knasrattan

För några år sedan kom boken Good Enough av Elisabeth Gummesson. Jag såg ett inslag i ett morgonprogram och tilltalades av idén. Men som med allting annat kan begrepp missbrukas och misstolkas och användas i en kontext som inte var tänkt.

 

Visst är det viktigt att vi då och då tar en paus, reflekterar över vår situation och känner att vi trots allt har gjort så bra som möjligt och att allt inte behöver vara perfekt för att vara tillräckligt bra. Men andra gånger kanske vi behöver få känna att det också är okej att allt känns skitdåligt och långt ifrån kommer upp till nivån good enough.

 

För att gå vidare och fortsätta ha visioner för framtiden måste jag trots allt kliva upp från trappsteget good enough och försöka nå till det som är bättre. Fortsätta sträva efter det bästa – om än jag inser att livet aldrig blir perfekt.

 

Mest rädd blir jag när vi börjar bedöma andras liv och prestationer som tillräckligt bra. Särskilt vi som är socialarbetare.

 

Minns under min högstadietid att en socialarbetare var hemma hos oss. En manlig sådan, säkert mycket godhjärtad och ville hjälpa, ville väl. Men min misstänksamhet mot vuxna var redan stark och när han ville prata med mig för att höra vad jag tänkte och tyckte, svarade jag bara högst pliktskyldigast på hans frågor och sa att allt var bra.

 

Säkerligen bedömdes min och mina syskons situation som tillräckligt bra. Socialarbetaren från Luleå kommun hjälpte oss när det gällde bostadssituationen – men resten då? Min tillräckligt goda familjesituation slutade med att jag som 16-åring lämnade hemmet, hamnade i klorna på en vuxen som såg till att mitt liv blev riktigt uselt och långt ifrån good enough.

 

Är jag bitter? Nej, men jag reflekterar över detta ibland. Att andra bedömde min situation som tillräckligt bra. Att jag inte själv kunde uttrycka hur dåligt det var. Att det är ett under att jag sitter här idag och att mina erfarenheter till och med ibland är en tillgång.

 

Så mitt råd är att tolka begrepp med försiktighet. Att saker och ting ter sig olika beroende från vilket håll man ser dem.

 

 

 

Knasråttan ;)

Knusbacken, Alvik, 1970. Det är snart midnatt, jag är sju-åtta år, rädd för att somna. Jesus kan komma inatt och hämta min familj och jag blir ensam lämnad kvar.

Midnattsropets budskap ljuder. Pappa sitter i vardagsrummet, spelar knappdragspel och sjunger. Kompositör är han själv. Jag kryper upp i en fåtölj, känner mig trygg. Pappas starka stämma, pappas dragspelsmusik. I köket tar mamma reda på disken och så länge jag hör dem finns de kvar.

Tryggheten i otryggheten. Kanske är det bara jag och mina jämnåriga syskon som förstår. Pappa låter mig sitta där tills jag somnar, bär mig sedan till min säng.

Musiken han gjorde, så fulla av musikalitet. Texterna han skrev, så vackert skrivna men alltid, alltid om himlen, Gud och Jesus. Alltid en längtan bort från detta liv.

Nu är han i himlen men musiken bär jag kvar inom mig. Jag hade inte behövt vara rädd för att Jesus skulle komma. Jag hade varit värd en trygghet större än jag fick. Men ibland önskar jag att jag kunde krypa upp i fåtöljen, halvliggandes dåsa bort till pappas sång och dragspelsmusik.

 

Min bror, min musikaliske bror, som inte alltid förstått sig på livet, har på YouTube lagt ut en av pappas låtar som min bror själv spelat in. Jag lyssnar på den med både glädje och sorg. Sorg över den religiösa fanatism som ockuperade vår barndom, sorg över att livet inte blev det som min bror önskade sig men glädje över musiken själv.

 

Midnattsropets budskap

I en värld där själar lider,

Och är snärjd av satans band.

Och där synden fått bedraga,

dragit bort från Jesu hand.

