knasrattan

Malmköpings Maranatakonferens på Malmaheds nedlagda regemente, en halvsolig lördag eftermiddag i juli månad. Året är 1973. Det är den längsta resa jag gjort i mitt snart elvaåriga liv. Tältduken, till det lilla mötestältet, är vikt åt sidan så att en öppning bildats och jag stannar till och lutar mig mot en tjock tältpinne på höger sida. 

Maranatabarnen,

lyckliga vi är

hånade, men saliga

för Gud går med oss här

Inte känner jag till att det taktfasta klappandet med händerna är sextondelstakt.  

Instrumenten skramlar i takt med sången – väl använda gitarrer och marackas med avskavd lack, och en vit tamburin med skramlande metallskivor. Gitarrer prydda med dekaler som: ”Jesus älskar dig” och fragment av målade rosor på svagt bruna marackas.

Om man älskar sitt instrument visar man sin kärlek genom att aga dem hårt. En kvinna i trettioårsålder står framför den unga publiken, med gitarren hängd i ett brett broderat band över vänster axel, och slår frenetiskt med höger hand över de slitna strängarna. Tre enkla ackord är allt som behövs för att hålla musiken igång.

Kvinnan bär en lång jeanskjol som slutar vid ett par bruna sandaler. En vitblommig blus sticker fram bakom den gräddfärgade koftan. Hon har mörkt halvlångt hår och stora glasögon. Framför henne sitter ett tiotal barn på grova bänkar utan ryggstöd.

Jag bär en tunn storblommig klänning och fryser en aning. De vita knästrumporna har av gammal vana hasat ner och jag måste ideligen böja mig för att dra upp dem. Mina ögon stannar på de bruna slitna promenadskorna – som jag visserligen vuxit i vid det här laget – men som jag aldrig slutat skämmas över. De flesta av mina kläder är ärvda och jag vet aldrig om jag ska känna tacksamhet eller bitterhet mot de som i all välmening skänker mig, och mina sex syskon, begagnade kläder.

Eftersom jag inte är säker på om jag syns, rycker jag till när kvinnan vinkar åt mig att komma fram och sätta mig hos de andra barnen. Min första tanke är att vända om och springa därifrån, men något i kvinnans välkomnande sätt får mig att stanna. Även om jag känner mig vilsen och rädd, är ljuden i tältet välbekanta toner.

Den enda vana jag har av barnmöten är söndagsskola – med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen eller Helgelseförbundet – i mammas hemby hemma i Norrbotten. Men maranatamöten brukar inte vara uppdelade i möten för vuxna och möten för barn.

Inne i tältet är det varmare än utanför och värmen från kvinnans leende lockar mig att försiktigt sätta mig på en bänk långt bak. Längst fram sitter en flicka med långt mörkblont hår. Hon har mittbena och ett blankt spänne fästat på var sida av håret. Jag vet att hon heter Inga-Lena – igår när jag satt vid uteserveringen såg jag henne. Jag satt där, uppkrupen på ett bord under uteserveringens tak, och såg henne leka tillsammans med några andra barn. De skrattade och såg ut ha roligt och jag önskade att jag också fick vara med.

”Ett, två, tre – ost.”

En pojke med halvlångt hår räknade och vände sig om för att se om någon rörde sig. Det stod en flicka i sjuårsåldern längst fram och vinglade en stund på ett ben, innan hon satte ner foten i gruset.

”Anette rörde sig! Ställ dig längst bak!”

Nästa gång hann Inga-Lena fram och dunkande pojken i ryggen och så var det hennes tur att räkna. Jag satt där – osäker på om jag syntes – och blev något förskräckt när hon vände sig mot mig och frågade om jag ville vara med,

”Nä, jag vill bara titta på” ljög jag med svag röst.

Hon såg glad och trevlig ut men nästan för glad och trevlig för att jag skulle känna mig bekväm. Nu när jag vant mig vid att jag är annorlunda, har jag svårt att tro att en glad och trevlig flicka skulle vilja leka med mig. Innan hon gav sig in i leken igen, frågade hon efter mitt namn och sa att hon heter Inga-Lena och är elva år.

Mina tankar bryts av att sången i barntältet tystnar.

Kvinnan med gitarren på sin axel säger med högtidlig röst: ”Nu ska vi be!” ”Är det någon som har ett böneämne att lägga fram för Jesus? Han svarar på allas böner, stora som små och bryr sig lika mycket om när barn som vuxna ber.”

Nästan i munnen på varandra berättar några av barnen ivrigt vad de vill att Jesus ska hjälpa dem med. Jag vill att pappa ska bli frälst, att mormor ska bli frisk, att jag ska ha mod att berätta om Jesus i skolan – lika naturligt som om fröken i skolan hade bett dem berätta vad de önskar sig i julklapp. Kvinnan lyfter sina händer ovanför huvudet och sluter sina ögon när hon ber. Bönen är fylld av fraser och ord som: Herre Jesus, himmelske fader. Jag prisar dig för din nåd. Halleluja! Djävulens makt. Tack för att du frälst oss från denna världens ondska. Hon avslutar bönen med: ”Hjälp dessa barn att vara dina vittnen och ge dem kraft att vittna om dig för sina kamrater i skolan. Fräls Helenas pappa från synden och hela Martins mormor som lider under sjukdomens förbannelse. Tiden är kort och snart är du här för att hämta de dina till dig. Hjälp oss vara redo och hålla ut, så att vi inte blir lämnade kvar. Hjälp oss vinna fler själar för dig. Välsigna dessa barn, bevara dem från den här världens alla synder. Bevara deras hjärtan rena i ditt blod. Halleluja, amen!”

Den högljudda mässande bönen, med sina återkommande fraser, skapar samhörighet och publiken känner sig hemma. Bönen fortsätter på ett främmande språk – ett språk som kvinnan själv inte heller förstår. Hon talar i tungor och jag kan höra att även Inga-Lena är andedöpt. I en tvekande gest lyfter jag mina händer och sluter mina ögon och ber. Men jag är ännu inte andedöpt och inte vattendöpt heller. Snart räknas jag som vuxen men är redan ansvarig för vart jag vill tillbringa evigheten. Om Jesus kommer för att hämta de sina idag, måste jag ha gjort mitt val. Vilken väg vill jag välja – den till himlen eller till helvetet?