Identitetskris och ömsande av skinn
Jag såg inte ut så här förut – jag är helt säker! Tittade nyss på foton tagna när tvillingarna var nyfödda. Tror på något sätt att jag ser likadan ut fortfarande men bilden som möter mig i spegeln är inte densamma som förr.
På fotona i albumet hade jag halvlågt glansigt hår. Jag såg ung ut – nu ser jag ut som en tant!
Det är bara att inse att det är så här jag ser ut idag.
Personen på fotot under liknar mig men det är inte jag. Man kan få identitetskris för mindre. Jag tror att jag ser ut på ett annat sätt än jag gör men ser i själva verket ut som min storasyster. Fler än en av de ungdomar jag arbetet med på asylboenden, har försökt hälsa på henne i tron att jag blivit något högdragen. Ett par gånger har hon talat om att hon inte är jag och förklarat hopblandningen.
Hela livet är ett enda ömsande av skinn. Inte bara utseendemässigt – jag ömsar hela tiden på insidan också. Om utseendet är uppenbart för omgivningen så är insidan mer uppenbar för mig. Jag befinner mig så långt ifrån den värld jag levde i när jag befann mig i den religiösa sfären men ser snyggare ut på insidan idag – om jag får säga det själv.
För min egen, mina barns och min omgivnings skull har jag en vilja att hela tiden förändra och förbättra mina inre egenskaper. Rensa och städa i lådorna, damma ur garderoben. Riva tapeter och sätta upp nya. Där inne i mitt inre. Behålla det som är värt att bevara – förfina och förbättra det som är jag. Bli mer ödmjuk, mer lyhörd.
Sedan kan jag bara hoppas att den som betraktar mig ser mig som jag är och inte bara ser det yttre som jag dessutom inte känner igen – förutom när jag tittar på min syster.
Knasråttan ;)
