knasrattan

Så kastas man abrupt tillbaka till tiden då man var fyra-fem år och Maranata härjade i Boden och Luleå. Med hjälp av tidningsurklipp, minnen och google håller jag på att ta mig igenom den tiden. Bisarr upplevelse - att minnas hysterin kring att Jesus när som helst skulle komma och så bråttom det var! Skit i utbildning, lagar och kloka människors varningsord!

Om de vetat då det vi vet idag - att Jesus inte kom - och att allt bara var fantasier och en utopi! Men det är väl så i livet att vi ofta tar oss fram just genom fantasier och utopier -  att det är de som får oss att orka leva vidare.

Man ska vara försiktig med att ta ifrån människor deras drömmar men tyvärr kan drömmarna orsaka så mycket smärta hos de som får leva med dess följder!

Försöker också överleva det faktum att jag är omsprungen ännu en gång! Nu är det bara sonen som är kortare än mig och han lär ju inte förbli det! Så när han också vuxit om mig kommer jag att för evigt vara kortast i min ursprungliga familj likväl som i min nuvarande! Men, grattis, tjejer - förstår att det känns bra att vara längre än mamma!

Knasråttan ;)

Igång med skrivandet igen! Fortfarande på kapitel 4 som verkar bli långt.

Här kommer ett litet smakprov - ej korrekturläst!

Julafton hos farmor och farbröderna. 

Lampan lyser inne i den lilla toaletten och dörren är öppen eftersom Göte får hjälp att göra sig i ordning och inte mer än en person ryms där inne åt gången. Barnen körs in i salen och får vänta där på att tomten ska komma. Barn som väntar på tomten har svårt att sitta stilla och tillsammans med Evy och Ove leker jag att utrymmet under bordet – där duken når ända ner till golvet – är en koja.

 

Så bankar det hårt på ytterdörren. Höga rop och skratt hörs från hall och kök. Tomten kommer, tomten kommer – nu! Tunga skor klampar hårt i farstun och det bankas hårt på dörren till hallen. De små glasrutorna längst upp på dörren skramlar och en av farbröderna går och öppnar. Från mitt gömställe under bordet kikar jag under duken och ser ut i hallen men när tomten på riktigt kommer in – med käpp, långt vitt skägg, gamla kläder och mycket kutig rygg – börjar Ove gråta. Tomten är farlig! Jag vill inte se mer och kryper närmare min bror och gråter jag med.

 

Fastrarna försöker få oss att komma fram; farbröderna och mamma försöker. Men inte förrän tomten gått slutar Ove gråta och jag kan också krypa fram under duken. Tomten var farlig men lämnade en julklapp även till oss. Och under granen finns fler paket att öppna. Ett stort paket med en grön BRIO’s svarta tavla med kulram och klocka som farbror Yngve köpt, stickade sockor av farmor och var sitt badlakan med påsytt monogram av faster Rut, ett Svarte Petter-spel och någon liten leksak.

 

Sedan kommer dragspelen fram och det blir dans runt granen. Nu är det jul, här i vårt hus och Små grodorna och när dansen är slut fortsätter dragspelarna spela och fastrar och farbröder sjunga Stilla natt och Hej tomtegubbar. Men när Mina små kamrater ljuder i dimman av piprök, tåras ögonen och de hopvikta vita näsdukarna åker fram ur bröstfickor och handväskor till ljudligt och lågmält snörvlande och man minns med vemod jularna från länge sedan när borden inte dinglat lika tungt men dragspel likafullt ljudit och Ossian sjungit sin mest älskade sång.

 

Tjock smetig smörja rinner ur piporna och innan de stoppas med ny tobak rensas de och blåses rena. Hos farmor och farbröderna ligger alltid röken tung och röklukten lämnar inte kläderna förrän efter några dagar. Det luktar fortfarande starkt när ytterkläderna hängs in bland spöken och demoner i hallen hemma i skolhuset.

Knasråttan ;)

Jag tror det var hösten 2002. En vän ringde och frågade om vi ville ha lite matjord eftersom de grävt bort jord för att få plats med nytt dubbelgarage. Barnen var små och jag hade just börjat skola igen – läste in tredje gymnasieåret på Solviks folkhögskola.

Det var en regning kväll när mannen i huset åkte till vännen för att lasta matjord på släpet. När han återvände var det redan mörkt och de två frusna och blöta männen lastade av jorden där det var närmast och enklast – i hörnet av tomten nere vid vägen.

Där låg jordhögen när barnen nästa morgon inlämnades på dagis och där låg jordhögen när första snön kom. På våren tittade den frusna bruna jordhögen fram och jag tittade tillbaka på den och tänkte att jag kände mig som jordhögen såg ut. Men jag hade bestämt mig för att kämpa mot värk och dåligt självförtroende och samtidigt som jag jobbade med jordhögen, jobbade jag med mig själv.

