knasrattan

Sitter och skriver om dem som inte längre finns - de utan vars existens jag inte heller skulle finnas. Jag tror inte på himmel och helvete och ett liv efter döden men jag tror att det människor gjort finns kvar och lever vidare i dem som ännu lever. Att det finns samlat i universum och att vi påverkas av dem som inte längre är här. Tycker att Per Persson i Perssons Pack beskrivit det så bra, speciellt i näst sista stycket:

Jag satt ensam härom kvällen
Ifrån radion som stod på
Hördes Presley, Eddis Cochran,
Curt Cobain, Dee Dee Ramone

Ja, de hjälpte mig där i mörkret
Med att nånstans se ett ljus
Men jag tänkte "Det är sorgligt
Att de inte finns här nu"

Så jag höjde mina glas där jag satt
Mot en plats bortom månen och mars

Så drog de ner musiken
Och en radioröst bröt in
En stämma som var sprucken
Läste innantill

Om ett rödljus vid en järnväg
Och ett tåg som spårat ur
Med en massa unga själar
Vars resa nu var slut

Så jag höjde upp min blick där jag satt
Mot en plats bortom månen och mars

Ifrån kyrkorna på söder
Upp till fängelset i norr
Där faller tusen tårar
I den djupaste av sorg

Men fastän stjärnorna har slocknat
Kan jag lova de finns där
Och de hjälper oss att leva
I en hård oc grå kall värld

Så jag höjer mina glas nu i natt
Mot en plats bortom månen och mars
Mot en plats bortom månen och mars
Mot en plats bortom månen och mars