Älskade barn
Tredje och sista utvecklingssamtalet avklarat. Läraren ber dottern sikta högt ”För jag är helt säker på att du kommer att gå vidare till universitet!”. Tvillingsystern som på sitt utvecklingssamtal överöstes av positiva utlåtanden fick rådet att prata lite mindre på lektionerna medan dagens enda påpekande var att den här dottern måste prata mer för att kunna få riktigt bra betyg.
Känner igen det – den där blygheten och vet att den bara går att få bukt med genom att bekämpa den. Hoppas dock att dottern är tryggare än jag var i samma ålder.
Frågar ofta mina barn; ”Hur går det? Har du det bra?” och är livrädd att inte lyckas ge dem en bra start i livet. ”Ja, mamma det går bra, jag har det bra!” brukar de svara lite irriterat över att få frågan än en gång. Just då verkar det vara det som besvärar dem mest; en frågvis mamma.
Själv fick jag frågan i samma ålder; ”Hur har du det med Gud? Har du Jesus i ditt hjärta?”.
Döttrarna är 13 år, ser ut att må bra och har många kompisar. Det väcker minnen av min egen 13-årstid. Ville vara vanlig, ville inte var ett maranatabarn. Ville ha kärlek, trygghet, moderna kläder, en TV och kompisar. Hade brist på kärlek men desto mer av otrygghet och kaos hemma och tog helst aldrig hem kompisar. Ingen som frågade, ingen som lyssnade.
Mina föräldrar trodde väl ändå att de gjorde något bra och jag är så rädd att jag ska tro att jag gör något bra men missa att mina barn far illa.
Om de någonsin kommer att förstå hur mycket jag kämpat för deras skull spelar egentligen ingen roll. Det enda som betyder något är om de minns sin barndom som en lycklig tid och vet att de alltid är oerhört älskade. Att de ska vara övertygade om att det spelar roll vad de känner, tror och tänker och att det är okej – och till och med fantastiskt bra – att vara just precis som de är.
Knasråttan ;)