Jordhögen fick ligga där den låg för det fanns inte tid i ett par småbarnsföräldrars värld till att hinna skotta bort jordhögen och placera den någon annanstans. Under våren stannade jag minibussen när jag såg stenar lämpligt stora för att orka bära in dem i bussen. Allt eftersom byggde jag en mur runt jordhögen – lite högre på ena sidan än den andra. Högen var bredare mot hörnet och var nästan kilformad. Högen var också högre där den var bredare och smalnade sedan av.

Sedan började jag plantera i jordhögen; sådant som redan fanns i rabatter på gården och som jag fick av vänner eller köpte på Ove’s trädgård i Ersmark. Vissa plantor tog sig bra medan andra dog omedelbart. Taklök lyckades jag aldrig få att övervintra.

Mitt självförtroende förbättrades i takt med jordhögen. Den låg där nere vid vägen fullt synlig för alla förbipasserande. När den låg där som en stor oformlig brun klump, var den inte vacker att se utan snarare något att skämmas för. Men den blev bättre med tiden – riktigt nöjd blev jag dock aldrig med den.

Förutom ett par år då den skötte sig riktigt bra och jag också mådde riktigt bra. Den blommade med primula och stenväxande marktäckare som hängde ner över ”stenpartiet” på våren och fortsatte blomma med gullviva, nävor, vallmo, den vita jag inte vet vad den heter, alunrot, klippstånds, liljor och olika marktäckande växter. Och så den där växten som ser så underlig ut som bara växt till sig och blivit bättre med åren. Där har också planteras sommarblommor och en kärleksört som sakta tagit sig.

Längst ner i ett hörn var en liten knäckepil planterad – idag är den stor och ger skugga åt stenpartiet. Vid foten av pilen växer daggkåpa.

Jag tror att jordhögen följt mitt mående. I våras var den vackert blommande med de hängande marktäckarna men sedan var det slut med det vackra. Ogräset tog över och de växter jag inte vill ha där – var de enda som växte. Några av de tidigare planterade plantorna fanns visserligen kvar; som den underliga växten, klippstånds och kärleksörten. Men högen började lida brist på skötsel och näring.

Då övertog min drastiska sida och i veckan har jag slitit och rivit och tagit bort allt det som fanns där men som jag inte vill ha. Kal blev den stackars högen men i mina ögon blev den finare. Sedan körde jag dit tre skottkärror fulla med jord för att ge den gamla jordhögen näring för kommande sommar. Jag har sparat kanten där de vilda smultronen slagit sig ner – bara begränsat dem lite. Liljorna, marktäckarna, primulan, gullvivan, alunroten, daggkåpan, klippstånds och kärleksörten finns kvar. Kärleksörten har hunnit få rosa blommor men snart övergår de i rött.

Så där ser jag alltså ut; gammal men fortfarande delvis blommande. Kärleksörten tar sig allt mer. Det underliga finns kvar men det som jag inte vill ha, har jag rensat bort. Det vilda växer kvar där vid kanten – det objudna jag ändå välkomnar.

Jag är inte vackrast och har sett bättre ut men skäms ändå mindre än tidigare när åskådare drar förbi. Jag har sett många komma och jag har sett många gå och alltför få har stannat för att se hur jag egentligen ser ut.



Knasråttan ;)

Jordhögen/stenpartiet från två olika vinklar


Närbild på kärleksört

Det började i juni med att f.d. fin-grannen kom och hämtade växterna som tillfälligt botaniserat i mitt trädgårdsland, sedan grannen för ett par år sedan sålt sitt hus och – i väntan på nytt objekt – placerat sina växter i min vård för att efter nytt husköp, kunna ta med dem till sin nya trädgård. I landet hade de stått och grott tillsammans med vilt växande jordgubbar och allehanda ogräs.

Vänligt nog lämnade ex-grannen kvar lite växter som tack för förvaringen. Och det var alltså efter detta det började, men inte egentligen förrän semestern där i slutet av juli.

Då skulle dessa fin-växter få komma till rabatten på framsidan av huset – men innan detta kunde ske skulle det rensas i rabatten. Knäan – som ibland stått där och emellanåt knäat ordentligt – fick först stryka på foten. In i skottkärran och ner till skogen. Av okänd anledning hade hallon slagit rot i rabatten och det krävdes en hel del för att få den att förstå att den var oönskad.  

Lavendel luktar gott och låter fint men den jag för flera år sedan fått av en välvillig svägerska var av den fröspridande sorten. I år hade den invaderat hela rabatten och tillhörde dem som jag tålmodigt placerade i skottkärran för vidare transport ner till skogen, mot älven till.

Lammöronen hade tagit stryk av invasionen och de enda rester som fanns kvar, var de som vuxit från frön i år. Varsamt försökte jag få dem att känna sig välkomna och vilja stanna kvar.

