bukt med genom att bekämpa den. Hoppas dock att dottern är tryggare än jag var i samma ålder.

Frågar ofta mina barn; ”Hur går det? Har du det bra?” och är livrädd att inte lyckas ge dem en bra start i livet. ”Ja, mamma det går bra, jag har det bra!” brukar de svara lite irriterat över att få frågan än en gång. Just då verkar det vara det som besvärar dem mest; en frågvis mamma.

Själv fick jag frågan i samma ålder; ”Hur har du det med Gud? Har du Jesus i ditt hjärta?”.

Döttrarna är 13 år, ser ut att må bra och har många kompisar. Det väcker minnen av min egen 13-årstid. Ville vara vanlig, ville inte var ett maranatabarn. Ville ha kärlek, trygghet, moderna kläder, en TV och kompisar. Hade brist på kärlek men desto mer av otrygghet och kaos hemma och tog helst aldrig hem kompisar. Ingen som frågade, ingen som lyssnade.

Mina föräldrar trodde väl ändå att de gjorde något bra och jag är så rädd att jag ska tro att jag gör något bra men missa att mina barn far illa.

Om de någonsin kommer att förstå hur mycket jag kämpat för deras skull spelar egentligen ingen roll. Det enda som betyder något är om de minns sin barndom som en lycklig tid och vet att de alltid är oerhört älskade. Att de ska vara övertygade om att det spelar roll vad de känner, tror och tänker och att det är okej – och till och med fantastiskt bra – att vara just precis som de är.  

Knasråttan ;)

Jag såg inte ut så här förut – jag är helt säker! Tittade nyss på foton tagna när tvillingarna var nyfödda. Tror på något sätt att jag ser likadan ut fortfarande men bilden som möter mig i spegeln är inte densamma som förr.   

På fotona i albumet hade jag halvlågt glansigt hår. Jag såg ung ut – nu ser jag ut som en tant!

Det är bara att inse att det är så här jag ser ut idag.

Personen på fotot under liknar mig men det är inte jag. Man kan få identitetskris för mindre. Jag tror att jag ser ut på ett annat sätt än jag gör men ser i själva verket ut som min storasyster. Fler än en av de ungdomar jag arbetet med på asylboenden, har försökt hälsa på henne i tron att jag blivit något högdragen. Ett par gånger har hon talat om att hon inte är jag och förklarat hopblandningen.

Hela livet är ett enda ömsande av skinn. Inte bara utseendemässigt – jag ömsar hela tiden på insidan också. Om utseendet är uppenbart för omgivningen så är insidan mer uppenbar för mig. Jag befinner mig så långt ifrån den värld jag levde i när jag befann mig i den religiösa sfären men ser snyggare ut på insidan idag – om jag får säga det själv.

För min egen, mina barns och min omgivnings skull har jag en vilja att hela tiden förändra och förbättra mina inre egenskaper. Rensa och städa i lådorna, damma ur garderoben. Riva tapeter och sätta upp nya. Där inne i mitt inre. Behålla det som är värt att bevara – förfina och förbättra det som är jag. Bli mer ödmjuk, mer lyhörd.

Sedan kan jag bara hoppas att den som betraktar mig ser mig som jag är och inte bara ser det yttre som jag dessutom inte känner igen – förutom när jag tittar på min syster.

Knasråttan ;)