knasrattan

Om mig...

Jag föddes som dotter till typograf Folke Nilsson och hemmafru Siv, född Sundström, boende med tre barn i Bälinge nedlagda skola. Det skulle dröja ett år innan jag blev ett maranatabarn.

Och om min far som gick sex år i ovanstående folkskola. I följande avsnitt är han 3-4 år gammal...

Livet kommer att bli bättre med tiden, men de här åren är svåra att härda ut. Den utbyggda bagarstugan är liten för en familj på snart tretton barn. Trappen till vinden är trång och brant och rummen däruppe små oinredda kyffen med tidningspapper som tapeter på oisolerade väggar. Där uppe finns visserligen en järnkamin men kalla nätter hinner kylan tränga in och isen lägga sig i pottan, sedan elden slocknat.

Nej, huset är inte stort. Köket som värms av en järnspis, är det rum där man till vardags samlas. I den lilla kammaren sover mor och far och ”salen” står kall och värms bara upp av en kakelugn till helgdag och fest. I den utdragbara kökssoffan sover ett par av barnen. Sover man skavföttes behövs hälften så många sängplatser och det blir varmare.

Det blir inte varmare av att källarluckan i köket står öppen – hålls den stängd, när det är som kallast, fryser potatisen och blir oanvändbar. Därnere i källaren förvaras det som samlats in under sommaren och man måste väga det ena mot det andra och stå ut med att frysa på natten för att ha något att äta under dagen.

Folke är det tolfte barnet och ska komma att vara näst yngst. De äldre bröderna försöker fånga småvilt med snaror i skogen men det är inte ofta de lyckas. Den vintern tror ingen att han och Göte ska överleva. Trots blåbärsoppan blir de svagare för var dag som går. Så småningom blir de båda sängliggande och vintern är kall. Han ska, under resten av sitt liv, minnas hur han legat i feber och frusit men varit för svag för att dra på sig täcket och han måste under resten av sitt liv försöka förstå hur hans egen mor räknade med att de två yngsta sönerna kanske inte skulle överleva vintern och att hon nekat dem äta tillsammans med de andra.

Men inte var det så att inte mor Anny gjorde vad hon kunde för att familjen skulle klara sig. När inga pengar fanns att köpa mjölk för, gick hon med sin spann till granngården då hon visste att husmor mjölkade. Hon bad för sina barns liv att hon skulle få lite mjölk. Hon bad dem som inte behövde svälta. Och grannkvinnan stod där med två spannar ångande mjölk i sina händer och tittade på Anny en lång stund. Sedan sa hon ”Vill du ha mjölk? Visst ska du få mjölk!” och så tog hon en av spannarna och hällde ut mjölken i snön framför Anny. Hon hällde ut mjölken för ryssens skull, för att hon framför sig inte såg en bedjande mor utan frun till en förrädare.

I morse var författaren Carina Rydberg på Efter tio. Hon sa att hon inte kan skriva mer än högst 2-3 sidor åt gången och att vissa dagar har hon skrivit färdigt på 20 minuter.
En tröst för mig som skriver 1-3 sidor på en dag. Vissa dagar blir det inte alls skrivet. Men med en sida per dag i ett år blir det 365 sidor. En ganska gedigen bok alltså.
Är nu inne på det fjärde kapitlet - som kanske inte alls blir kapitel 4 och just nu heter kapitel 3 eftersom jag inte allls vet var ett av de skrivna kaptitlerna ska vara och det har inte fått någon siffra än.
Låter det som om jag har koll på läget?

Knasråttan ;)

Jag kan kalla mig många saker; mamma, fru, norrbottning (eller är jag västerbottning numer?), konstintresserad, fibromyalgiker, socionom, socialarbetare, U2-fan, hundägare, knasråtta, humla... ja, listan kan bli lång. Men vad jag än kallar mig kommer ränderna aldrig att gå ur och jag kommer i vissa lägen aldrig att känna mig som något annat än ett maranatabarn. Jag kommer aldrig att tro att några andra än andra maranatabarn ska förstå vad det innebär och har du någon gång känt dig som ett krossat maranatabarn - förstår du nog vad jag menar.