Ännu hoppets låga brinner,

Jesus allt kan göra nytt.

Sorgen i din själ kan bli i fröjd förbytt.

 

Midnattsropets budskap ljuder,

Maranata, herre kom,

Och till alla hjärtan bjuder,

Jesus ut sin rikedom,

Gör dig redo se han kommer,

För att hämta hem sin brud,

Som står redo iklätt sig sin bröllopsskrud.

 

http://www.youtube.com/watch?v=iBhrSCK8sik

 

Min pappa. Folke Nilsson. Nog var du värd ett bättre liv men jag hoppas jag kan hedra dig ändå med mitt och jag hoppas du är stolt över mig om du tittar ner från din himmel.

 

 

 

Knasråttan ;)

När jag ser hur det gått för andra maranatabarn förstår jag att det är jag som inte passar in. Inte bara kan jag känna att jag sticker ut var jag än befinner mig, jag passar inte heller in i mallen för hur det skulle gå för mig. 

Jag tillhör den minoritet som har högskoleutbildning. Men mest utmärker jag mig för att jag helt och hållet lämnat den religiösa tron. Jag och min äldsta bror.

 

Men känslan av att aldrig riktigt passa in, att aldrig riktigt förstå hur jag borde bete mig, den sitter djupast och har jag inte lyckats lämna.

 

Men jag har min man och mina barn.

Jag har min universitetsutbildning.

Jag har ett arbete och anses av vissa ibland, vara rätt klok.

Jag har ett självförtroende som överstiger vad jag borde ha – även om jag vill att det ska stiga ännu mer.

Jag har en självkänsla godare än vad den borde vara – även om jag önskar att det vore ännu godare.

Jag mår rätt bra och trivs rätt bra.

 

Med sorg i hjärtat ser jag vuxna maranatabarn som utstrålar osäkerhet och mindervärdighetskänslor. Som dagligen i nära relationer påverkas av maranatavänner och före detta maranatavänner som lever i missbruk eller är i dålig psykisk kondition. Barn som far illa och barnbarn som far illa.

 

Jag måste påminna mig detta när jag tycker att livet går mig mot. Påminna mig vad alternativet hade varit. Minnas att jag har det rätt bra och framför allt slipper jag detta helvetes straff att ständigt gå och grubbla på andliga frågor.

 

Mina största problem är i det perspektivet så små. Och morgonens katastrofala möte blir genast så litet att det knappast ens räknas alls.

 

Jag lever idag – livet ska fyllas av glädje! Livet är för kort för att slösas bort på småaktigheter!

 

I morgon är en ny dag! Jag hoppas din dag blir en bra dag! Och till alla er vuxna maranatabarn önskar jag inre frid och mycket glädje!

 

 

 

Knasråttan ;)

Jag visst väl det! Att det kommer att bli bättre och bättre!
http://www.dn.se/nyheter/manniskan-minst-lycklig-vid-46
Redan känns det bättre och bättre. Börjar till och med tro att jag har mycket kvar att ge och mycket kvar att uppleva.

Hade igår två olika träffar med två starka kvinnor. Utan att avslöja för mycket kan de komma att betyda mycket för hur mitt liv förändras framöver. Kvinnor kan vara så grymma mot varandra men träffar man de rätta kan man istället ge varandra stöd och hjälp på ett sätt som är helt grymt.

För att ingen ska missförstå så gäller förändringen inte familjen.

Livet börjar kännas rätt härligt just nu. Spännande. Kanske ger ett hårt arbete resultat till slut.

Det är viktigt för mig att våga vara den jag är. Att stå ut med kritik även om mina motiv varit goda. Förstå att det gör ont att sicka ut hakan men står man ut går det onda över och under tiden har jag tagit mig närmare mitt mål.
Ja, jag vet att jag pratar i gåtor. Men den som följer bloggen det närmaste året kommer förmodligen få svar på vad jag har för mål och vart jag är på väg.



Knasråttan ;)