Opassande
När jag ser hur det gått för andra maranatabarn förstår jag att det är jag som inte passar in. Inte bara kan jag känna att jag sticker ut var jag än befinner mig, jag passar inte heller in i mallen för hur det skulle gå för mig.
Jag tillhör den minoritet som har högskoleutbildning. Men mest utmärker jag mig för att jag helt och hållet lämnat den religiösa tron. Jag och min äldsta bror.
Men känslan av att aldrig riktigt passa in, att aldrig riktigt förstå hur jag borde bete mig, den sitter djupast och har jag inte lyckats lämna.
Men jag har min man och mina barn.
Jag har min universitetsutbildning.
Jag har ett arbete och anses av vissa ibland, vara rätt klok.
Jag har ett självförtroende som överstiger vad jag borde ha – även om jag vill att det ska stiga ännu mer.
Jag har en självkänsla godare än vad den borde vara – även om jag önskar att det vore ännu godare.
Jag mår rätt bra och trivs rätt bra.
Med sorg i hjärtat ser jag vuxna maranatabarn som utstrålar osäkerhet och mindervärdighetskänslor. Som dagligen i nära relationer påverkas av maranatavänner och före detta maranatavänner som lever i missbruk eller är i dålig psykisk kondition. Barn som far illa och barnbarn som far illa.
Jag måste påminna mig detta när jag tycker att livet går mig mot. Påminna mig vad alternativet hade varit. Minnas att jag har det rätt bra och framför allt slipper jag detta helvetes straff att ständigt gå och grubbla på andliga frågor.
Mina största problem är i det perspektivet så små. Och morgonens katastrofala möte blir genast så litet att det knappast ens räknas alls.
Jag lever idag – livet ska fyllas av glädje! Livet är för kort för att slösas bort på småaktigheter!
I morgon är en ny dag! Jag hoppas din dag blir en bra dag! Och till alla er vuxna maranatabarn önskar jag inre frid och mycket glädje!
Knasråttan ;)
