Ja visst gör det ont...
"Ja visst gör det ont när knoppar brister..." var Karin Boyes sätt att beskriva processen när det som varit skyddat kommer fram i ljuset, spricker ut och blir till något vackert. Den skälvande ängslan att släppa taget och göra det svåra i att samtidigt vilja stanna där man är och kasta sig ut i en okänd värld...
Med dikten vill jag hylla de vänner som hört min historia men fortfarande ger mig värme och finns kvar. Som kan se skönheten bakom det bruna höljet och som ger mig trygghet och har min tillit. De som får mig att vilja fortsätta och våga släppa taget...
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades på färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Karin Boye
