Funderingar om människovärdet
Hittade en helt underbar artikel i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/debatt/article8447036.ab
Själv var jag från 2000-2002 i andra änden av den politiska pendeln när jag var sjukskriven och ingen enda hörde av sig under två år. Inget stöd och ingen hjälp till rehabilitering förrän utredning drog igång och bedömningen blev att det som återstod för mig var att bli sjukpensionär.
Ja, nu hade jag turen att träffa på min före detta kollega Maria som gått KOM-projektet på Medlefors (nu heter det visst SPIRA http://www.medlefors.se/folkhogskola/Kurser_kom-med-projektet.aspx) och jag kom på eget initiativ igång med min rehabilitering. Med hjälp av de resurser som fanns i min närhet förståss men som ingen av dem som utredde mig föreslog. Jag hittade mina egna vägar och hade turen att genom det här projektet komma vidare vilket i slutändan resulterade i att jag tog min socionomexamen.
Man kan fundera över mänsklighetens förmåga att få en pendel i rörelse. Antingen åt ena hållet tills man upptäcker att det är helt galet och så puttar man iväg pendeln åt andra hållet så det blir ännu mer galet. Var finns förnuftet och var finns de individuella bedömningarna?
Borde inte rehabilitering bygga på ett humanistiskt och salutogent synsätt? Vad grundar Försäkringskassan sina ställningstaganden på? Eller är de teorilösa? Jag bara undrar...
Det finns tre viktiga ord i salutogen teori: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Kvinnan i artikeln uttrycker att hon varken begriper, kan hantera eller ser det meningsfulla i Försäkringskassans hanterande av hennes ärende. Alltså har Försäkringskassan misslyckats helt. Igen!
När ska den enskilde människans värde bli det viktigaste och när ska man förstå att om möjlighet till rehabilitering finns så måste det för den enskilde kännas meningsfullt?
Knasråttan ;)
Själv var jag från 2000-2002 i andra änden av den politiska pendeln när jag var sjukskriven och ingen enda hörde av sig under två år. Inget stöd och ingen hjälp till rehabilitering förrän utredning drog igång och bedömningen blev att det som återstod för mig var att bli sjukpensionär.
Ja, nu hade jag turen att träffa på min före detta kollega Maria som gått KOM-projektet på Medlefors (nu heter det visst SPIRA http://www.medlefors.se/folkhogskola/Kurser_kom-med-projektet.aspx) och jag kom på eget initiativ igång med min rehabilitering. Med hjälp av de resurser som fanns i min närhet förståss men som ingen av dem som utredde mig föreslog. Jag hittade mina egna vägar och hade turen att genom det här projektet komma vidare vilket i slutändan resulterade i att jag tog min socionomexamen.
Man kan fundera över mänsklighetens förmåga att få en pendel i rörelse. Antingen åt ena hållet tills man upptäcker att det är helt galet och så puttar man iväg pendeln åt andra hållet så det blir ännu mer galet. Var finns förnuftet och var finns de individuella bedömningarna?
Borde inte rehabilitering bygga på ett humanistiskt och salutogent synsätt? Vad grundar Försäkringskassan sina ställningstaganden på? Eller är de teorilösa? Jag bara undrar...
Det finns tre viktiga ord i salutogen teori: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Kvinnan i artikeln uttrycker att hon varken begriper, kan hantera eller ser det meningsfulla i Försäkringskassans hanterande av hennes ärende. Alltså har Försäkringskassan misslyckats helt. Igen!
När ska den enskilde människans värde bli det viktigaste och när ska man förstå att om möjlighet till rehabilitering finns så måste det för den enskilde kännas meningsfullt?
Knasråttan ;)
Kommentarer
Postat av: Maria
Precis så var det för mig med, ingen hjälp..chefen hörde aldrig av sig, knappt jobbet heller...och försäkringskassan ska vi inte ens snacka om..Ha det gott :)
Trackback
