Två små utdrag ut tredje kapitlet
Om mig...
Jag föddes som dotter till typograf Folke Nilsson och hemmafru Siv, född Sundström, boende med tre barn i Bälinge nedlagda skola. Det skulle dröja ett år innan jag blev ett maranatabarn.
Mitt första minne är mörker och ljus i gnistrande snö och blinkande stjärnor mot en mörk och kall himmel. Den vita snön som gnistrar i skenet av lampan ovanför farstubron till den före detta lärarbostaden. Ovanför mig sträcker sig himlen mörk och djup. Det är mitt första minne – mörker och ljus, trygghet och förundran med en aning om en oändlig värld.
Och om min far som gick sex år i ovanstående folkskola. I följande avsnitt är han 3-4 år gammal...
Livet kommer att bli bättre med tiden, men de här åren är svåra att härda ut. Den utbyggda bagarstugan är liten för en familj på snart tretton barn. Trappen till vinden är trång och brant och rummen däruppe små oinredda kyffen med tidningspapper som tapeter på oisolerade väggar. Där uppe finns visserligen en järnkamin men kalla nätter hinner kylan tränga in och isen lägga sig i pottan, sedan elden slocknat.
Nej, huset är inte stort. Köket som värms av en järnspis, är det rum där man till vardags samlas. I den lilla kammaren sover mor och far och ”salen” står kall och värms bara upp av en kakelugn till helgdag och fest. I den utdragbara kökssoffan sover ett par av barnen. Sover man skavföttes behövs hälften så många sängplatser och det blir varmare.
Det blir inte varmare av att källarluckan i köket står öppen – hålls den stängd, när det är som kallast, fryser potatisen och blir oanvändbar. Därnere i källaren förvaras det som samlats in under sommaren och man måste väga det ena mot det andra och stå ut med att frysa på natten för att ha något att äta under dagen.
Folke är det tolfte barnet och ska komma att vara näst yngst. De äldre bröderna försöker fånga småvilt med snaror i skogen men det är inte ofta de lyckas. Den vintern tror ingen att han och Göte ska överleva. Trots blåbärsoppan blir de svagare för var dag som går. Så småningom blir de båda sängliggande och vintern är kall. Han ska, under resten av sitt liv, minnas hur han legat i feber och frusit men varit för svag för att dra på sig täcket och han måste under resten av sitt liv försöka förstå hur hans egen mor räknade med att de två yngsta sönerna kanske inte skulle överleva vintern och att hon nekat dem äta tillsammans med de andra.
Men inte var det så att inte mor Anny gjorde vad hon kunde för att familjen skulle klara sig. När inga pengar fanns att köpa mjölk för, gick hon med sin spann till granngården då hon visste att husmor mjölkade. Hon bad för sina barns liv att hon skulle få lite mjölk. Hon bad dem som inte behövde svälta. Och grannkvinnan stod där med två spannar ångande mjölk i sina händer och tittade på Anny en lång stund. Sedan sa hon ”Vill du ha mjölk? Visst ska du få mjölk!” och så tog hon en av spannarna och hällde ut mjölken i snön framför Anny. Hon hällde ut mjölken för ryssens skull, för att hon framför sig inte såg en bedjande mor utan frun till en förrädare.