Efter rensande av rabatten placerades ex-grannens fin-växter ut tillsammans med ny och fin jord.

Där grannens växter stått var nu en grop och från en annan del av landet flyttades den lilla krusbärsbusken som allt mer kommit i skuggan av den ständigt växande svarta vinbärsbusken. Nu kom de att stå i var sitt motstående hörn av landet. I ett annat hörn fanns – sedan året innan – rabarber.

Jordgubbarna fick finna sig i att bli omplacerade. Och nu var jag less på ogräset och inköpte slutligen en matta som fick omge de 54 plantorna. Stort jordgubbsland blev det men inga jordgubbar i år.

Komposten som stått i flera år fick till slut vändas och användas som jord och gallret togs bort. Därefter var det dags för borttagandet av kaninhagen, den stora hagen där tre kaniner hoppat och den sista slutat skutta under för-vintern. Här var mannen i huset mer aktiv än mig och rev hage och burar. Nätet – som legat under jorden för att ge kaninerna möjlighet att gräva gångar (men omöjligt att gräva upp hela gräsmattan) – grävde vi tillsammans upp och skottkärran fick sällskap av cykelkärran för att vi gemensamt skulle kunna göra våra vändor ner till skogen. Det som av kaninspillning, hö och spån förvandlats till finaste jord sparades i högar i landet och i säckar för att senare användas på andra ställen i trädgården.

Av bara farten åkte den lilla röda vinbärsbusken upp (som stått för nära björken och inte orkat växa) och hamnade i fjärde hörnet i trädgårdslandet. Matkomposten (som varit trasig i flera år) monterades bort och fick vänta bland det som skulle till soptippen. Bredvid växte en pepparrot som nu fick ett lämpligare tillhåll i kompostjord men mellan den svarta och den röda vinbärsbusken i landet.

Och alla dessa moment krävde naturligtvis sina vändor till skogen mot älven till. Rabatten på södersidan fick en genomgång innan det var dags att gräva upp rosenspireorna som under alla dessa år kantat trädgårdsplattorna på framsidan av huset. Därefter grävdes en stor grop dit den vita rosenbusken – som levt en undanskymd tillvaro bakom kaninhagen och mellan rönnbären i det mörkaste hörnet på gården – varsamt flyttades och grävdes ner med en liten mängd rosenspireor. Resten av spireorna och skott av rosenbusken samt en nyponbuske som inte heller den ville växa då den stod alltför nära poppeln, fick göra en resa till Skråmträsk och avlämnades i svägerskans och lillebrors vård. Lite pepparrot hängde också med.

Hålet som rosenspireorna lämnat efter sig fylldes igen med jord från kaninhagen och jorden räckte även till för att plantera den vita rosenbusken och en rönnspirea som fick överta plats efter den lilla pilen som drogs upp med hjälp av bil och krok.

Jorden räckte även till för stenpartiet nere vid vägen som blev det sista av detta projekt som gjordes - förutom jordhögen bakom rönnarna som också ska skottas bort.

Har du nu hängt med på alla turer? Och på tal om turer – det skulle vara intressant att veta hur många turer med skott- och cykelkärra som gick ner till skogen mot älven till…



Knasråttan ;)

Rabtten har sett bättre ut men nästa sommar hoppas jag nyplanteringarna tagit sig.


Där kaninhagen, komposten, den vita rosenbusken och rönnspirean stått...
Bakom syns jordhögen som också ska bort.

Jag hoppas pepparroten och den röda vinbärsbusken ser bättre ut nästa år. Många jordgubbar lär det i alla fall bli.

Rabatten på södersidan med liten rosenbuske framför som hamnade där då jag ifjol fick den som värdinnegåva. Kaprifolen planterades också ifjol och kämpar för att ta sig uppför väggen. Framför växer egna uppdragna månadssmultron. De vilda växer i stenpartiet vid vägen.


Den vita rosenbusken med rosenspirea framför och vid stenplattorna visar den kala marken var resten av rosenspireorna växte.


Rönnspirean ser ut att vara lite chockad över flytten.

Idag är den dag när jag börjar om igen! Har inte haft tid eller ro att skriva men nu börjar livet falla på plats igen.
Eftersom jag inte skrivit på länge måste jag först läsa igenom min text. Befinner mig på kapitel 4.
Halva semsetern har gått.
Det känns som när man ska börja om att motionera - det tar emot men känns också lockande. Dagen har annars ägnats åt att slutföra vår ekonmiska planering. Känner mig rätt nöjd med att ha gjort den.
Sitter just nu i gästrummet - den lugnaste platsen i huset. Gästrummet är två små rum med portal mellan. Ett litet sovrum med en halvbred säng och en våningssäng - ett "vardagsrum" med tvåsitsig soffa, fåtölj, soffbord, liten bokhylla, garderober och TV. Har man tur tar det tid innan någon upptäcker var man är.

Knasråttan ;)