Knasråttan ;)

Malmköpings Maranatakonferens på Malmaheds nedlagda regemente, en halvsolig lördag eftermiddag i juli månad. Året är 1973. Det är den längsta resa jag gjort i mitt snart elvaåriga liv. Tältduken, till det lilla mötestältet, är vikt åt sidan så att en öppning bildats och jag stannar till och lutar mig mot en tjock tältpinne på höger sida. 

Maranatabarnen,

lyckliga vi är

hånade, men saliga

för Gud går med oss här

Inte känner jag till att det taktfasta klappandet med händerna är sextondelstakt.  

Instrumenten skramlar i takt med sången – väl använda gitarrer och marackas med avskavd lack, och en vit tamburin med skramlande metallskivor. Gitarrer prydda med dekaler som: ”Jesus älskar dig” och fragment av målade rosor på svagt bruna marackas.

Om man älskar sitt instrument visar man sin kärlek genom att aga dem hårt. En kvinna i trettioårsålder står framför den unga publiken, med gitarren hängd i ett brett broderat band över vänster axel, och slår frenetiskt med höger hand över de slitna strängarna. Tre enkla ackord är allt som behövs för att hålla musiken igång.

Kvinnan bär en lång jeanskjol som slutar vid ett par bruna sandaler. En vitblommig blus sticker fram bakom den gräddfärgade koftan. Hon har mörkt halvlångt hår och stora glasögon. Framför henne sitter ett tiotal barn på grova bänkar utan ryggstöd.

Jag bär en tunn storblommig klänning och fryser en aning. De vita knästrumporna har av gammal vana hasat ner och jag måste ideligen böja mig för att dra upp dem. Mina ögon stannar på de bruna slitna promenadskorna – som jag visserligen vuxit i vid det här laget – men som jag aldrig slutat skämmas över. De flesta av mina kläder är ärvda och jag vet aldrig om jag ska känna tacksamhet eller bitterhet mot de som i all välmening skänker mig, och mina sex syskon, begagnade kläder.

Eftersom jag inte är säker på om jag syns, rycker jag till när kvinnan vinkar åt mig att komma fram och sätta mig hos de andra barnen. Min första tanke är att vända om och springa därifrån, men något i kvinnans välkomnande sätt får mig att stanna. Även om jag känner mig vilsen och rädd, är ljuden i tältet välbekanta toner.

Den enda vana jag har av barnmöten är söndagsskola – med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen eller Helgelseförbundet – i mammas hemby hemma i Norrbotten. Men maranatamöten brukar inte vara uppdelade i möten för vuxna och möten för barn.

Inne i tältet är det varmare än utanför och värmen från kvinnans leende lockar mig att försiktigt sätta mig på en bänk långt bak. Längst fram sitter en flicka med långt mörkblont hår. Hon har mittbena och ett blankt spänne fästat på var sida av håret. Jag vet att hon heter Inga-Lena – igår när jag satt vid uteserveringen såg jag henne. Jag satt där, uppkrupen på ett bord under uteserveringens tak, och såg henne leka tillsammans med några andra barn. De skrattade och såg ut ha roligt och jag önskade att jag också fick vara med.

”Ett, två, tre – ost.”

En pojke med halvlångt hår räknade och vände sig om för att se om någon rörde sig. Det stod en flicka i sjuårsåldern längst fram och vinglade en stund på ett ben, innan hon satte ner foten i gruset.

”Anette rörde sig! Ställ dig längst bak!”

Nästa gång hann Inga-Lena fram och dunkande pojken i ryggen och så var det hennes tur att räkna. Jag satt där – osäker på om jag syntes – och blev något förskräckt när hon vände sig mot mig och frågade om jag ville vara med,

”Nä, jag vill bara titta på” ljög jag med svag röst.

Hon såg glad och trevlig ut men nästan för glad och trevlig för att jag skulle känna mig bekväm. Nu när jag vant mig vid att jag är annorlunda, har jag svårt att tro att en glad och trevlig flicka skulle vilja leka med mig. Innan hon gav sig in i leken igen, frågade hon efter mitt namn och sa att hon heter Inga-Lena och är elva år.

Mina tankar bryts av att sången i barntältet tystnar.

Kvinnan med gitarren på sin axel säger med högtidlig röst: ”Nu ska vi be!” ”Är det någon som har ett böneämne att lägga fram för Jesus? Han svarar på allas böner, stora som små och bryr sig lika mycket om när barn som vuxna ber.”

Nästan i munnen på varandra berättar några av barnen ivrigt vad de vill att Jesus ska hjälpa dem med. Jag vill att pappa ska bli frälst, att mormor ska bli frisk, att jag ska ha mod att berätta om Jesus i skolan – lika naturligt som om fröken i skolan hade bett dem berätta vad de önskar sig i julklapp. Kvinnan lyfter sina händer ovanför huvudet och sluter sina ögon när hon ber. Bönen är fylld av fraser och ord som: Herre Jesus, himmelske fader. Jag prisar dig för din nåd. Halleluja! Djävulens makt. Tack för att du frälst oss från denna världens ondska. Hon avslutar bönen med: ”Hjälp dessa barn att vara dina vittnen och ge dem kraft att vittna om dig för sina kamrater i skolan. Fräls Helenas pappa från synden och hela Martins mormor som lider under sjukdomens förbannelse. Tiden är kort och snart är du här för att hämta de dina till dig. Hjälp oss vara redo och hålla ut, så att vi inte blir lämnade kvar. Hjälp oss vinna fler själar för dig. Välsigna dessa barn, bevara dem från den här världens alla synder. Bevara deras hjärtan rena i ditt blod. Halleluja, amen!”

Den högljudda mässande bönen, med sina återkommande fraser, skapar samhörighet och publiken känner sig hemma. Bönen fortsätter på ett främmande språk – ett språk som kvinnan själv inte heller förstår. Hon talar i tungor och jag kan höra att även Inga-Lena är andedöpt. I en tvekande gest lyfter jag mina händer och sluter mina ögon och ber. Men jag är ännu inte andedöpt och inte vattendöpt heller. Snart räknas jag som vuxen men är redan ansvarig för vart jag vill tillbringa evigheten. Om Jesus kommer för att hämta de sina idag, måste jag ha gjort mitt val. Vilken väg vill jag välja – den till himlen eller till helvetet?

Skrivit ut 130 sidor av mitt författande - Times New Roman 12 p. Tror det räcker. Nu måste jag läsa igenom och sortera. Sedan kommer nog skrivandet igång.

Skapandet av konst är otroligt exhibitionistiskt och egoistiskt. Det låter som en floskel men att frigöra den skapande kraften kräver en hel del.
Konst är inte konst förrän den beskådats. I processen är det jag gör viktigare än det alla andra gör - annars kan jag inte ge mig helt hän i skapandet. Det är som en naturlag som inte går att ändra på.

Så lite galen måste jag allt vara för att ge mig i ett skapande som kanske inte leder till något.
Bara hoppas att jag är tillräckligt trevlig då jag tittar upp från pappret eller skärmen och hoppas på att de som betyder mest finns kvar.

Bakom varje kvinnlig författare finns en tålmodig man.

Knasråttan ;)

Välkommen till min blogg!
Omstart på mitt bok-projekt idag. Därav bloggen.
"Följ Knasråttans författarbana - från halvfärdig bok till framgång och succé" skulle jag kunna kalla bloggen i efterhand.
Hittade i ett kapitel ett stycke om att jag - bland annat - kallades "Råttan" av mina kära äldre syskon eftersom jag gillade ost så mycket. Och när jag häromdagen fick höra av en mycket kär person: "Jag vet inte vad jag ska säga till dig... Knas (paus) råtta!" så visste jag inte om jag skulle ta det som en komplimang eller förolämpning men bestämde mig för att det var det finaste "skällsord" jag fått och att det namnet sammanfattade precis det personen ville ha sagt.

Har idag komprimerat 53 textsidor till 25 och skrivit ut dem. Återstår att hitta resterande text bland all bråte i min mapp "Maranatabarnen". Sedan tänker jag våldföra mig på texten; klippa och klistra, ifrågasätta, ändra och lägga till. 
Har knappt jobbat med "Boken" på ett år så det är inte lätt att komma ihåg vad jag höll på med och materialet innehåller just nu 90 dokument med varierande antal sidor. En hel del att gå igenom. Tror jag satte igång att skriva på våren 2003 och det är ju omöjligt att minnas allt man gjort.

Men imorron blir det jobb till 23.00. 

Knasråttan ;)